Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXVII. En svensk prestson medlar fred i Europa. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredsverket. Först tvistade man länge om orten
för fredsunderhandlingarne. Slutligen kom man
öfverens om, att de förbundna makternas sändebud
skulle sammanträffa i Haag, de franske deremot
taga sin bostad i det ett par mil derifrån belägna
Delft. Dit anlände derför fransmännen Harlay, Crecy
och Caillères, medan i Haag infunno sig de engelska
fullmäktige, earlen af Pembroke och Edward, viscount
Villiers, samt Prior såsom sekreterare. I spetsen för
den kejserliga beskickningen anlände till Haag furst
Kaunitz, och i spetsen för den spanska don Francisco
Bernardo de Quiros.
Sverige hade blifvit antaget till medlare
vid fredsverket, och Carl XI utskickade Nils
Lilljeroth. Denne kunde naturligtvis icke taga
sin bostad hvarken i Haag eller Delft, utan tog
in i ett furstligt lustslott nära den lilla byn
Rysswick. Denna ort ligger halfvägs mellan de båda
nämda städerna. Slottet låg i en park, indelad i
regelbundna lunder och omgifven af raka kanaler,
samt öfverallt en rikedom af blomstersängar och
melonbänkar. Det tycktes vara bygdt enkom för den
samling statsmän, hvilka nu skulle sammanträda der. I
midten låg en rymlig sal, målad af Honthorst. På ömse
sidor funnos tvenne hvarandra motsvarande flyglar,
till hvilka man kom öfver särskilta bryggor genom
hvar sin allé.
Sedan en mängd till största delen betydelselösa
etikettsfrågor blifvit afgjorda, utsattes den 9
Maj till den första mötesdagen, något mer än en
månad efter Carl XI:s död, som inträffade den 5
April. På den utsatta dagen såg man en mängd med
sex hästar förspända vagnar, åtföljda af löpare,
lakejer och pager, från olika vägar nalkas Rysswick
och slottet. Det svenska sändebudet steg ut vid
hufvudingången. Vagnarne från Haag framskredo
genom den högra alléen, och de höga herrarne från
England, Tyskland och Spanien togo dervarande
flygel i besittning; vagnarne från Delft åter
med fransmännen skredo genom den venstra alléen,
och herrarne afstego i dervarande flygel. Derefter
samlades man i den stora mittelsalen inför Sveriges
sändebud, och förhandlingarne begynte. Men hvilka
förhandlingar! – Läsaren kan icke göra sig ett
begrepp om, hvilka småsaker och eländigheter här
kommo före till behandling af allvarsamma män,
på hvilkas ord och åsigter millioners väl eller
ve berodde. Hela fredskongressen var ett narrspel,
en kedja af enfaldiga tvister, hvaråt efterverlden
måste le.
Vid första sammanträdet framlemnade fredssändebuden
från ömse sidor sina fullmakter till Lilljeroth, och
vid den andra sammankomsten, som ägde rum fyratioåtta
timmar derefter, utvexlade denne dessa fullmakter. Nu
följde en mängd sammankomster, för att afgöra sådana
frågor, som huru många vagnar, huru många hästar, huru
många lakejer och pager hvarje sändebud skulle hafva
rätt att medföra till Rysswick; vidare om lakejerna
skulle bära käppar eller svärd, om de skulle hafva
pistoler i hölstren, hvem som skulle intaga främsta
platsen, då de visade sig tillsammans offentligen,
och hvilken vagn skulle köra främst på gatorna.
De kejserliga sändebuden gjorde anspråk på att
sitta öfverst vid bordet. Detta ville don Francisco
Bernardo de Quiros icke medgifva. Kurfursten
af Brandenburg jemte andra hade äfven sändebud
närvarande, och åt dessa ville icke furst Kaunitz
medgifva »excellens-titel». Brandenburgaren
yttrade hotande: »Får jag icke kallas excellens,
så skall min herre draga sina trupper ur Ungern.»
Kejsaren hade nämligen samtidigt krig med Turkarne,
hvartill han fick hjelp af de tyska riksfurstarne. De
kejserliga sändebuden yrkade vidare att få ett rum
för sig sjelfva i slottet och att få en särskilt
plats på gården anvisad för sina vagnar. Detta
anspråk förklarades af alla sändebuden från de
förbundna makterna såsom högst otillbörligt, men en
hel sammankomst upptogs med endast denna barnsliga
tvist. Hade nu Lilljeroth, såsom hvad man kan finna,
åtskilligt besvär och bråk med dessa tvister mellan
de förbundna rikenas målsmän, så faller det af sig
sjelffc, att frågorna mellan dem och fransmännen
icke heller skulle vara så lätta att lösa. Den ena
löjligheten gaf icke heller den andra efter.
Så såg man Harlay och furst Kaunitz med den yttersta
noggrannhet gifva akt på hvarandras ben. Ingendera
ville nämligen närma sig den andre hastigare, än
denne gick honom
till mötes. Sådant hade icke varit förenligt med den
kronas värdighet, hvars talan han förde. Derför hände
det, när de kommo in genom hvar sin dörr i den stora
mittelsalen, att om den ene märkte sig händelsevis
hafva gått för fort, så vände han om till dörren igen,
och då måste äfven den andre göra det samma, och
så började den ståtliga menuetten å nyo. Ännu värre
var det, när fransmännen kommo fram med en skrift,
uppsatt på deras eget språk. Nu rörde tyskarne upp
himmel och jord. Det var nämligen vanligt den tiden,
att alla statshandlingar de europeiska folken emellan
uppsattes på latin. Fransmännens djerfhet att begagna
sitt språk var derför en upprörande nyhet, det var
en skymf – sade man – mot det heliga romerska (det
tyska) rikets värdighet, en kränkning af oberoende
staters rättigheter. Man protesterade derför emot
detta tilltag och ville icke veta af den inlemnade
skriften, förr än den blifvit öfversatt på latin.
Till dessa obetydligheter hör äfven sättet för
tillkännagifvandet af Carl XI:s död. En hvar,
som var närvarande vid mötet, visste så väl, att
detta dödsfall timat, som att Carl XII uppstigit på
Sveriges tron; men hvarken Lilljeroth sjelf eller
någon annan låtsade derom. Det var nämligen stridande
mot etiketten, att visa sig hafva någon kännedom om
denna sak, förr än Lilljeroth gifvit den formligen
tillkänna, och detta kunde icke denne göra, utan
att begå ett lika stort etikettsfel, förr än hans
vagnar och betjeningen blifvit klädda i svart. Men
veckor gingo åt, innan vagnmakarne och skräddarne
hunnit blifva färdiga med sina arbeten. Först den 12
Juni kom Lilljeroth åkande till Rysswick med vagn och
lakejer vederbörligen i sorgdrägt, och nu förkunnade
han för de församlade, att det behagat den högste att
hädankalla Carl XI. Alla sändebuden beklagade nu den
sorgliga och oväntade händelsen samt begåfvo sig hem
för att aflägga sina guldbroderade kläder och ikläda
sig sorgdrägt.
Vid samma tid började utsigterna till fred allt
mera försvagas, och Lilljeroth förtviflade om
att kunna inverka något på spaniorernas halffåniga
stolthet och på de kejserligas sjelfviska politik. En
historieskrifvare påstår till och med, att det svenska
sändebudet icke hade någon synnerlig böjelse att
påskynda ärendena. Han skulle gerna hafva hållit på
att medla i evighet, för att fortfarande få intaga
sin betydande och framstående ställning mellan de
tvistande. Huru dermed i sjelfva verket förhåller sig,
veta vi icke att säga.
Emellertid brann den kraftfulle konung Wilhelm af
otålighet öfver den snäckgång, hvari sakerna gingo
i Rysswick. Han sände en pålitlig och rättskaffens
general vid namn Portland, som vände sig rakt fram
till en af de franska marskalkarne, hertigen
af Boufflers, hvilken med Ludvigs tillåtelse
sammanträffade med engelsmannen. I slutet af Juni
ägde detta möte rum i en liten stad mellan Brüssel
och Mons. I en trädgård gingo de allena ett par timmar
upp och ned och uträttade derunder mer, än sändebuden
i Rysswick på lika många månader. Fem sådana möten
höllos i fria luften; vid det sjette uppsattes
frukten af deras arbete skriftligen i ett litet hus,
der Portland låtit anskaffa bord, pennor, bläck och
papper. Hela fredsunderhandlingen mellan England och
Frankrike var gjord inom Juli månads utgång.
I Rysswick blef detta sätt att underhandla föremål för
många anmärkningar, åtlöje och förnämt förakt. Det
var ju något alldeles oerhördt i kristenheten,
att en fred skulle kunna åstadkommas derigenom, att
tvenne män gingo upp och ned under några äpelträd,
utan vederbörliga fullmakter, utan skriftvexling,
utan medling, utan protokoll och, framför allt,
utan att räkna hvarandras steg eller kalla hvarandra
excellens. Allt detta var något högst oordentligt
och opassande. »Det är besynnerligt» – yttrade dock
den kloke och förståndige Harlay – »att generalerna
göra fred, under det ambassadörerna föra krig.»
Spanien ville med högdragen likgiltighet icke låtsa om
alltsammans; de kejserliga förundrade sig öfver, att
Wilhelm kunde understå sig att underhandla, utan att
rådfråga deras herre. Och der sutto de höga herrarne
och kifvade om småsaker. Konung Wilhelm retades af
sina bundsförvandters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
