Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. 1. Portvaktarkammaren.
- Loke och Sigyn. L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att af fåfänga göra henne till en fin mamsell, som inte kan
lägga två strån i kors.»
Men för hvarje gång långe Erik kom fram med sina
välmenta råd, hade madam Falk alltid ett svar att gifva honom.
»Han vill kanske, att jag skall uppfostra min Ida till
hustru åt honom?» sade hon. »Nej, tack vackert, bättre upp
till måg vill jag ha’ en gång.»
»Sämre kan madam få. Jag är visserligen redan nära
tretti år och blir kanske något för gammal, när Ida blir
giftasvuxen en gång; men om inte så vore, är jag inte att
förakta, ty jag är en rapper karl och har till och med börjat
att lägga ihop en liten styfver.»
»Den kan han just ta’ och sätta bo för, när som helst;
ty inte är det värdt, att Erik väntar, tills att min lilla fågel
blir så stor, att hon vill ha’ sig ett eget bo. Hon flyger nog
högre, än så, och der hon slår sig ned, ska’ det vara annan
förgyllning, än guldgalonerna på en kuskhatt.»
»Jag har allt mina spekulationer på att få silfver på
hatten en gång», svarade Erik, surmulen.
»Silfver måtte väl vara sämre än guld, vill jag tro»,
invände gumman.
»Ja, det kommer an på hatten, det. Är den rund, så
kan silfver och guld komma på ett ut; men är den trekantig,
så förändrar det saken.»
»Ja så, låter det på det viset. Erik tänker så stort om
sig, att han tror sig få köra för hofvet en gång. Kanske för
sjelfvaste kungen?»
»En sådan ståtlig karl, som jag, ä’ just passande att bli’
lifkusk», sade Erik och strök sjelf belåten med handen öfver
sitt vackra skägg.
»Lycka till! Men om han också blir lifkusk hos sjelfva
kejsarn, så tror jag inte att Ida vill ha’ honom till man.»
»Det är det, vi få se tio år härefter!«
Madam Falk skakade på hufvudet åt långe Eriks
funderingar och lät icke på ringaste vis inverka på sig, utan
fasthöll sin föresats, att uppfostra Ida till något riktigt fint.
Som ett grundvilkor, för att denna sträfvan skulle lyckas,
betraktade madam Falk det gamla ordspråket: »som man är
klädd, så blir man hädd.» Också arbetade hon från morgon
till qväll, för att kunna hålla Idas toalett nätt och prydlig.
Några styfrar satte gumman också in på sparbanken för
framtiden, då Idas uppfostran skulle kräfva större offer.
Största bekymren hade madam Falk, innan hon fick bugt
med barnasjälen; men så småningom lärde sig dock Ida att
inse de fördelar, hon skulle få, om hon lydde moderns råd.
Hon slutade upp med att gråta, då hon såg de andra barnen
leka, och betraktade snart med ett visst förakt gårdsdrängens
trasiga barn, som sneglade afundsjukt på hennes vackra kläder
och pekade fingret åt fröken Portklapp, så snart hon visade sig.
(Forts.)
Loke och Sigyn.
Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara
representeradt inom gudarnes verld, att här
endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna
fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke
förmått tänka sig, och all filosofi arbetar ännu
med en dualism, från hvilken hon så oändligt gerna
ville befria sig. Man vill naturligtvis icke ur Gud,
fullkomligheten sjelf, hvars väsende är sanning,
godhet och skönhet, härleda det onda, falska, vidriga;
– men, som sagdt är, denna stötesten har ännu ingen
filosofi fullkomligt lyckats undanrödja. Hvad under
då, att en hednisk religion, som ock i grunden är
en natur-religion – och som är djupt medveten af den
menskliga ofullkomligheten – får in Loke bland Asarne?
»Eld är Loke till namn och betydelse», säger Geijer,
ehuru i början, emedan han var skön till utseendet,
ej erkänd såsom den onda, underjordiska, förderfliga
elden. Redan i tidernas början hade Oden och Loke,
blandande blod tillsammans, knutit fostbrödralag, och
»i den gamla tiden», hvarom myten talar, då allfader
Oden ännu med Loke var edsvuren broder, deltog den
sednare i menniskans skapelse och inlade i hennes blod
sin eld. Vattnet och elden spela en stor roll i den
nordiska kosmogonien, och båda dessa principer äro på
ett mytiskt-historiskt sätt återspeglade i berättelsen
om Asarnes och Vanernas krig och förlikning; det är
ett krig mellan eld- och vattengudar.
Gudarne bodde först på jorden i Asgård, det
fordna. Denna herrliga boning kallade menniskorna
Gladshem, och der grundades det vida, guldstrålande
Valhall. Asarne anlade härdar, gjorde konstiga
redskap, smidde rikedom, pröfvade på allt sin
gudaförmåga och voro glade – »tills trenne kommo,
mäktiga mycket, jättemöar ur Jotunhem», olycksbådande
gäster, om hvilka de behållna urkunderna för öfrigt
icke lemna närmare besked. Frid och förbindelser
tyckas hafva blifvit ingångna med jättarne:
gudar förmäla sig med sköna jättedöttrar och
ätterna blandas. Den till utseendet sköne Loke,
»gudarnes besvikare och förtalare», lyckas störa
friden; onda spådomar börja bebåda gudaväldets
förestående undergång; fåfängt bränna gudarne en
olycksprofeterande Vala, hon och de onda spådomarne
upplefva beständigt å nyo, och det första kriget
uppkommer i verlden. Jättarnes krafter och öfvermod
växa, Loke föder med den brända jätteqvinnan Hel,
som Oden nedstörtade
till Nifelhem, Midgårdsormen, som han kastade i
hafvet, i hvars djup han ligger kring alla land
och biter sig i stjerten, och Fenrisulfven, hvilken
gudarne lyckades binda. Jättarne bortröfva Iduna,
genom hvars äpplen gudarne föryngras, så att dessa
begynna blifva gamla och gråhåriga, tills Lokes list,
som vållat gudinnans bortröfvande, äfven måste utverka
hennes återlemnande. Jättarne hota att försänka
Asgård, att flytta Valhall till Jotunhem och dräpa
alla gudarne; de blanda hela luften med gift och
blod. Thor rensar luften med sin ljungeld, bryter allt
aftal och förening och begynner den väldiga striden
mot denna onda ätt. Men ännu är gudaväldet säkert,
så länge Balder den gode, så länge Valhalls väktare
lefver. Men svåra drömmar och spådomar förutsäga hans
död, och de bekräftas, då Oden sjelf rider till Hels
boning och med runor och trollsång uppbesvärjer den
gamla spåqvinnan. Frigga, Balders moder, tager då ed
af alla väsenden, att icke skada Balder, och denne och
Asarne falla på det skämtet, att han skulle ställa
sig midt i deras församling och de andra skjuta,
hugga eller kasta på honom. Ingenting skadar honom;
men den illsluge Loke går i en qvinnas skepelse till
Frigga och utletar af henne, att hon försummat att
taga ed af misteln, som växte vestan för Valhall,
men syntes henne för ung att kräfva ed utaf. Loke
upprycker misteln, gifver den åt den blinde guden
Höder och beder honora att äfven med ett skott bidraga
till Balders ära, och denne sjunker genomborrad död
till marken. Det är den största olycka, som drabbat
gudar och menniskor. Gudarne stå mållöse och fälla
händerna; alla vilja hämnas på upphofsmannen, men
ingen vågar det, ty församlinggstället är heligt och
fridlyst. Då de försöka tala, brista de i gråt. Frigga
sporde, hvilken af dem ville rida till Hels boning och
erbjuda lösepenning för hennes son. Denna beskickning
åtog sig den hurtige Hermoder. Hel gaf till svar, att
nu skulle pröfvas, om Balder vore så vänsäll, som det
blifvit sagdt; begreto honom alla ting, utan undantag,
i verlden, så skulle han få återkomma. Då sände Asarne
bud öfver hela verlden, att alla måtte gråta Balder
ur Hels våld. Alla gjorde det, med undantag af en
jätteqvinna vid namn Töck; men denna var ingen
annan, än Loke. Han svarade: »Töck månd’ gråta med
torra tårar Balders likfärd. Döds eller lefvandes
son jag ej nödgar: Hel behålle sitt rof!»
Nu var Asaväldets fall och verldens förödelse inne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0307.html
