Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XV. August Ehrensvärd. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfarande varm hos honom, så att han vände sig till vår
berömde Polhem, för att af honom erhålla undervisning i
mekaniken. Derpå upptogs han i sin slägtinge, riksrådet grefve
Cronstedts hus, der han blef grefvens handsekreterare. Detta
öfvade ynglingens tålamod i hög grad och gaf honom smak
för det lakoniska skrifsätt, som varit ett slägtdrag, öfverflyttadt
äfven på sonen. Han började emellertid nu med ifver arbeta
på att lära sig skjutkonsten och befordrades år 1733 till
adjutant.
Hans goda kunskaper väckte allmän uppmärksamhet, så
att han fick af konungen anslag ur allmänna medel till att
göra en studieresa i utlandet. Han besökte härvid först
Danmark och Tyskland, samt derefter Frankrike, Nederländerna
och England. Under dessa resor bevistade han ifrigt
krigsöfningar och artilleriskolor, men besökte äfven lärda och
konstnärer. På det ena stället aftecknade han fästningar; på det
andra forskade han i biblioteker och laboratorier; korteligen,
han sökte att skaffa sig kunskap om allt. Men så utgjorde
ock vitterhetsarbeten och öfning i de fria konsterna för honom
en kär sysselsättning. Han hade också ett fint sinne för det
sköna i naturen och konsten, hvarom hans teckningar och
skrifter bära vittne. Fastän det på den tiden ej ansågs vara
passande för en adelsman och officer, tvekade han icke om
att i Paris inhämta kunskap i graveringskonsten. Hans brist
på medel tvang honom slutligen att begifva sig hem, der han
i sina berättelser till krigskollegium ådagalade, att han
ingalunda försummat sin tid.
1738 års riksdag var då församlad i Stockholm, och
Ehrensvärd intog nu, efter fadrens år 1731 timade död, sitt
ärfda rum på riddarhuset, der han väckte allmänt uppseende
för sina kunskaper och sitt redbara tänkesätt, under en tid,
då korruptionens gift anfrätte Sveriges representation och
derifrån spred sig uti öfriga samhällsådror. Han höll sig klokt
på afstånd från partierna, hos hvilka han ibland var föremål
för pris, ibland för tadel. Han kände blott en herre: fosterlandet.
Den nybildade Vetenskaps-akademien tog också upp honom
bland sina första medlemmar, och han förvärfvade sig der, som
annorstädes, ett aktadt rum. Stödd på sina vetenskapliga rön,
var han den förste, som i svenska artilleriet införde ett på
matematiska bevis grundadt undervisningssätt.
Han utgaf i detta ämne en skrift, deri han äfven
ådagalade, huru man skulle kunna kasta bomber med större
noggrannhet och hastighet än förut.
Ett krig mot Ryssland utbröt nu och Ehrensvärd måste
öfver till Finland, der kriget dock lika litet för honom, som
för de öfriga deltagarne, bar några lagrar. Bättre tillfälle att
inhämta praktisk kännedom i militäryrket erhöll han dock, i
det han följde konung Fredrik den store af Preussen på dennes
fälttåg i Böhmen (1745), der han bevistade slaget vid Sorr.
Ehrensvärd tillvann sig konung Fredriks synnerliga bevågenhet,
och denne ville vid sig fästa den kunskapsrike krigaren; men
Ehrensvärd älskade varmt sitt fädernesland och ville ej
beröfva det de tjenster, han kunde göra det, om än hans
utsigter lofvade att annorstädes blifva mera lysande.
Hemma i Sverige hade man fred, då Ehrensvärd återkom,
och man var härvid betänkt på att dels sätta försvarsskicket
både till lands och sjös i ordentligt skick och dels
anlägga befästningar, som kunde skydda de blottade
gränserna. Ehrensvärds insigter i befästningsväsendet, hans
arbetsamhet och drift voro tillräckligt kända, hvarför regeringen
inkallade honom i kretsen bland de män, som skulle besluta
om bästa sättet att i denna sak gå till väga. Han inkom
slutligen med sitt storartade förslag, att, eftersom svenska
farvattnen äro trånga och grunda, så bör Sverige, förutom
några större örlogsfartyg, de der skydda handeln och
upprätthålla svenska flaggans anseende i främmande land, äfven hafva
en för dess skärgård lämplig flotta. Och då Sveriges farligaste
fiende är dess i makt ständigt tillväxande östra granne, så
var det hufvudsakligen mot denne man borde värja sig, ehuru
man derför icke borde släppa Danmark ur sigte, hvars
traditionella politik då ännu gick ut på att i förening med
Ryssland söka minska Sveriges makt. Mot Danmark skulle ett
nytt citadell uppföras i Landskrona och befästningarne vid
Kristianstad utvidgas och upphjelpas. Men, som sagdt, mot
Ryssland skulle man främst värja sig. Finland vore Sveriges
förmur mot Ryssland; och då dess genom vatten och skär
afskilda läge gjorde förbindelsen med Sverige svår och vintertiden
nästan omöjlig, så borde Finland hafva sitt försvar inom
sig. Och detta kunde bäst verkställas genom en gränsfästning
och en annan fästning för förråderna, der säkra magasiner
kunde anläggas samt krigsskeppen och den nya skärgårdsflottan
kunde finna skydd, ja, hvarifrån den sednare kunde,
sjelf betäckt, när som helst löpa ut och oroa fienden.
Gränsfästningen blef Lovisa, och den andra Sveaborg vid
Helsingfors, omfattande ej blott inloppet till denna stad, en half mil
från fasta landet, utan äfven sjelfva staden, med kringliggande
Kasa och Brobergen. I den stora försvarsplanen ingick äfven
anläggandet af en ny fästning vid Slitö på Gotland, kallad
Carlsvärd, hvilken skulle dels kunna betäcka denna ö, dels
lemna en fast punkt för Östersjöflottan, då det gällde att
möta den ryska.
Planen fick regeringens och riksdagens bifall, och af
befästningsarbetena lemnades de i Skåne åt generaladjutanten
von Liewen att utföras, de på Gotland åt öfverstelöjtnant baron
Funck, och de i Finland åt Ehrensvärd, som äfven fick
uppsigt öfver byggandet af den finska skärgårdsflottan.
Så uppväxte nu under Ehrensvärds ögon och ledning
Sveaborgs fästning, Sveriges Gibraltar, om hvilket
Familj-Journalen förut, i VII bandet, sid. 55 o. f., lemnat en
fullständigare redogörelse. Sveaborg har väl sedan blifvit den
fiendes byte, mot hvilken det var bestämdt att tjena till borg;
men felet var ej anläggarens, utan snarare dens, öfver hvilken
Finlands skald låter sitt anatema ljuda i den dystra sången,
vi alla känna.
Ehrensvärds genialiska tanke står alltjemt lika stor och
nämnes ännu i dag med vördnad. Vi hafva ju återvändt till
hans idé om skärgårdsflottan, och när helst nära krigsrykten
förnimmas, hör man ock talas om, att något måste tillgöras,
för att icke lemna Gotland öppet för den östra örnen att deri
slå sin klo.
Emellertid bestämde sig det herrskande partiet inom rådet
och riksdagen för det så kallade pommerska kriget, i hvilket
Ehrensvärd fick ett vigtigt befäl öfver svenska arméen. Detta
var en allt annat än behaglig plats, ty de inom Sverige
rådande splittringarne och svårigheterna gjorde den samma
mycket besvärlig. Ehrensvärd intog vid fälttågets början
Ysedomslandet och belägrade Penemünde skans med det eftertryck,
att den fiendtliga besättningen derstädes måste gifva
sig. Ehrensvärd uppgjorde planen till de företag, som kröntes
med någon framgång, men fick vid Passewalle ett svårt sår
i bröstet. Han måste nu tillbringa nära ett år i hemmet;
men så fort han väl tillfrisknat, måste han åter begifva sig ut
i kriget, der förtroende till svenska vapnen åter väcktes hos
soldaten genom hans närvaro, ty Ehrensvärd hade en god
kännedom om landets terrängförhållanden och besatt i öfrigt
ett lugn och en sinnesnärvaro i striden, som ingåfvo förtroende.
Affärerna vid Loitz och Triebsees, hans anfall vid
Neukahlen och Sprengtportens, under hans ledning utförda,
vackra försvar vid Malchin, lände Ehrensvärds befälhafvarenamn
till heder, ehuru kriget likväl i det hela ingalunda
kunde kallas ärofullt, ty de inre söndringarne förlamade den
yttre handlingskraften.
Under alla de inre hvälfningarne i hemlandet fortfor
Ehrensvärd att arbeta för landets uppkomst. Han blef ofta
belönad, men äfven ofta förföljd, allt som partierna vexlade
och hattar eller mössor flöto ofvanpå. Ehrensvärd blef grefve
och fältmarskalk, riddare af Serafimer- och Svärdsorden. Huru
mycket man än tillvitat flera af den tidens ledande män, att
de för egen nytta och vinning förbisett fosterlandets bästa,
har likväl ingen kunnat i detta afseende kasta någon fläck på
Ehrensvärds namn. Han efterlemnade också till sin maka
och son intet annat arf, än hedern af ett frejdadt namn.
Han ägde ett alltid förnöjdt sinne. Hans kroppsbyggnad var
icke stark eller stor, men väl bildad; hans umgänge var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
