Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXVII. En svensk prestson medlar fred i Europa. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXVII.
En svensk prestson medlar fred i Europa.
För mången skall måhända denna öfverskrift låta sagolik,
och likväl inträffade det verkligen för etthundrade
sjuttiotre år sedan, först och främst, att Sverige
uppträdde som fredsmedlare mellan stridande europeiska stormakter,
och, för det andra, att den, som på fredskongressen förde
Sveriges talan, var son af en svensk prest.
I Asby prestgård i Linköpings län lefde i förra hälften af
sjuttonde århundradet kyrkoherden Hans Nilsson, med tillnamnet
Eosander, och hans maka Elisabeth Larsdotter Trana,
kyrkoherdedotter från Halla i Södermanland. De hade, såsom
det vill synas, tvenne söner, af hvilka en hette Nils. Denne,
som föddes i April 1636, inhämtade grundliga studier och
inträdde i konungens kansli. Han började snart användas i
vigtiga värf och skickades 1674 till Holland såsom kommissionssekreterare.
Samma år blef han adlad och utbytte då fadersnamnet
Eosander mot Lilljeroth, såsom brukligt var den tiden,
att adelsmännen skulle bära så tillkonstlade och granna namn
som möjligt. Nils Lilljeroth användes derefter i en ännu svårare
beskickning, nämligen såsom svenskt sändebud vid franska
hofvet. Här vistades han under åren 1681-1686 eller
inemot utbrottet af det så kallade tredje plundringskriget, som
Ludvig XIV i Frankrike förde mot tyska kejsaren, Spanien,
Holland och England.
Lilljeroths ställning vid det franska hofvet var så mycket
svårare, som Ludvig var högligen upptänd af harm öfver
Sverige, emedan dess konung, Carl XI, öfvergifvit förbundet
med honom och i stället slutat sig till hans fiender. Detta
åter var en följd af den franska konungens öfvermod, som
rent af betraktade Sverige som ett slags lydrike. Det gick
så långt, att Ludvig under flera år icke underhöll något offentligt
och högre bemyndigadt sändebud i Stockholm. Såsom
belysande den rådande tonen i Paris, må vi anföra, att en
fransk hertig, som, för att smickra sin konung, ämnade uppresa
hans bildstod, ville på fotställningens fyra sidor i bild
framställa Ludvigs fienders förödmjukande och nederlag. Så
framställdes på en sida den tyska kejsaren, konungen i Spanien,
kurfursten af Brandenburg och Holländska republiken såsom
slafvar bundna vid Ludvigs fötter. På en annan sida var
den underjordiska, trehöfdade hunden Cerberus afbildad och
skulle häntyda på trippelalliansen af år 1668. På en tredje
sida var konungen af Sverige afbildad i en bugande och
ödmjuk ställning, med en krona i handen, liksom han fått den
af den franske konungen. Den bugande konungabilden bar
Carl XI:s anletsdrag och höll i den andra handen en fana
med tre kronor på, till yttermera visso, att dermed menades
Sveriges konung och ingen annan. Några rader i inskriften
antydde, att Ludvig befallt Brandenburg och Danmark att åt
Sveriges konung återgifva dess länder. Lilljeroth lyckades
förskaffa sig en ritning af dessa bilder, som han hemskickade
till sin konung, jemte en bifogad berättelse om alltsammans.
Man kan lätt föreställa sig, huru uppbragt Carl XI skulle
blifva. Han ville i första hastigheten återkalla sitt sändebud
från Paris och helt och hållet bryta med Frankrike. Men
Ludvig XIV, eljest så öfvermodig och trotsande mot de europeiska
furstarne, afböjde detta steg derigenom, att den på konungen
af Sverige syftande bilden blef borttagen.
Emellertid blef stoden rest med sina för de ifrågavarande
furstarne och folken skymfliga bilder. Under det pågående
kriget var icke förty Carl XI på Frankrikes fienders sida och
skickade en härafdelning på 6000 man, som underhölls och
aflönades på holländska republikens bekostnad. De svenska
regementena afgingo från Göteborg, när den holländske
arfståthållaren Wilhelm af Oranien gick öfver till England, år
1688, för att blifva detta rikes konung efter den fördrifne
Jakob II. När denne konung fått en tillflykt hos Ludvig XIV,
utbröt kriget och fortfor i nio år, då slutligen en fred slöts
i Rysswick.
Det var Ludvig sjelf, som gjorde första steget, i det han
skickade sina fiender ett förslag till fredsvilkor, hvilka i sjelfva
verket voro de bästa, dessa kunde önska. Han erbjöd sig
nämligen att erkänna Wilhelm af Oranien för Englands konung,
att återlemna Strassburg till kejsaren och Luxemburg till
Spanien samt afstå Lothringen till dess hertig. Då ägde
nämligen Frankrike hvarken norra Elsass, der Strassburg ligger,
eller Lothringen, hvilka båda besittningar det sedermera
erhållit, nämligen Strassburg med område vid Rysswickerfreden
och Lothringen 1738. England och Holland, de enda
af de förbundna, hvilka med kraft deltagit i kriget, funno
Ludvigs vilkor antagliga, men icke så kejsaren och Spanien.
Den förre af dessa ville fortsätta kriget, som i alla fall fördes
af Holland och England utan synnerlig kostnad för honom,
till dess att Spaniens gamle och oduglige konung, Carl II,
hunnit dö – han dog ock tre år efter fredsslutet –; då ville
nämligen kejsaren hafva ett stort europeiskt förbund på benen
mot Frankrike, som jemte honom var arftagare till det stora
spanska arfvet.
Till följd häraf var det ganska lätt att hitta på skäl,
än det ena, än det andra, för att draga ut på tiden med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0293.html
