Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fruntimmerslyx och lyxfruntimmer. - De ofelbare. Skizz ur klosterlifvet af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3000 rdr och hade kunnat lefva derpå rätt bra; men hustruns
slöseri uppslukade mer än hälften deraf, och alla hans föreställningar
icke blott gagnade till ingenting, utan förde honom dessutom
i ständig konflikt med svärföräldrarna, som ansågo sin
dotters pretentioner vara fullkomligt berättigade, emedan hon ju
måste lefva »efter sitt stånd». Under andra året af sitt äktenskap
hade han redan 1,500 rdr skulder, som stegrade sig år
från år, och det till den grad, att de under tredje året utgjorde
en summa af 6,000 rdr, hvilka fadern var tvungen att betala.
Naturligtvis blef detta belopp afräknadt på arfslotten, som en
gång skulle tillfalla dottern, och när fadern fyra år derefter
dog, belöpte sig de nya skulderna just till den summa, som
återstod af hustruns arf. Den stackars mannen hade således
af hela förmögenheten icke blott alldeles ingen nytta, utan
dessutom grämelse och en hop bekymmer. Äktenskapet blef
mycket olyckligt, var barnlöst, och till slut skildes de begge
makarna åt.
Man skall kanske invända, att detta är ett ensamt stående
undantag; men det finnes tyvärr hundratals dylika fall, mer
eller mindre bjerta. Hade min slägting i stället gift sig med
en alldeles obemedlad, men husligt uppfostrad, flitig och flärdlös
flicka – huru mycket lyckligare skulle han icke hafva varit!
Hushållsaktighet, förnöjsamhet, den frivilliga försakelsens
och umbärandets energi blifva nu mera allt sällsyntare bland
fruntimren, hvaremot böjelsen för lyx, för den mest raffinerade
komfort och vällefnad polypartadt gripa omkring sig. Och
detta utgör en af orsakerna, hvarföre man år ifrån år finner
den materiella välmågan i familjerna mindre, men ett så mycket
talrikare proletariat med sin kometsvans af småsinne och
förmätenhet! – Och med öfverhandtagandet af all denna, till
största delen på förbländning, lögn och bedrägeri grundade
ytlighet försvinner synbarligen fruntimrens inre värde. Sedan
lyxen svänger den guldprydda prætorstafven, spelar sedligheten
en mycket tragisk roll, och våra sociala förhållanden blifva
allt ruttnare.
Man må icke kalla mig för pessimist; jag är en qvinna,
som för mer än fyratio år sedan trampat ut barnskorna och
sedan dess haft tid och tillfälle nog att observera och –
anställa jemförelser. Det har nu för tiden kommit så långt, att
blott de fruntimmer förmå att imponera på den stora massan
af publiken, hvilka representera modet och elegansen i dess
ytterligheter, och att just dessa fruntimmer, trots all sin
moraliska haltlöshet, rynka på näsan eller se hånleende ned på den
enkla, anspråkslösa qvinnan med den gedigna karakteren och
det förträffliga hjertat. Den tid är – Gudi klagadt – förbi,
då det inre värdet i societetens ögon uteslutande utgjorde det
diadem, som prydde flickan, makan och modern, då huslighetens
gudaborna dygd triumferande tillbakahöll demoralisationens
rörelser. Och det skall kosta en svår, het strid, innan
den sistnämda å nyo kan tillbakaträngas.
Men det finnes ett moment, som vi måste helsa med
glädje: det är den herrliga grundval, hvarpå skolväsendet nu
synes hvila. Detta kan dock ej uteslutande lägga uppfostrans
börda på sig allena, utan familjen måste lika mycket bidraga
med sin anpart, måste samvetsgrant uppfylla en af sina
heligaste pligter. Man ser de beklagansvärda följderna af
barnlyxen, som sedan i fruntimmerslyxen framträda på det bjertaste,
fruntimmerslyxen med sina drabanter af högmod, hjertlöshet,
andlig inskränkthet och sedlig skefhet. Sådana fruntimmer
betrakta en makas och moders pligter till största delen som
lapprisaker, de äro just derföre dåliga makar och mödrar, och
då den afkomma, som de beskära samhället, i allmänhet icke
är bättre än de sjelfva, likna de den hemska Pandoraasken, som
var källan till allt ondt.
Man hör för närvarande, särdeles i fruntimmerssällskaper,
ofta den frågan: »Hvarföre gifter sig icke så mången man, som
rätt väl kan föda icke blott hustrun, utan äfven ett halft
dussin barn?» och denna fråga gifver anledning att tänka öfver
detta förhållande, som i sanning icke är utan sin djupa
betydelse och vigt. »Hvarföre gifter ni er icke, min vän?»
frågade jag nyligen en välbergad ungkarl i sina bästa år, d. v. s.
i början af fyratiotalet. »Hvarföre? För lyxens skull!» sade
han. »De gamla tiderna äro icke mer, då hustrun ännu var
mannens bästa välsignelse, gick honom till mötes i hushållningen
och lättade hans omsorger. Då nöjde man sig med
enkla och bastanta möbler af inländskt trä, som kostade blott
hälften så mycket som de nu varande af mahogny o. dyl.,
men höllo dubbelt så länge. Då dugde ett kattunöfverdrag
på soffan, nu måste det vara plysch eller sammet! Då var
ståt och utstyrsel bisak, nu är det hufvudsak! Fordom voro
hushållet och ett godt värdskap hufvudsaken, nu hafva vi
kafféer, tésupéer, teatrar, konserter och baler! I den gamla
goda tiden stod en flicka med köksförklädet framför spiseln –
nu förekommer hon på visiter, teatern, konserter och i
balsalongen! Jag har en temmeligen stor förmögenhet och jag kunde
dermed mycket väl sutenera en from, god värdinna, men icke
en dam, som är van vid ett förnämt lefnadssätt. Visa mig
af hundra flickor blott en enda, som icke ser mera efter
rang och stånd än efter en rättskaffens man? Visa mig denna,
och kanske – betänker jag mig ändå! – Och hvarifrån»,
fortfor han med hetta, »hvarifrån härrör detta förderf, denna
förbannelse, som dömer så mången redlig man och så mången
god flicka till ogifta ståndet? Från ingenting annat än
föräldrarnas dårskap! Modern, som knappt kan betala ett
sidenband, pyntar ändå ut sitt kära barn dermed; det måste vara
smyckadt från ofvan till nedan, och med åren vänjer sig flickan
så vid allt slags mod och lyxkram, att hon icke mer kan
umbära det dyrbara bjefset! I stället för att hålla sina barn
i tukt och vänja dem vid husligt arbete och ekonomi, måste
de simma i verldens hvirflande ström, tills de sjunka ned deri!
Hafva då föräldrarna några tusen riksdaler att gifva dem,
lära de sina flickor att bära näsan så högt, att kökslukten
förorsakar dem nervattacker och att en bra karl rent af icke
vågar närma sig dem. Så få de sitta der och det är sannerligen
en lycka för mannen, som de kanske skulle hafva äktat
och säkerligen gjort olycklig!»
Så sade min vän, och ehuru han målade med nog bjerta
färger och något för uteslutande tillskref det qvinliga könet
det närvarande olyckliga tillståndet, kunde jag dock icke gifva
honom alldeles orätt. Ostridigt är det sant, att den nu
rådande lyxen och den hos flickor och ynglingar förherrskande
njutningslystnaden, gör fler ungkarlar och gamla jungfrur, än
bristen på förmögenhet och en måttlig, men tillräcklig inkomst.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
