Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu vände sig fruntimret om emot de ankommande: det
var verkligen unga Hanna. Några ögonblick derefter hade
Lejonhjerta hunnit fram till platsen, der hon stod.
Denna gång hade vår löjtnant inga betänkligheter vid att
göra ett uppehåll i sin färd. Han stannade hästen, räckte
tömmarne åt skjutskarlen och gjorde ett lätt språng ifrån
åkdonet ned på vägen.
»Har herrskapet råkat ut för någon olycka?» frågade
han lifligt mamsell Hanna. »Här har väl ingen skadat sig?»
»Nej men, gudskelof!» svarade magistern, som nu också
hade vändt sig om; »men ena hjulaxeln har sprungit af, och
det är illa nog.»
»Ack ja, det var riktigt förargligt!» inföll Hanna nu.
»Pappa och mamma vänta mig tidigt hem, och så hade jag
litet smått att styra om i afton, emedan det är pappas födelsedag
i morgon.»
»Ja, det här kan herrskapet icke få lagadt på mindre än
halfannan timme», sade nu smeden, som hittills ej varit
observerad, enär han legat på knä på andra sidan om vagnen, för
att riktigt noga undersöka, hvad skada denne tagit.
»Icke på mindre än halfannan timme?»
Carl Lejonhjerta var, som en krigare egnar och anstår,
i kritiska ögonblick en resolverad karl och visste således äfven
nu att finna på råd.
»Om mamsell Hanna ej har något deremot, kan jag
erbjuda en plats i mitt åkdon», sade han. »Herr magistern har
väl ingenting emot, att stanna qvar, tilldess vagnen blir lagad.»
»Åh nej – nej bevars!» svarade denne, synbarligen helt
brydd; »men det är ju icke plats i schäsen för mer än två ...
och skjutsbonden ...»
»Han kan ju stanna qvar och åka med magistern, när
vagnen blifvit lagad, eller, om han tycker att det dröjer för
länge, så kan han gå, då han utom gångpenningar också kan
beräkna drickspenningar.»
Detta behöfde ej två gånger sägas åt en smålänning, skjutskarlen
var genast villig att gå till fots till Kyrkebo prestgård,
dit han kände åtskilliga genvägar, hvarigenom han skulle komma
nästan lika fort fram, som de åkande.
»Hvad säger nu mamsell Hanna sjelf?» frågade löjtnanten
å nyo.
»Jag är rädd, att jag gör allt för mycket besvär», svarade
Hanna med en sidoblick på adjunkten.
»Det blir en allt för stor krokväg för löjtnanten», tillade
presten och drog upp snusdosan, för att taga sig en pris –
pour contenance.
»Ingen krokväg i ärtåkern», hade löjtnanten så när sagt,
men inskränkte sig i stället till att svara: »Betyder ingenting,
det är blott halfannan fjerdingsvägs krok och dessutom en
mycket vackrare väg att fara.»
Den täcka prestdottern gaf nu snart med sig, adjunkten
ansåg sig ej längre kunna opponera sig deremot, och så hjelptes
den unga damen af sin nye kavaljer upp i schäsen, dervid
Nådenson helt beskäftigt passade på att knäppa till fotsacken,
naturligtvis endast för att bereda Lejonhjerta så ringa
besvär som möjligt. Derpå åkte det unga paret hastigt derifrån.
Carl Lejonhjerta var en vacker karl; han hade mörkt,
lockigt hår, lifliga mörkblåa ögon, helsans färg på kinden och
ett manligt uttryck i sina ansigtsdrag, hvilket fick en ännu
bestämdare karakter genom de temmeligen yfviga mustascherna.
Han var för öfrigt en glad själ, som det aldrig kunde falla in
att, likt Goethes Werther, sätta sig under ett päronträd och
gråta för en flickas skull, men han var derföre ej likgiltig
för Evas sköna döttrar och hade ett hjerta, som kunde känna lika
lifligt och varmt, som den mest förälskade ynglings.
Det var ett vackert par ihop, den unge, mörklockige
mannen och den blonda flickan vid hans sida. De hade lekt
som barn tillsammans, dessa unga; de hade således många
gemensamma minnen, och intet band förenar lättare två hjertan
med hvarandra. Det var ju således helt naturligt, att ett lifligt
samtal skulle komma i gång, och om detta än i början röjde
något tvång, synnerligast då det blef fråga om att titulera
hvarandra, så kom man dock med ungdomens vanliga raskhet
snart derhän, att det i stället för tilltalsorden »löjtnant» och
»mamsell» endast begagnades »Carl» och »Hanna».
Härunder hade Lejonhjerta så småningom saktat hästens
fart, och detta blef också en ren nödvändighet, då man förbi
det vackra, men sorgligt namnkunniga Attarp kom in på den
s. k. Bankeryd- eller Attarpsmon, der den sandiga vägen gjorde
det omöjligt att komma fort framåt, så vida man icke ville allt
för illa behandla sin dragare.
Inne i den dunkla barrskogen var allt så tyst, blott en
och annan fågel hördes då och då qvittra; och ingen
menniskoboning, lika litet som någon enda mensklig varelse, kunde de
resande under en halftimmes tid upptäcka i sitt grannskap.
»Vet Carl», sade Hanna och flyttade sig omedvetet litet
närmare sin reskamrat, »jag har alltid tyckt, att den här skogen
är så dyster, och hvar gång jag far igenom den, kommer jag
alltid ihåg Geijers ’kolargosse’, hur han springer mellan träden
och ropar: ’Hu, det är så mörkt, långt, långt bort i skogen!’»
»Jag har verkligen mer än en gång erfarit det samma,
och det är helt naturligt, då jag ej vet någon, som mera
målande skildrat en skogsvandring, än hvad Geijer i den der
visan gjort.»
»Ack, jag påminner mig, att Carl förr sjöng så bra, i
synnerhet folkvisor, och det skulle riktigt vara roligt att höra
en sådan nu. Här fins visst ingen, som kan göra någon
anmärkning deröfver.»
»Jo, min reskamrat», inföll Lejonhjerta leende, med en
blick på sin täcka granne.
»Fy, nu är Carl elak!» svarade hon. »Jag anmärker
visst ingenting.»
»Nå, då skall jag sjunga», återtog han, och efter några
ögonblicks betänkande sjöng han nu med klar, välljudande
stämma:
"Jag gick mig ut en aftonstund,
Jag gick mig nedåt stranden,
Der möter mig en gosse huld,
Han räckte mig der handen:
’Du flicka huld!
Hvar ska’ vi bo?
Hvar ska’ vi bo på denna jord,
På dessa jordelanden?’"
Slutorden i visan betonades af sångaren kanske mer än
nödigt var, och medan han framsjöng de samma, vände han
sitt hufvud så pass mycket åt den sidan, der Hanna satt, att
han kunde se minspelet i hennes ansigte. En lätt rodnad flög
dervid öfver hennes kind; hon visste ej sjelf hvarför, men
honom sade en ljuf aning, hvad den hade att betyda.
Men den, som på en gång skall sjunga, betrakta en vacker
flicka och köra en häst, kan svårligen samtidigt sitta och
beräkna, huru han klokast skall föra tömmarne. Derföre hände
också nu, att just som vår sångare skulle påbörja andra
versen, kom schäsens ena hjul upp på en sten, hvilket hade
till följd, att den unga prestmamsellen föll alldeles i famnen
på sin körsven och dervid i förskräckelsen slog sina armar
omkring honom. Den unge krigaren hade härvid så när släppt
tömmarne alldeles ifrån sig och eldigt besvarat den opåräknade
omfamningen, men hejdade sig i samma ögonblick, tog ett
kraftigt tag i tömmarne och förde åkdonet så tillbaka i dess
rätta hjulspår. Då faran af en stjelpning härmed var undanröjd,
lät Hanna sina armar och händer åter intaga deras vanliga
plats, i det hon utropade:
»Min Gud, hvad jag blef rädd!»
»Förlåt mig, Hanna, jag skall nu se bättre upp!» sade
Lejonhjerta, höll för ett ögonblick in hästen, fattade den ungas
hand och förde den eldigt till sina läppar. Hon drog visserligen
handen tillbaka, men helt sakta, – och i nästa ögonblick
fortsatte man färden, precist som om ingenting hade passerat.
III.
Löjtnanten och hans reskamrat hade längesedan lemnat
Bankeryd-mon bakom sig, då deras väg förde dem förbi ett
gammalt, rödmåladt tvåvåningshus, som låg så nära landsvägen,
att det derifrån blott var skildt af en några alnar bred, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
