Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett reseäfventyr. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett reseäfventyr.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz.[[authors:schwarms]] Tåget från Paris hade anländt till Köln. En förfärlig villervalla uppstod. Endast några minuter -- och det skulle åter fortsätta sin ilande fart. En ung man med resväska i handen tittade in i flera af andra klassens kupéer. Sällskapet, som befann sig i dem, tycktes icke hafva behagat honom; han lät aldrig sina ögon länge hvila på någon, utan gick hastigt vidare. Slutligen stannade han vid en kupé, hvars dörr var tillsluten, synbarligen i den tron, att den var tom. Den unge mannen tittade in, och då han märkte, att endast tre personer funnos der, två herrar och ett fruntimmer, tog han plats midt emot en ung, mörk kavaljer, som satt vid sidan af dörren. I de två motsatta hörnen sutto en äldre herre och dam, iklädd en grå resekostym och en bredskyggig hatt. Hon hade ansigtet vändt ifrån den inträdande och var helt och hållet upptagen af hvad som passerade utanför. Gubben der är bestämdt en gammal engelsman med sin åldriga lady, tänkte den unge mannen. Det der sällskapet skall förhålla sig stilla, och jag löper således icke fara att blifva störd af något onyttigt prat. Den svartögde gossen, midt emot mig, är antingen fransman, italienare eller spanior, så framt han icke är mexikanare. Hvarför betraktar han så envist den gamla engelskans nacke? Inbillar han sig, att hon är ung och skön? Det engelska helgonet vill ej visa oss sitt ansigte, för att ej taga sydlänningen ur de illusioner, han möjligen gjort sig. Qvinnorna äro sig alltid lika. Här afbröts han af att tåget sattes i rörelse. Gubben i hörnet intog en beqväm ställning, sträckte ut sig på soffan och yttrade på svenska till sin följeslagerska: »Carna, jag slår mig i ro. Den nye reskamraten ser ganska hygglig ut, och du bör kunna räkna på ett lika godt sällskap i honom. I fall jag icke vaknar vid nästa station, så erinra dig, att vi hafva betalt för fyra platser och att det således endast är tillåtet för två att komma in i kupéen.» Den gamle herrn tillslöt ögonen och tillade: »Nykomlingen tycks vara fransman, liksom den andre.» »Ni misstager er», min herre, inföll denne, »jag är svensk, liksom ni.» »Det fägnar mig mycket», förklarade gubben med ett fryntligt leende och reste sig från sin halfliggande ställning. »Jag blir alltid glad, då jag under en resa i utlandet sammanträffar med landsmän.» Han räckte svensken handen, och de utbytte en handtryckning, hvarefter gråhårsmannen återtog sin beqväma ställning. Ägarinnan af den bredskyggiga hatten vände sig mot den unge mannen. Han fästade dervid blicken på henne och de stora bruna ögonen vidgades af öfverraskning, då de fästades på ett ungt, vackert och förtjusande ansigte. Carnas kinder fingo en varmare färgton, under det han betraktade henne. Det låg i hela hans blick en tydligt uttalad beundran. »Se så, Carna», återtog gubben, »prata med vår landsman, så blir tiden icke så lång! På det konversationen må gå desto lättare, vill jag presentera för er, min herre, öfverste Lodén med dotter. Kanske ni vill vara så artig och säga oss, hvem ni är.» »Mitt namn är Oscar Klingström, löjtnant vid svenska flottan», svarade den unge svensken och blottade sitt hufvud. Efter denna presentation tillslöt öfversten ögonen. Ovisst är, huruvida något samtal kommit i gång, så framt icke Klingströms vis-à-vis vändt sig till den unga qvinnan med några betraktelser öfver Rhentrakten. Han talade franska, Carna svarade på samma språk och snart var ett ganska lifligt samtal inledt mellan dessa tre för hvarandra främmande personer. Från talet om Rhentraktens skönhet öfvergick man till södra Frankrike, och Carna beskref med mycket behag sin resa på Pyrenéerna och sitt vistande der. De unga männen lyssnade uppmärksamt till de ord, som gingo öfver så sköna läppar. Deras blickar hängde fast vid hennes ansigte, som blef hänförande, då hon talade. Snille och känsla talade ur dessa drag, och man förstod, att hon af naturen blifvit rikare utrustad, än qvinnor i allmänhet. Fransmannen och svensken voro så betagna, att de icke hade sinne eller ögon för något annat, än flickan med den bredskyggiga hatten. De hade utan tvifvel glömt så väl att äta som att dricka, derest icke öfversten vaknat och börjat tala om sin hunger och sin längtan att middagstimman snart skulle slå. Denna lyckliga stund inföll också kort derpå, och öfversten skyndade ur kupéen, sägande till de unga männen: »En af herrarne visar Carna säkert den artigheten att föra henne till matsalen; mitt styfva ben gör det svårt för mig att komma dit sjelf, och derför är det fan så besvärligt att konvojera en ung dam. J skolen säkert finna det ganska lätt.» »Tillåt mig!» utropade båda kavaljererna på en gång och vexlade sins emellan blickar, som tycktes säga, att den, som icke fick äran af uppdraget, skulle grymt hämnas på den andre. Kanske Carna förstod uttrycket i dessa blickar och derföre önskade slippa visa sig oartig mot någon af dem; allt nog, hon svarade: »Jag saknar all lust att dinera, men blefve mycket tacksam, om ni, min herre» -- dervid vände hon sig till fransmannen -- »ville förskaffa mig ett glas lemonad, och ni, herr löjtnant, behagade se efter, om jag kunde få litet frukt.» Fransmannen störtade bort; men löjtnanten yttrade: »Ni gaf fransmannen företräde framom er landsman, då ni vände er först till honom.» »Jag gjorde det just derföre, att han icke var från samma land som jag; och i sin egenskap af främling har han alltid största anspråket på min artighet.» Fullt belåten med detta svar, aflägsnade sig löjtnanten. Några minuter derefter var han tillbaka med en korg fylld af utsökt grann frukt. Strax efter honom syntes fransmannen med lemonaden. »Utvälj af dessa de, som behaga er, sade Oscar, men visa mig den ynnesten att göra det, innan monsieur der hinner hit.» Carna dröjde att fullgöra hans önskan, och i det samma räckte fransmannen fram brickan med glaset, slungande dervid en mörk blick på Oscar. Carna tog med högra handen glaset och med den venstra en vacker persika ur korgen. Hon beviljade således ej det minsta företräde åt någon af dem. »Ack, jag är förtviflad öfver, att ni en half sekund förr fick frukten», utropade fransmannen, som hade svårt att försona sig med, att svensken kommit före honom. Jag vore frestad skjuta mig för pannan», tillade han. Carna smålog och bad honom uppskjuta dermed, i synnerhet som hvarken han eller löjtnanten hade dinerat, hvilket hon uppmanade dem att göra. De unga männen sågo på hvarandra, liksom de velat säga: »Stannar du, så stannar jag»; men då Carna upprepade sin uppmaning och sjelf hoppade ur kupéen, för att promenera, följdes de åt in i matsalen. Slumpen fogade likväl så, att äfven denna gång löjtnanten hann först tillbaka till Carna; hvilket satte fransmannens blod i häftig rörelse. Han var ur humör och förmådde icke deltaga i konversationen, förr än öfversten och de alla tillsammans åter sutto inlästa i kupéen. Öfversten var upprymd och glad. Maten och vinet hade haft en lifgifvande verkan på den gamle krigaren. Han presenterade sig nu för fransmannen och denne, en vicomte Arthur de X., sade äfven sitt namn. Öfversten kom genast på en förtroligare fot med vicomten. Han roade sina reskamrater med några ganska muntra berättelser och narrade dem, trots förtjusningsfeber och svartsjuka, att skratta rätt hjertligt. Under det fadern talade, satt Carna tyst och tankfull. Hon såg ej lycklig ut, denna sköna qvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
