Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Loke och Sigyn. L. J. S.
- Vandringar vid hafsstranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prydligaste sätt målat och ornerat sin faders prestgård,
återvände Winge 1848 till Stockholm och ingick som extra-ordinarie
kontorsskrifvare i Kongl. Postverket. Den tjenstgöring, som
här inbringade honom en ytterst knapphändig dagsaflöning
vissa dagar i veckan, jemte årliga ljuspenningar, lemnade honom
tid nog öfrig, för att egna sig åt konsten, och han ingick
såsom elev vid Akademien för de Fria Konsterna. Professor
Scholander fästade uppmärksamhet vid ynglingens ovanliga
kompositionsförmåga, som först offentligen framträdde 1852 uti
»Thors strid med jättarne». Då varande kronprinsen Carl
beställde ett antal af sextio till sjuttio större kompositioner
af Winge, som redan genom uppköp rönt uppmuntran af
Konstföreningen; och sedan Winge vid den af professor Boklund
vid akademien upprättade målareskolan börjat egna mera flit
åt koloriten, vann han 1857 för prisämnet »Carl X vid Axel
Oxenstjernas dödsbädd» den kongliga medaljen, hvilken
berättigar den prisbelönte att söka resestipendium. Winge begaf
sig till Düsseldorf och Paris. »Kraka inför Ragnar Lodbrok»,
»Simson i fängelse» och »Den siste kämpen» vittnade om
successiva framsteg i koloritens behandling, och med »Kraka»,
som förekom på akademiens exposition 1852, vann Winge
erkännande äfven som målare i detta ords mera speciella
betydelse. I Rom gjorde Winge verkliga jättesteg framåt i
utvecklingen af sitt konstnärsskap.
En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla
kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren,
»det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar
han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande
och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och
deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»
L. J. S.
Vandringar vid hafsstranden.
Det finnes ett fält, dit den forskande menniskoanden
först i senare tider trängt och hvilket äfven dervid blifvit
föremål för allvarliga, vetenskapliga studier, och man har derifrån
hämtat en skatt af erfarenheter, som skänkt oss ljus i mången sak,
hvilken förut ansetts vara oförklarlig. Detta fält är hafvet och
dess botten. Vi vilja här endast flygtigt beröra en liten försvinnande
del af dess flora, och vi bedja derföre den vänlige läsaren att
för en stund taga farväl af grönskan på »terra firma», för att följa
oss på en liten promenad utmed stranden, som utgör gränsen af
det vidsträckta växtriket.
Vi behöfva ej söka länge, ty vi blifva strax varse väldiga
massor af hafsväxter, som blifvit lösslitna af vågorna och
uppkastade på låglandets flacka strand. De utveckla i solskenet en
oangenäm lukt. Dels öfvergå de sjelfva i förruttnelse, dels dö och
förmultna samtidigt bland dem mångfaldiga små djur, som förut
der hade sin tillvaro. Hela moln af flugor svärma deröfver. Vår
vandring fordrar en viss försigtighet. Vägen leder öfver
oräkneliga klippblock af alla möjliga
storlekar, hvilka finpolerats af den oroliga vågen. Många af dem
betäckas af slemmiga växtmassor, hvilket gör, att foten lätt
slinter derpå, men ju längre vi gå, desto friskare finna vi
också de qvarliggande växterna.
Det tyckes vara de flesta tångarter temmeligen likgiltigt,
af hvilken kemisk beskaffenhet det föremål är, på hvilket de
sätta sig fast. Några äro fästade vid stenar, andra vid snäckhus
eller musselskal, ja många till och med vid ryggen af
lefvande kräftor och krabbor; dessa djur framställa
sannerligen små vandrande skogar, utan att de besväras genom
växternas tyngd, ty vattnet bär de sednare. Näringens insugning
ur hafsvattnet försiggår hos alla arter af hafstång och alger
genom samtliga deras organer.
Tångarternas bladverk tillväxer i spetsen, liksom stängeln
hos de flesta landväxter, men är af enklare och enformigare
byggnad, utan kärl, bestående blott utaf celler af temmeligen
likformig gestalt. Tångarterna utveckla aldrig blommor; ty
de tillhöra de blomlösa växternas (kryptogamernas) afdelning.
De alstra icke heller äkta frön, – i det äkta fröet ligga utbildade
groddämnen, omgifna af näringsförråder, – tångarterna
frambringa blott å bestämda ställen i sina blad grupper af
egendomligt förändrade celler (sporer), hvilka vid uppnådd mognad,
skilja sig från moderväxten och stundom till och med, i likhet med
infusionsdjuren, röra sig vidare i vattnet medelst mycket fina hår
och trådar, hvarefter de fästa sig och sedan utbildas till nya växter
af samma art.
Hafsväxter i Nordsjön.
Här se vi nu en formlig äng med tjockt, en till två fot högt
gräs af olivbrun och svartaktig tång af slägtet Fucus, hvars blad
äro bandartade, ungefär fingerbreda, eller smalare, samt flera
gånger gaffelformigt förgrenade. De unga spetsarne skimra i
gulbrunt, och många af dem hafva tjockt uppsvällda, bönformiga
blåsor. I dessa sednare samlar sig luft; de gå sönder med en smäll,
då man trampar på dem, och göra sannolikt tjenst som simblåsor,
för att hålla bladen i närheten af vattenytan. En art af
detta slägte, den sågade tången,
gör sig genast bemärkt genom de skarpa sågtänderna
i bladkanten. På dess bladartade utbredningar varseblifva vi
ett antal mörka fläckar. Detta är sporhus, växtens
fortplantningsorganer. Efter den mörka färg, som utmärker denna
tångs sporer, har man förenat alla lika färgade tångarter,
hvilka dessutom öfverensstämma i en mängd andra egendomligheter,
till gruppen de svartfröiga. Alla öfriga grupperar man,
äfvenledes efter den förherrskande färgen hos deras sporer,
till de båda afdelningarne de rödfröiga och de grönfröiga.
Några steg längr ute träffa vi mellan de täta
fucus-massorna en armslång buske af fin fördelning. Hans
mörkfärgade stam är mycket förgrenad, utbreder sig på vissa ställen
till smala, bladartade flikar, hvilka i kanten äro försedda med
skarpa taggar, och bär talrika simblåsor, som äro förvillande
lika smala skidor. På grund af denna form kallar man växten
skidbärande hafs-ek. Der bredvid ligger ett intrassladt knippe,
af en knytnäfves storlek, utaf den masklika gaffeltången;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0309.html
