Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fält genljuda åter af det om lif, glädje och kärlek
talande, evigt sköna vårqväde, hvari vårt hjerta,
vore det än uppfyldt af ängsliga bekymmer, dock med
varma slag instämmer.
Det måste också vara en mycket trög natur, som med
köld och likgiltighet kan gå förbi de hänförande
scener, som våren framställer för våra blickar. En
sådan natur skulle dessutom vara vanslägtad; ty en,
om också icke klart medveten, dock lefvande och
djup mottaglighet för den månggestaltade naturens
skönheter och egendomligheter var ett grunddrag i
våra fäders karakter. Ja, denna känslighet var så
djupt rotad i deras inre, att de följde den, såsom
en hänvisning till det högre, andliga. De förstodo
att utprägla och förädla denna känsla, ja att smycka
den med religiös helgd. Också ledde samtliga de
germaniska folkens religion sitt ursprung från en
djupt allvarlig naturbetraktelse, och flertalet
af de fester, som denna kult föreskref, stodo i
sammanhang med vigtiga afdelningar och vändpunkter i
naturlifvet. Kristendomen förmådde ej utplåna denna
djupt rotade naturkult; den måste åtnöja sig med att
inympa sina telningar på den gamla stammen. Endast
namnen ändrades, men saken förblef den samma.
Man kan väl glädja sig öfver den ståndaktighet,
hvarmed folket fasthöll sin ärfda naturåskådning,
så mycket mer som en sida deraf genom sednaste
tidens vetenskap erhållit en ny och på samma gång
djupare betydelse. De obestämda aningarne hafva
vunnit en bestämd form, de hafva utsträckt sig till
det bestämda erkännandet: att allt organiskt lif är
solens arbete. Denna åsigt, som visserligen står
i bjert motsats till de gängse föreställningarne,
kan vid första anblicken förefalla till den grad
fantastisk och utan all real grund, att man bestört
vänder sig ifrån den samma. Men det oaktadt hafva vi
i denna tanke ej att göra med en af dessa snillrika
paradoxer, hvilka blott genom det falska skimret
af sin pikanta omklädnad äro i stånd att imponera
en kort tid, men i sjelfva verket sakna den solida
tankekärnan. I fullkomlig motsats härtill är vår sats
full af inre sanning och vi bedja om läsarens vänliga
intresse, då vi försöka att genonföra denna sanning
till full klarhet.
Mycket invecklade äro de vägar, på hvilka naturen
uppnår sitt stora mål: underhållandet af det
organiska lifvet. Men af denna företeelsernas mångfald
framgår dock vid noggrannare betraktande ett grunddrag
af enhet, till hvilket de särskilta lifsföreteelserna
samtligen låta hänföra sig. Så är t. ex. uppehållandet
af det organiska lifvet alldeles omöjligt utan
upptagande af vissa ämnen i djur- eller växtkroppen,
af hvilka denna kan vidmakthållas. Äfvenledes måste
detta upptagande motsvaras af ett frånskiljande af de
icke förbrukade näringsämnena. Den beständiga vexling,
som äger rum emellan dessa begge motsatser och som
möjliggör förnyandet af de förbrukade kroppsdelarne,
är hvad den nyare vetenskapen så högst betecknande
kallar ämnesomsättningen och hvilken den med rätta
betraktar som första vilkoret för allt organiskt
lif. Det är lätt att observera denna ämnesomsättning
i dess begynnelse- och slutpunkter, så väl som i dess
väsendtligaste stadier. Ingenting är ju enklare,
än att af de näringsämnen, som vi tillföra vår
kropp, bildas blod; att de förbrukade beståndsdelarne
ersättas ur blodet, äfvensom att de för detta ändamål
icke användbara ämnena åter aflägsnas ur kroppen. Men
huru många steg på den långa förvandlingsskalan
måste icke den stekta köttbiten passera, innan han
bidrager till att frambringa en armmuskel?! Så många,
att det först i nyaste tiden lyckats de mödosammaste
forskningar att bestämma dem efter deras antal,
under det att ännu hemlighetens slöja ligger öfver
deras väsen.
Det ligger icke inom området för vår uppgift att
eftersöka den invecklade väg, som den upptagna
näringen har att genomlöpa, för att blifva lämplig
för kroppens restaurering; fast mer är det nog att
återfinna den samma, sedan den blifvit förvandlad
i blod. »Blod är en mycket egendomlig saft», säger
skalden. Denna sanning fatta vi, då vi tänka på
de ämnen, som det har att tacka för sin uppkomst;
men ännu mer, då vi låta naturforskarne säga oss,
af huru mångfaldiga elementer blodet är sammansatt
och huru det oupphörligt är skådeplats för energiska,
kemiska processer. Så finna vi i
blodvätskan förenade: ägghvita, fosfor, svafvel, jern,
koksalt och kalksalter – visserligen icke i de
former, hvarunder dessa kroppar äro oss bekanta i
rent tillstånd, utan fredligt förenade till de små
rödfärgade linsformiga skifvor, som simma i den
färglösa blodvätskan och som förläna denna dess kulör.
Men i denna förening skulle de nämda ämnena vara helt
och hållet utan värde för kroppens näring. Det är
derföre nödvändigt, att de åtskiljas och omsättas i
vissa former, i hvilka de likna kroppens beståndsdelar
och lätt kunna förenas med dessa. Denna uppgift är för
kroppen en formlig lifsfråga. Desto mer väcker det vår
förvåning, då vi se den löst på ett ytterst enkelt
och dock fullständigt sätt, då vi finna, att den
väldiga kraft, som spränger den innerliga förbindelsen
mellan de i blodet uppkomna ämnena och drifver hvart
och ett af dessa ämnen till dess bestämmelseort, är
gifven i ett element, som är lika allmänt utbredt och
från hvilket vi lika litet kunna skilja oss, som från
luften, hvilken omgifver oss. Detta kommer sig deraf,
att ifrågavarande element sjelft är en beståndsdel
af luften och alltjemt tillföres oss medelst den
samma. Detta hemlighetsfullt mäktiga element är syret.
I en lifgifvande ström intränger den syrehaltiga
luften vid andningen i lungorna och uppfyller här
alla de talrika kärl och rör, hvilka liksom grenarne
af ett träd utbreda sig i det inre af lungorna. Men i
detta rörsystems tunna, hinnaktiga väggar utbreder
sig ett vidt utgrenadt hårkärlsnät, dit det
oaflåtligt kretsande blodet drifves genom hjertats
sammandragningar och utvidgningar. I det nu sålunda
blodet och luftens syre träda i närmaste beröring
med hvarandra, utföres den betydelsefulla akt,
hvilken vi hafva att tacka för lifvets fortfarande
existens. Mörkt och af blåaktig röd färg inträdde
blodet i hårkärlsnätet; i ljusröd ström ilar det
genom andra kärl, med hvilka hårrören åter förena
sig, tillbaka till hjertat, hvilket nu liksom en
väldig tryckpump utdrifver det förbättrade blodet
till kroppens aflägsnaste delar, för att restaurera
och föryngra dem.
Men hela denna genomgripande ombildning är syrets
verk. Genom dess blandning med det mörkröda
blodet har detta icke blott erhållit ett nytt,
förbättrande element, utan äfven afgifvit de ämnen,
som äro odugliga för kroppens näring. Vi lära
känna dessa ämnen, om vi betrakta produkterna af
vår utandning. Andas man på en kall glasskifva, så
märker man, att på den samma afsätter sig ett fint
lager vattenånga. Den osunda, qväfvande luft, som
åstadkommes allestädes, hvarest många menniskor en
längre tid äro samlade i ett trångt, icke ventileradt
rum, är äfvenledes en utandningsprodukt: den bekanta,
for helsan skadliga kolsyran.
Vi neka oss ogerna nöjet att betrakta syret
på den mission, som till den djuriska kroppens
vidmakthållande är det samma öfverlåtet, i synnerhet
som den nyare vetenskapen just på detta område
bringat ljus i mycket, hvaröfver många förvirrade
eller absurda föreställningar ännu äro i omlopp. Dock
stå vi här redan framför en gåta, som trängande
fordrar en lösning. Det är ett erfarenhetsrön,
att luftens syrehalt nästan alltid förblifver den
samma och att således det genom menniskornas och
djurens inandning absorberade syret bortgår från
detta elements totalsumma. Ett enkelt resonemang
skulle följaktligen gifva vid handen, att det blott
skulle erfordras en jemförelsevis kort tid, för att
förbruka luftens syremängd. Än mer! Den utandade
kolsyran verkar afgjordt skadligt på organismen
och denna ofördelaktiga inverkan måste stegras
i den mån, som atmosferen allt mera fylles med
kolsyra. Således skulle det länge sedan hafva varit
förbi med menniskoslägtet, om icke facit af detta
enkla räkneexempel, hvars riktighet ej kan bestridas,
ändrades genom en hittills onämd faktor.
Denna faktor är växtriket. Förhållandena mellan
detta och djurriket äro så mångfaldiga, att
djurens existens utan växter skulle vara alldeles
otänkbar. Det är plantan, som tillför djuret det
för dess kropp nödiga kolstoffet, hvilket detta icke
omedelbart kunnat uppfånga, utan först upptager ur
de olika slagen af näringsmedel från växtriket. Det
är vidare plantan, som oupphörligt utjemnar det stora
missförhållandet mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
