Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett misslyckadt frieri. Berättelse ur skånska folklifvet, af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan balsaminerna, som nyss börjat knoppas inne
i fönstren, fällde sina blommor.
*
Senare på qvällen, då jag kom utifrån ängarne, der
jag varit for att mjölka, kom Anders från staden,
men i sällskap med flera åkande från byn; de körde
fort; Anders ropade endast: »god qväll!» kastade åt
mig ett par stora röda äpplen med sådan fart, att de
nära på slagit det ena mjölkkruset ur handen på mig,
och så for han sin väg; andra främmande skulle komma
den qvällen.
2.
Jag hade tvenne bröder, som begge voro gifta och
bosatta i närmaste by hinsidan ån, der de ägde hvar
sin jordlott och hvar sitt snygga rödmålade hus. Den
ene var dock icke lycklig i sitt äktenskap; han,
liksom far och jag, tyckte, att »lifvet är mer
än maten», men hans hustru lefde endast för mat
och granna kläder, hvarföre det icke fanns någon
öfverensstämmelse mellan dem.
Han talade dock nästan aldrig om sina husliga
svårigheter. Man och hustru »skola vara ett»; den
ena parten bör derföre icke tala illa om den andra –
eller för någon menniska, hvem det än måtte vara,
beklaga sig öfver sitt andra jag – sådana voro min
brors åsigter.
Ofta brukade denne broder helsa på hemma. Nu hade min
envise friare, Ola Mattisson, varit åt det hållet;
med honom hade han följt med till oss, för att
stanna hemma öfver natten. Ola kom äfven in med och
helsade på.
Som det hos den välbergade allmogen i vår provins
är brukligt, att hvarje ankommande bekant skall
trakteras, hvilken tid han än anländer, så fick jag
brådt om med att tillaga den vanliga, i hvardagslag
brukliga undfägnaden, nämligen stekt fläsk, förlorade
ägg samt bohvetegröt, Tjenstepigan var mig dervid
behjelplig, under det mor blef inne för att hålla
sällskap med gästerna; hon dukade under tiden
och framsatte på bordet den stora silfverbägaren
(»silfstopen»), som var ett arf från farfar och som
vi brukade dricka välgångsskålar ur, i hembrygdt öl,
om jularne och stundom äfven vid andra högtidliga
tillfällen; men jag förstod icke, hvarför mor framtog
honom den der qvällen.
När jag då och då var inne, hörde jag Ola beskrifva,
huru han byggt sin nya gård, huru många kalfvar,
lam och föl, han tänkte hafva till »pålägg»
(d. v. s. uppföda dem), huru han skulle »träla» för
att kunna sätta in i sparbanken så och så mycket om
året, huru hans tjenstfolk skulle få lefva vintern
igenom på blandbröd och sill, emedan han, för att få
penningar till sparbanken, skulle sälja både rågen
och svinen, o. s. v. Under det han så talade, tittade
han under lugg bortåt det håll, jag var, för att se,
om det rörde mig.
Jag tänkte: »Hvad gagnar det menniskan, om hon
förvärfvar hela verlden och tager skada till sin
själ?» Sedan jag temmeligen länge stått i dylika
funderingar ute vid spiseln, sysselsatt med att koka
den omtalade gröten, kom min broder ut till mig, satte
sig på träkubben, der vi brukade hafva vattenämbaret
stående, och sade:
»Du vet väl Olas ärende, kan jag tro?»
»Det är väl det vanliga?»
»Ja, det skall väl nå’n gång afgöras. Ola är en
välbergad karl, en rask arbetare; men, men ... inte
vill jag tro, att du är den qvinna, som passar för
honom, ty han är en riktig mammons träl, det säger
jag, utan att förtala honom.»
»Ja, han har säkert alldeles glömt, att han och
andra hafva en odödlig själ, som inte är hjelpt genom
insatser i sparbanken.»
»Du har väl intet tycke för honom?»
»Jag, tycke för en sådan. Nej, då skulle jag icke brås
på far så, som jag gör.»
»Men mor har så godt som sagt ja; du ser, hon har
redan tagit fram silfverstopen.»
»Han skall snart komma i skåpet, innan vi gå till
bords, så hoppas jag Ola begriper meningen.»
Då maten var färdig och inburen, gick jag in, tog
bägaren och satte den på sin plats i skåpet.
»Låt vara den der», bad Ola och gaf mig en blick under
lugg, i det jag tyckte, att de rödaktiga hårstriporna
nästan reste på sig.
»Nu fattas det mig bara en häst, ett par ungkreatur
och en stor kopparkittel till brygd och byk. Jag har
sett en sådan stor en i köket der ute, och den får
väl Karna, vet jag?» frågade Ola.
»Om än jag det får, hvad nytta har du af det»,
svarade jag och låste skåpet.
»Nej, det är rätt, du vill väl inte
kölna på den[1],
men den blir ju ändå vår och så lemna vi den i arf
efter oss med samma förbehåll, när vi bli gamla,
så går han aldrig ur slägten.»
»Jag vet inte riktigt, hvad du menar», invände jag.
»Smaken nu på det lilla, vi hafva, så få vi talas
vid om det andra se’n», uppmanade mor, och Ola lät
icke bedja sig två gånger.
»Ola har sin nya gård färdig nu», började mor.
»Det var roligt för honom, det», svarade jag.
»Sådana påga, som jag, får en allt leta efter», menade Ola.
»Det tror jag alldeles», svarade jag och såg på bror min.
»Ja, inte känner jag många sådana, som du», tillfogade denne.
»Största delen af pågana nu för tiden kunna läsa
innantill», anmärkte jag, ty Olas högfärd plågade mig.
»Men hvad ha’ de, hvad ha’ de på kistbottnen? Det är
ingen i hela er by, som går upp mot Mattis Månsons
Ola i Själlösa. Han kan arbeta, som en slaf; han
kan svälta, om det gäller, bara för att få låna
ut pengar.»
»Det är han känd för», anmärkte jag.
»Men kommer någon go’ vän och helsar på, då är inte
Ola den, som inte har råd att traktera honom – då
finnes det mat i huset, bränvin med.»
»Tagen och äten, sen inte på, att det är så litet»,
bad mor – fastän der fanns öfverflöd af mat på bordet.
»Karna är inte van vid hvarken att svälta eller träla,
derför är hon ingen qvinna för dig», invände min bror.
»Jag ämnar inte svälta henne; jag säger bara, jag
kan svälta, om det gäller», fortfor Ola.
»Ja, det är så godt, att du söker dig om efter någon
annan att göra dig goda dagar tillsammans med, ty du
får hvarken mig eller kopparkitteln», svarade jag.
»Jaså. Men det kan jag lofva, att ingen
qvinna[2]
i hela vår by skall komma till kyrkan med grannare
vagn, blankare ök och snyggare silkeduk, än min.»
»Tack skall du ha, Ola; men jag afsäger mig ändå
den lyckan.»
»Besinna dig, innan du säger bestämdt nej», bad mor.
»Hvad har du då emot mig, om jag får spörja?»
»Det kan jag just inte säga, men det gör ju det
samma; jag passar inte för dig, Ola, för du är för
verkelig[3].
Jag har för längese’n kommit underfund
med, att jag har en själ.»
»Hvem har inte det? Nu snackar du i barndom, tror jag.»
»Åh nej, var inte rädd! Karna vet allt, hvad hon
säger; trodde du på, att du hade en odödlig själ, så
lade du inte hela din sträfvan i att samla ägodelar,
som rost och mal förtära.»
»Ja så, det låter på det viset. Ja, jag var dum,
som inte tog en ’bönaman’[4]
med mig, för jag är för uppriktig, det är saken.»
»Det är ju bra för den, som får dig, att hon lär
känna ditt tänkesätt, Ola, så kan hon taga med sig
en fjerding ål eller något och hålla sig med, då du
dömmer henne till sill och blandbröd.»
»Gör inte narr af mig, Karna! Likare[5]
påg, än jag, får du titta efter, det säger både jag och Ola med.»
[1] Kölna på den = elda under den.
[2] Qvinna = hustru.
[3] Verkelig = girig.
[4] Bönaman = förespråkare.
[5] Likare = bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0288.html
