Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sommaren. L....n.
- Ett misslyckadt frieri. Berättelse ur skånska folklifvet, af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon beströr med gifmildt fulla händer
Åkermannens plöjda teg med guld,
Der hon sväfvar öfver Nordens länder,
Lik en ymnighetsgudinna huld.
Allt, hvad odlarn anförtrodde jorden,
Genomströmmas varmt af hennes glöd,
Och så mognar äfven här i Norden
Någon gång en drufva purpurröd.
Öfverallt hon skapar pelarsalar,
Som mot himlen höja sin kupol,
Och hon högtidsmyckar berg och dalar
För en blomsterfest vid nordlig pol;
Solen står ännu vid midnattsstunden
Öfver jordens fägring qvar på vakt,
Medan trasten, gömd i gröna lunden,
Vekt besjunger all naturens prakt.
Lätt och ljudlöst öfver blomstersängen
Liten elfva gladt i ringdans går,
Och hvarhelst hon sväfvar öfver ängen,
Glittra perlor grant i hennes spår;
Men från stranden af den klara bäcken
Ljuder sången trånande och ömt,
Folktron hviskar sakta: »Det är Näcken,
Som om en försoning åter drömt.»
Snart, ack! allt för snart är sommar’n skriden
Med sin fägring och sin poesi,
På sitt timglas skonlöst pekar tiden,
Och, en hägring likt, är allt förbi.
Låt oss under alla skiften hoppas
Dock och glädjas åt hvad himlen gaf,
Hösten utsår frön, som skola knoppas
Åter, nästa vår, på sommarn’s graf.
L....n.
Ett misslyckat frieri.
Berättelse ur skånska folklifvet, af Anna A.
Solen hade nyss stigit upp ur ån hemmavid och bröt sina
strålar så grant mot de små krusningar, morgonvinden
gjorde på vattnet, och mot de af daggperlor öfversållade
blommorna och gräsen, att jag nästan blef solblind, då jag
försökte se derpå.
Vi hade vår ensamma »bleka» på sluttningen nära
gården, der solen »låg på» som starkast. Nedanför
låg ån, och ibland, när det var vårflöde, steg hon
ända upp på blekan; det var då roligt att se, huru de
hvita väfvarne fingo den ena öfversköljningen efter
den andra, under det de fyra pilarne och den ensliga
höga apeln vid gårdsfönstren ruskade vemodigt på sina
lockiga hufvuden.
Jag hade just kastat mina fyra väfvar från skuldran
och fattat träklubban för att pinna ut dem, då jag
hörde bullret af en vagn från landsvägen. Vår gård låg
invid färjstället, och alla åkande, som skulle sättas
öfver, brukade alltid sakta färden utanför och talade
då vid, ifall de voro bekanta. Jag hann knappast se
mig om, förrän en bekant röst tillropade mig:
»Det var rätt, gör hemgiften i ordning, för nu kommer
jag snart!»
Det var Anders Anderssons Anders, den hyggligaste
»pågen»[1]
i byn. Vi hade »gått och läst» på samma
år – se’n dess taltes vi vid, då vi händelsevis
råkades. Anders körde nu in till staden med ett
lass bränntorf.
»Ja, jag kan tro det», svarade jag; ty Anders’
föräldrar voro rikare än mina, derföre tänkte jag,
att han narrades med mig.
»Kommer någon annan förut, så säg nej, hör du det;
folket säger, att Ola Mattisson har godt öga hit
emellanåt.»
»Säger det så? Talar det inte om, hurudant öga jag
har till honom?»
»Du vill inte, påstås det.»
»Den gången ljuger folket inte.»
»Förargligt, att detta stället skall ligga så nära
landsvägen!»
»Tror du inte, att den höga apeln och de fyra pilarne
skydda oss för landsvägsdammet?»
»Du vänder då till allting! Jag mente, att Ola
Mattisson har så lätt för att komma hit, eftersom
han ofta reser in till staden!»
»Låt honom komma; han går, som han kommer, med tomma
händer och gäckade förhoppningar.»
»Det hörs på dig, att du har gått i ’köpsta’skola’, Karna!»
»Jaså.»
»Men det skadar inte, att du vet och förstår lite mer än
’grebborna’[2]
i byn, för de gå sådana, som de
föddes till verlden – de stå som nöt på husförhören.»
»Den, som vill vara nöt, så må han; men inte ser jag,
hvarför Gud skulle gifvit oss krafter och förmåga,
om icke hans mening var, att vi skulle använda
dem. Nog kan jag pinna ut min väf, och väfva den med,
lika ordentligt som grebborna, fastän jag på lediga
stunder öfvar mig i läsning eller skrifning; derför
så tig med ’köpsta’skolan’, annars vill jag inte
höra på dig.»
»Farväl med dig! Kanske jag får se en glimt af dig
i qvällningen, när jag kommer om igen?»
»Kanske. Farväl med dig!»
Han körde, och jag fortsatte med mina väfvar.
Det blef så sorgsamt inom mig, der jag så gick i
det daggiga gräset. Jag såg Anders färdas öfver på
färjan och försvinna bakom backen på andra sidan
ån. Böljorna började spela; små hvita skyar drogo
förbi åt hafvet till; fjärilar fladdrade kring
majblommorna och myggorna svärmade i solljuset. Jag
tänkte på min fader, som jag för ett år sedan följt
till sitt hviloställe på kyrkogården. Månne de döde
veta något om de lefvande? Kanske såg han mig,
der jag gick tyst och ensam? Som barn hade jag
alla aftnar somnat vid ljudet af de aftonpsalmer,
han sjöng; ofta fick jag följa med honom ut i ängen,
och han talade för mig om den store gode Guden, som
gjort allt omkring oss så herrligt och som blifvit
menniska för vår skull. Då glänste tårarne i hans
ögon. Min moder var en duglig och rask qvinna, men
min fader fick sjunga och läsa ensam; hon hade intet
sinne för de öfversinliga tingen. Nu kände jag mig
så ensam, då min fader var för alltid borta.
Ett par böss-skott från vårt hus låg en liten
»plattgård»; der bodde en afskedad kapten, med stor
familj; barnen voro nu uppvuxna; då de voro små,
vistades en lärarinna i huset, och mina föräldrar
hade ställt om, att jag någon tid fick begagna hennes
undervisning, gemensamt med kaptenens barn; deraf
kom det sig, att Anders brydde mig med köpsta’skolan.
Nu lefde kaptenens flickor mest för att roa sig; jag
måste arbeta. Vi hade icke något egentligt umgänge
med hvarandra.
Mor och jag liksom leddes vid, i synnerhet när det
led mot hösten; qvällarne blefvo långa och mörka och
stormen hven kring knutarna. Ola Mattisson tyckte
jag alls icke om, kär i Anders var jag visst icke;
helst skulle jag velat fara bort, långt, långt bort,
dit de hvita skyarne foro. Jag skulle velat se Jordan,
Galiléen, Jerusalem och alla de der ställen, min fader
så ofta nämt; men öfvertygad om, att detta var en
omöjlighet, önskade jag, att Anders snart måtte komma,
[1] Påg = pojke, ogift karl.
[2] Grebba = flicka, ogift qvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0287.html
