Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett reseäfventyr. Berättelse af Marie Sophie Schwartz. - Uttydningar. (från föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
baronen, som understödde vicomten, medan läkaren
undersökte blessuren.
»Har du duellerat, din lättsinnige gynnare», skrek
den gamle krigaren och blickade på baronen med ett
uttryck, som om han haft för afsigt att mörda honom.
Baronen blef vid öfverstens uppträdande hvit i
ansigtet och såg ut alldeles som en skolpojke,
som blifvit öfverraskad under utförandet af något
svårare puts.
»Hörde du ej, att jag frågade, om du slagits?»
röt öfversten.
»Visst hörde jag; men då jag endast tjenstgjort som
vittne, så ...»
»Så frågar jag, hvad du gör här i Berlin, då du
visste, att vi om tvenne dagar skulle komma hem?»
återtog öfversten.
»Jag kom för, att möta er», genmälte baronen med ett
fint leende.
»Du ljuger; men derom få vi talas vid sedan.»
Öfversten, som hitintills endast haft ögonen på
baronen, kastade nu en blick på de öfriga i duellen
deltagande personerna.
»Hvad ser jag?» utbrast han, »mina båda
reskamrater! Det är väl aldrig herrarne, som
duellerat?», tillade han på franska, ställande frågan
så väl till vicomten som till löjtnanten. Den sednare
teg. Vicomten svarade efter ett ögonblicks betänkande
och med någon ansträngning.
»Vi hafva verkligen duellerat, min herre, och det för
er dotters skull», tillade han med en blick på Oscar,
liksom han velat tillägga:
»Nu skall fadern ej tillåta, att du frukosterar med
hans dotter.»
Öfversten såg på dem och sedan på baronen och började
derefter skratta.
»Och baronen här har varit löjtnantens sekundant»,
yttrade han under fortsatt skrattande. »Det här stöter
på det löjliga, min kära Blixtenfält. Du spelar en
ganska kostlig roll», tillade han med ökad munterhet.
Baronen hade blifvit blossande röd.
»Hör på, öfverste, om hvilken af edra döttrar är här
frågan?» svarade han, med en häftighet, som visade
ett ganska lifligt intresse.
»Om din hustru, naturligtvis», genmälte
öfversten. »Elise är ju qvar i Paris, och som du
vet, har hon icke något utseende. För hennes skull
komma aldrig dueller i fråga. Mina herrar», tillade
öfversten muntert, »jag får här för er presentera
min dotter Carnas man, som varit sekundant åt sin
hustrus tillbedjare. Medgifven, att det här vore
passande för en komedi.»
Öfversten storskrattade; men baronen och de båda
duellanterna hade ansigtsuttryck, som utvisade,
att de voro allt utom roade af det spratt, slumpen
spelat dem.
Vicomten fördes tillbaka till hotellet. Löjtnant
Klingström reste med morgontåget till Stettin, för
att derifrån fortsätta resan till Sverige. Baronen
och öfversten följdes åt tillbaka till deras logis.
»Hvart ämnade du dig?» frågade öfversten i kort och
sträf ton.
»Till Paris.»
»Har du fått Carnas bref, deri hon underrättar dig
om sin återkomst?»
»Jag har erhållit det.»
»Du reste således för att slippa träffa din hustru?»
»Jag reste derför, att jag älskar friheten», svarade
baronen.
En paus uppstod. Öfversten vred sina mustascher och
såg bister ut.
»Du hade icke kunnat resa hvarken hit eller dit,
utan de penningar, du fått med Carna, då hon för tre
år sedan blef din hustru. Godt, nu har jag allting
klart för mig. Du har försummat henne, från den stund
du kom i besittning af hennes pengar, du har gift
dig af egennytta och du har gjort min älskling så
olycklig, att hon säkert legat i grafven nu, om jag ej
företagit resan till Pyrenéerna. Det kan således vara
tid på, att vi göra ett slut på det här eländet. Mitt
förslag är derför, att du fortsätter resan till
Paris och stannar der ett år. Jag lyser i tidningen
efter dig, du infinner dig icke och min dotter är
fri. Du må gerna behålla halfva den förmögenhet,
hon förde i boet; mig qvitta penningar lika, blott
jag besparas den sorgen, att längre se henne bunden
vid en lättsinnig usling, sådan som du. Hon skall
aldrig få veta, att du bott på samma hotell, som hon,
eller något, som rörer duellen. Går du in härpå?»
»Nej.»
»Och skälet?»
»Jag vill återse Carna. För en timma sedan ansåg
jag ett möte med henne som förlusten af min frihet,
men nu vill jag återse den qvinna, för hvars skull
dessa män duellerat.»
»Och sedan du återsett henne, hvad följer då?»
»Återförening eller skiljsmessa för alltid. Ett af
de två.»
Vagnen stannade utanför hotellet; herrarne stego
tigande uppför trapporna och inträdde i öfverstens
salong.
Carna stod vid ett af fönstren, med ryggen vänd åt de
inträdande. Hon bar en vacker hvit morgondrägt. Utan
att förändra ställning, sade hon:
»Jag började blifva orolig öfver, att du ej skulle
återkomma till frukosten, min far. Jag har bjudit
löjtnant Klingström att frukostera med oss.»
»Han har rest», svarade öfversten.
»Ni narras, min far», utropade Carna lifligt och
vände sig om.
»Fredrik», stammade hon då baronens och hennes ögon
möttes. Hon skyndade icke mot honom; hennes kinder
blefvo bleka och blicken sänktes.
Baronen sprang fram och fattade lifligt hennes händer,
sägande:
»Carna tycks med ledsnad återse sin man, då hon
deremot med glädje skulle hafva helsat löjtnant
Klingström välkommen, och likväl hafva vi varit
åtskilda i ett års tid.»
Carna teg.
»Hon älskar mig ej mera, hon älskar honom, hvars
sekundant jag varit, tänkte baronen och betraktade sin
hustru. Aldrig hade han förr märkt, att hon var så
skön. Hon hade bestämt blifvit skönare, än hon varit.
»Huru har det varit mig möjligt, att vara denna
qvinnas man och icke älska henne?» frågade sig
baronen. Nu såsom alltid lydande ögonblickets
ingifvelse, sade han henne allt, hvad han erfor. Hon
lyssnade och hon slutade med att tro på hans ord,
att förlåta det förflutna och att hoppas på framtiden.
Baronen återvände med sin hustru och svärfader
till Sverige. Efter deras återkomst till hemmet
uppblomstrade för Carna den lycka, hon förut saknat
i sitt äktenskap. Den försumlige äkta mannen hade
blifvit förälskad och svartsjuk om den minsta blick,
hon gaf åt andra. Han kunde icke glömma, att hans
hustrus skönhet framkallat en duell och att han varit
sekundant åt en af sina rivaler.
Fem år hafva förflutit sedan dess, utan att baronens
af svartsjuka tända kärlek slocknat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
