Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett reseäfventyr. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett reseäfventyr.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
Tåget från Paris hade anländt till Köln.
En förfärlig villervalla uppstod. Endast några
minuter – och det skulle åter fortsätta sin ilande
fart.
En ung man med resväska i handen tittade in i flera
af andra klassens kupéer. Sällskapet, som befann
sig i dem, tycktes icke hafva behagat honom; han
lät aldrig sina ögon länge hvila på någon, utan gick
hastigt vidare. Slutligen stannade han vid en kupé,
hvars dörr var tillsluten, synbarligen i den tron,
att den var tom. Den unge mannen tittade in, och då
han märkte, att endast tre personer funnos der, två
herrar och ett fruntimmer, tog han plats midt emot en
ung, mörk kavaljer, som satt vid sidan af dörren. I
de två motsatta hörnen sutto en äldre herre och dam,
iklädd en grå resekostym och en bredskyggig hatt. Hon
hade ansigtet vändt ifrån den inträdande och var helt
och hållet upptagen af hvad som passerade utanför.
Gubben der är bestämdt en gammal engelsman med
sin åldriga lady, tänkte den unge mannen. Det der
sällskapet skall förhålla sig stilla, och jag löper
således icke fara att blifva störd af något onyttigt
prat. Den svartögde gossen, midt emot mig, är antingen
fransman, italienare eller spanior, så framt han
icke är mexikanare. Hvarför betraktar han så envist
den gamla engelskans nacke? Inbillar han sig, att
hon är ung och skön? Det engelska helgonet vill ej
visa oss sitt ansigte, för att ej taga sydlänningen
ur de illusioner, han möjligen gjort sig. Qvinnorna
äro sig alltid lika.
Här afbröts han af att tåget sattes i rörelse. Gubben
i hörnet intog en beqväm ställning, sträckte ut sig på
soffan och yttrade på svenska till sin följeslagerska:
»Carna, jag slår mig i ro. Den nye reskamraten ser
ganska hygglig ut, och du bör kunna räkna på ett
lika godt sällskap i honom. I fall jag icke vaknar vid
nästa station, så erinra dig, att vi hafva betalt för
fyra platser och att det således endast är tillåtet
för två att komma in i kupéen.» Den gamle herrn
tillslöt ögonen och tillade: »Nykomlingen tycks vara
fransman, liksom den andre.»
»Ni misstager er», min herre, inföll denne, »jag är
svensk, liksom ni.»
»Det fägnar mig mycket», förklarade gubben med ett
fryntligt leende och reste sig från sin halfliggande
ställning. »Jag blir alltid glad, då jag under en resa
i utlandet sammanträffar med landsmän.» Han räckte
svensken handen, och de utbytte en handtryckning,
hvarefter gråhårsmannen återtog sin beqväma ställning.
Ägarinnan af den bredskyggiga hatten vände sig mot den
unge mannen. Han fästade dervid blicken på henne och
de stora bruna ögonen vidgades af öfverraskning, då de
fästades på ett ungt, vackert och förtjusande ansigte.
Carnas kinder fingo en varmare färgton, under det
han betraktade henne. Det låg i hela hans blick en
tydligt uttalad beundran.
»Se så, Carna», återtog gubben, »prata med vår
landsman, så blir tiden icke så lång! På det
konversationen må gå desto lättare, vill jag
presentera för er, min herre, öfverste Lodén med
dotter. Kanske ni vill vara så artig och säga oss,
hvem ni är.»
»Mitt namn är Oscar Klingström, löjtnant vid svenska
flottan», svarade den unge svensken och blottade
sitt hufvud.
Efter denna presentation tillslöt öfversten
ögonen. Ovisst är, huruvida något samtal kommit i
gång, så framt icke Klingströms vis-à-vis vändt sig
till den unga qvinnan med några betraktelser öfver
Rhentrakten. Han talade franska, Carna svarade på
samma språk och snart var ett ganska lifligt samtal
inledt mellan dessa tre för hvarandra främmande
personer.
Från talet om Rhentraktens skönhet öfvergick man till
södra Frankrike, och Carna beskref med mycket behag
sin resa på Pyrenéerna och sitt vistande der. De unga
männen lyssnade uppmärksamt till de ord, som gingo
öfver så sköna
läppar. Deras blickar hängde fast vid hennes ansigte,
som blef hänförande, då hon talade. Snille och
känsla talade ur dessa drag, och man förstod, att
hon af naturen blifvit rikare utrustad, än qvinnor
i allmänhet.
Fransmannen och svensken voro så betagna, att de icke
hade sinne eller ögon för något annat, än flickan med
den bredskyggiga hatten. De hade utan tvifvel glömt
så väl att äta som att dricka, derest icke öfversten
vaknat och börjat tala om sin hunger och sin längtan
att middagstimman snart skulle slå. Denna lyckliga
stund inföll också kort derpå, och öfversten skyndade
ur kupéen, sägande till de unga männen:
»En af herrarne visar Carna säkert den artigheten
att föra henne till matsalen; mitt styfva ben gör det
svårt för mig att komma dit sjelf, och derför är det
fan så besvärligt att konvojera en ung dam. J skolen
säkert finna det ganska lätt.»
»Tillåt mig!» utropade båda kavaljererna på en gång
och vexlade sins emellan blickar, som tycktes säga,
att den, som icke fick äran af uppdraget, skulle
grymt hämnas på den andre.
Kanske Carna förstod uttrycket i dessa blickar och
derföre önskade slippa visa sig oartig mot någon af
dem; allt nog, hon svarade:
»Jag saknar all lust att dinera, men blefve mycket
tacksam, om ni, min herre» – dervid vände hon sig
till fransmannen – »ville förskaffa mig ett glas
lemonad, och ni, herr löjtnant, behagade se efter,
om jag kunde få litet frukt.»
Fransmannen störtade bort; men löjtnanten yttrade:
»Ni gaf fransmannen företräde framom er landsman,
då ni vände er först till honom.»
»Jag gjorde det just derföre, att han icke var från
samma land som jag; och i sin egenskap af främling
har han alltid största anspråket på min artighet.»
Fullt belåten med detta svar, aflägsnade sig
löjtnanten. Några minuter derefter var han tillbaka
med en korg fylld af utsökt grann frukt. Strax efter
honom syntes fransmannen med lemonaden.
»Utvälj af dessa de, som behaga er, sade Oscar, men
visa mig den ynnesten att göra det, innan monsieur
der hinner hit.»
Carna dröjde att fullgöra hans önskan, och i det
samma räckte fransmannen fram brickan med glaset,
slungande dervid en mörk blick på Oscar.
Carna tog med högra handen glaset och med den venstra
en vacker persika ur korgen. Hon beviljade således
ej det minsta företräde åt någon af dem.
»Ack, jag är förtviflad öfver, att ni en half sekund
förr fick frukten», utropade fransmannen, som hade
svårt att försona sig med, att svensken kommit före
honom. Jag vore frestad skjuta mig för pannan»,
tillade han.
Carna smålog och bad honom uppskjuta dermed, i
synnerhet som hvarken han eller löjtnanten hade
dinerat, hvilket hon uppmanade dem att göra.
De unga männen sågo på hvarandra, liksom de velat
säga: »Stannar du, så stannar jag»; men då Carna
upprepade sin uppmaning och sjelf hoppade ur
kupéen, för att promenera, följdes de åt in i
matsalen. Slumpen fogade likväl så, att äfven
denna gång löjtnanten hann först tillbaka till
Carna; hvilket satte fransmannens blod i häftig
rörelse. Han var ur humör och förmådde icke deltaga
i konversationen, förr än öfversten och de alla
tillsammans åter sutto inlästa i kupéen.
Öfversten var upprymd och glad. Maten och vinet hade
haft en lifgifvande verkan på den gamle krigaren. Han
presenterade sig nu för fransmannen och denne, en
vicomte Arthur de X., sade äfven sitt namn. Öfversten
kom genast på en förtroligare fot med vicomten. Han
roade sina reskamrater med några ganska muntra
berättelser och narrade dem, trots förtjusningsfeber
och svartsjuka, att skratta rätt hjertligt.
Under det fadern talade, satt Carna tyst och
tankfull. Hon såg ej lycklig ut, denna sköna qvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0290.html
