Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 272 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En svensk kyrka i Amerika. St. - Solens arbete.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om någon då skulle fråga honom, hvilket han föredroge, skulle
svaret helt visst utfalla till förmån för den torfva, der han
föddes och som hans fäder sådde och värjde med sitt bästa
blod. Engelbrekts land är fattigt; der finnes intet stort att
skåda utom fjällen och skogarne, intet att höra utom elfvens
mäktiga dån; och likväl är detta land skönt och herrligt, och
dubbelt skönare kanske, när det skådas från andra sidan verldshafvet,
då minnet målar i purpur och guld, såsom dess sed är.

Ungefär så förhåller det sig ock med kyrkan i Wilmington.
Det är minnet, som gifver henne värde.

Till sitt yttre är hon af den enklaste byggnadsstil. Inom
murarne är hon sextio fot lång och femtio fot bred, med
gammaldags tjocka murar. Dessa hålla upp till fönstren tre och
en half fot, något som i Amerika är alldeles ovanligt.
Öfverlemnande åt läsaren att för öfrigt af afbildningen göra sig ett
begrepp om detta minnesmärkes yttre, inskränka vi oss att
här blott anföra hufvuddragen i kyrkans historia.

Heliga Trefaldighetskyrkan i Wilmington.
(Efter en handteckning af G. Tengberg.)

I ett århundrade och något mera upprätthölls här af svenska
prester evangeliskt-luthersk gudstjenst. Den siste svenske
kyrkoherden var prosten Lars Girelius, som återvände hem till Sverige
1791. Efter hans tid sammansmälte den svenska församlingen
med den protestantiskt biskopliga kyrkan, som år 1830 fick
en ny kyrka, hvilken bättre motsvarade dess och den nya tidens
behof. Då öfvergafs den gamla
svenska kyrkan. Kyrkogården blef
så småningom en öppen lekplats,
och en del af den samma upptogs af
en jernbana, sedan många hundra
hus vuxit upp i denna stadsdel,
medan träd efter träd nedhöggs på
kyrkogården. Ett gammalt, stort
och präktigt valnötträd delade
äfven detta öde. Det höll ett par alnar
från marken sju fot i diameter och
såldes för några dollars till en
pistolsmed, hvilken nedhögg det och
använde det till bösskolfvar.

Kyrkan sjelf råkade allt mer och mer i förfall. Sällan
besöktes hon, om icke då något liktåg riktade sin gång hit åt
eller då några af nyfikenhet trädde öfver hennes tröskel, för
att se, huru de hade det i Herrans hus fordomdags. Föga
var dock derinne att skåda. Ett tomt hvalf med utslagna
fönster, rappningen nedfallen från väggarne, taket gistnadt,
bänkarne ruttna och sönderfallna, af predikstol och altare
endast några få qvarlefvor, och öfver det hela tumstjockt dam, som
flög upp i skyar för hvarje fjät; – sådan var anblicken!

Men minnena vakade och verkade. »Många vördade ännu
den gamla öfvergifna helgedomen för dess ålders skull» – heter
det i en predikan, hållen 1842 af M’Cullough – »och mer
än ett fromt hjerta höll den ännu kär för de heliga minnens
skuld, som dervid voro fästade. Mången klagan och suck
höjdes öfver dess sköflade tillstånd. Mer och mer gjorde sig
den önskan gällande, att en kristlig församling åter måtte
sammanträda inom, dess helgade murar och att Guds lof och
pris åter måtte ljuda under det gamla tempelhvalfvet.» Och
önskningarne öfvergingo snart i handling. Några kraftfulla
och nitiska män och qvinnor satte sig i spetsen för saken, en
insamling af frivilliga gåfvor gjordes, och frågan omfattades
med sådan värme, att man snart kunde hoppas få göra början
med arbetet af kyrkans återställande, i synnerhet sedan en
ättling af en gammal svensk slägt gaf i testamente en betydligare
gåfva. Nu fick kyrkan nytt tak, altare och predikstol,
bänkarne iståndsattes, och kyrkogården omgafs med en ny, ganska
kostsam stenmur. Man försummade ingenting, för att i värdigt
skick återställa den gamla, minnesrika helgedomen.

Härvid gick man dock till väga med berömvärd omtanka,
att så litet som möjligt förändra det gamla utseendet. Man
uppställde som syfte att återställa kyrkan i sitt forna skick.
Således bröt man icke ned eller förstörde, såsom hos oss
stundom i dylika fall plägar ske,
allt hvad en gång utgjort föremål
för förfädrens vördnad, utan
hvad som kunde återställas och
bibehållas, det fanns qvar och vördades,
äfven sedan kyrkan iklädt sig
sin nya bonad. Med hjertan fulla
af fröjd samlades man, när allt var
färdigt, till gudstjenst i det gamla
templet.

Så står der nu den Heliga
Trefaldighetskyrkan i sitt nya skick,
icke blott ett kärt minne från fordom,
utan äfven ur högre synpunkt ett
glädjande bevis på fastheten och kraften hos dessa svenska
församlingar, hvilka under alla omvexlingar och förändringar
stå qvar i det närmaste oförändrade och utöfva genom
århundraden sitt välgörande inflytande på den omgifvande
befolkningen, medan de engelska nybyggarnes, qväkarnes,
församlingar äro förskingrade eller hafva fallit från den ena
villfarelsen till den andra, tills slutligen en kall och tom
förnuftsreligion blifvit det, som nu mera förkunnas i de forna
puritanernas tempel.

St.

Solens arbete.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>