Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sekter Lundbergs bröllop.
Novell af Maximilian Axelson.
I.
I mer än tjugo år har den majestätiska Wettern visat
det beundrande Jönköping sin glans, sedan de händelser
tilldrogo sig, som vi här gå att skildra. Dessa timade
nämligen på 1840-talet, en tid, då den täcka staden
knappt räknade hälften så många invånare, som nu.
Jönköping hade dock äfven på den tiden ett visst
anseende; det räknades för en af Sveriges finare
småstäder, som med heder uppbar namnet »Lilla
Stockholm». Det ägde visserligen ej så ståtliga
byggnader, som nu; men de nätta tvåvåningshusen
företedde, synnerligast utefter den största gatan,
Storsjöraden, en brokig, men ej obehaglig blandning
af alla regnbågens färger, och dessutom visste man,
att inom dessa bostäder lefde och rörde sig en liflig,
konstälskande, umgängsam och gästfri befolkning. Och
hvilka strålande, sköna ögonpar hade icke denna stads
döttrar att tjusa med – alldeles som i våra dagar! Då,
som nu, fanns der en rik blomstergård af skönheter.
Men der funnos också fjärilar, som lifligt
kringfladdrade dessa blomster och som derunder gerna
läto fånga sig, synnerligast, om det lät sig göra, i
nät med gyllne maskor, – unga hofrättsnotarier, som ur
sin penna ämnade framtrolla åtminstone en domsaga, –
unga löjtnanter, som på värjspetsen hoppades uppfånga
kanske till och med en statsrådstaburett.
En glad verldsborgare af det sednare slaget,
underlöjtnanten Carl Lejonhjerta, sågs en vacker
eftermiddag i Augusti månad från den odödlige van der
Haghens schweizeri träda ut på Storsjöraden, der han
för ett ögonblick blef stående, alldeles som om han
varit villrådig om, åt hvad håll han skulle styra
kosan. Men snart hade han bestämt sig och gick med
raska steg till sitt logis i kopparslagaren Noréns
gård. Han skulle derifrån samma eftermiddag fara utåt
landet och gick att efterhöra, huru snart någon skjuts
kunde vara att förvänta.
»Om två timmar, herr löjtnant!» blef svaret.
Huru skulle tiden intill dess tillbringas? Vår unge
krigare funderade åter ett ögonblick, och resultatet
deraf blef, att han gick ut och promenerade gatan
framåt i vestlig riktning.
Han hade här ej gått många steg, förrän han från ett
af de närmaste husen såg en person komma ut på gatan,
vid hvars anblick han stannade, som om han sett någon
bekant, hvars namn han ej genast kunde erinra sig. Den
sålunda uppträdande var en lång, mager och knotig
man i svarta kläder, hvilken ofvanom sitt långdragna
ansigte bar en svart mössa, fyndigt sammanfogad
af en mängd klädeslappar – ett verkligt konstverk,
väl förtjent af den upphöjda plats, det fått.
Denne svartklädde herre fick också ögonen på
martissonen, och i samma ögonblick hörde man honom
utropa:
»Mjuka tjenare, herr löjtnant!»
»Åh, magister Nådenson! Mjuka tjenare, hur står det till?»
»Jo, Gud ske lof för helsan! – hur mår herr löjtnanten sjelf?»
»Som perla i guld. – Herr magistern är kanske qvar
hos prosten Haborg än?»
»Ja, jag har ännu den lyckan.»
»Nå, det fägnar mig; då kan jag få höra litet nytt
från hembygden. Jag är visserligen sjelf på väg dit;
men då det är mera än två år, sedan jag var der,
så må det ursäktas mig, om jag är litet nyfiken. Hur
mår således, att börja med, herr prosten; är han lika
liflig och kraftfull, som sist jag såg honom?»
»Jag tackar så mycket på hans vägnar; han är sig
fullkomligt lik och har ännu icke ett grått hår på
sitt hufvud.»
»Och mamsell Hanna, hon är väl nu en fulländad skönhet?»
»Hm – åh ja, hon ser rätt bra ut ... men det är
sådant, som snart förgår.»
Pastorsadjunkten uttalade dessa ord i en så
besynnerlig och nästan besvärad ton, att löjtnanten
ej kunde undgå att
dervid närmare betrakta honom. Och skarpt fixerande
Nådenson, yttrade han nu:
»Kanske är hon redan förlofvad, – kanske jag får den
äran gratulera?»
»Mig?» sade pastorn och såg mycket brydd ut samt
tillade derefter med en blandning af ödmjukhet och
sjelfkärlek: »Ett sådant parti är minsann icke för
en stackars adjunkts räkning.»
»Hvarför icke det? – En adjunkt kan blifva prost,
ja till och med biskop med tiden.»
»Ej lika falla ödets lotter!» sade Nådenson patetiskt,
tog derefter hastigt sin lappmössa i ena handen,
medan han utsträckte den andra till ett farväl,
och sade helt kort:
»Adjö, adjö! Jag måste nödvändigt in här.»
Och löjtnanten hade knappast hunnit fatta hans hand,
förrän presten rusade tvärs öfver gatan in i närmaste
hus.
»Nå, det var en lustig fågel!» sade Lejonhjerta för
sig sjelf och gick vidare. »Han tycktes vara riktigt
generad af det der samtalsämnet; – skulle han väl
hafva några spekulationer åt det hållet?»
Ej mycket fallen för att grubbla, slog vår löjtnant
emellertid snart bort denna tanke och fortsatte
sin promenad vesterut. Han hade ej på förhand
bestämt något mål för sin vandring, men föll snart
på den idéen, att göra ett besök vid de gamla
fästningsvallarne, hvilka redan vid denna tid voro
betydligt förfallna. Der funnos dock ännu flera
kasematter i behåll, flera mer eller mindre mörka
gångar, och i en af dessa fördjupade sig snart vår
unge militär. Må man icke förtycka honom, att han,
ehuru lefvande i djupa fredstiden, härunder hvälfde
åtskilliga krigstankar inom sitt hufvud; – det var
ju vid en fästning, som Napoleon den Store skar sin
första lager, ett exempel, hvaraf åtskilligt var
att lära.
Bäst vår löjtnant nu gick framåt, ej längre vägledd
af dagsljuset, var han nära att falla framstupa öfver
några nedramlade stenar, men samlade då åter sina
»spridda tankar» och fann det rådligast att vända
om och träda ut i dagens klara sken. Som han nu kom
ut på gräsmattan utanför fästningsvallen, stod han,
till sin stora förvåning, ansigte mot ansigte med
magister Nådenson, hvilken å sin sida härvid såg ut,
som om han sett en uppenbarelse från andeverlden.
»Herr – herr löjtnant!» stammade han, »vi träffades
ju nyss på Storsjöraden – och nu ... – mötas vi här!»
»Ja, det ser verkligen litet besynnerligt ut,
i synnerhet som magistern då tycktes hafva någon
angelägen affär att uträtta.»
»Alldeles riktigt anmärkt. Jag sökte en person,
men han var bortrest, och derför gick jag för ro
skull hit. Här är så tyst och stilla, och jag tänkte
derföre att här en stund begrunda min predikan för
morgondagen.»
»Det finnes således en viss likhet mellan magisterns
och mitt besök på den här platsen, – jag har gått här
och funderat på huru en fästning skall stormas och
magistern, huru menniskornas hjertan skola intagas.»
»Hm!» sade vår prestman och såg något brydd ut. »När
jag tänker rätt på saken, har jag visst icke tid
att dröja här längre – jag ser, klockan är verkligen
mycket mer, än jag trodde, och prostens dräng väntar
mig bestämdt redan med hästen.»
Han yttrade dessa ord, sedan han hastigt dragit ur
fickan ett stort silfverur af John Wards bekanta
tillverkning, nickade härefter ett par gånger,
likasom till en bekräftelse på hvad han hade sagt,
fattade hastigt löjtnantens hand och rusade derefter
åter bort.
»Ett ögonblick, herr magister!» sade Lejonhjerta,
som nu knappast kunde afhålla sig från att skratta;
men Nådenson tycktes ej höra, hvad han sade, utan
fortsatte med ökad fart sin gång, eller kanske rättare
sitt lopp. Det skulle dock snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0317.html
