Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ligustrum-häck prydd jordremsa, hvars yttersta
gräns betecknades af ett svartmåladt staket med hvita
portar. Just som de kommo midt för dessa, varseblefvo
de ett äldre, korpulent fruntimmer med rödblossande
kinder, som stod på tröskeln till förstugudörren
och började göra den ena djupa nigningen efter den
andra, så snart hon fick ögonen på de resande. Dessa
nigningar åtföljdes af så egendomliga gester, att de,
som artighetsbetygelsen gällde, hade största möda
i verlden att dervid afhålla sig från att skratta.
»Jag har minsann alldeles glömt bort, hvad det
här stället heter, sade Lejonhjerta, då de farit
om gården.
»Det heter Bäckebo», svarade Hanna, »och äges nu af
en mamsell Svanbom. Det var hon, som stod i dörren
och neg, när vi foro förbi.»
»Mamsell Svanbom ... henne vet jag mig aldrig hafva
hört omtalas förr.»
»Nej, hon har knappt bott här ett år än; hon fick
ärfva gården efter en aflägsen slägting och skall
snart gifta sig med en gammal bekant till oss båda.»
»Med hvem då, om jag får fråga?»
»Med sekter Lundberg.»
»Med gamle sekter Lundberg – nå, det var komiskt! Jag
såg honom inne i staden, just som jag for derifrån,
men kom ej att tala med honom.»
»Han har redan sitt kontor på Bäckebo och skrifver
och för rättegångar åt folk, såsom han förut gjort.»
»Nå, då kan man kanske få komma med på ett muntert
bröllop endera dagen?»
»Ja, det är mycket troligt, att alla socknens
herrskaper blifva bjudna.»
»Godt! Jag skall då dröja hemma sålänge som möjligt;
får jag icke hålla bröllop sjelf, så vill jag
åtminstone vara med på andras.»
Under dylikt samspråk och i en mycket lifvad
sinnesstämning fortsatte de båda barndomsvännerna
sin resa och anlände i god tid till Kyrkebo prestgård.
*
Vi återvända nu till pastor Nådenson, hvilken,
som läsaren behagade erinra sig, stannat qvar på
landsvägen, för att få prostens trilla lagad.
Så länge de bortfarande ännu voro inom synhåll, stod
magistern orörlig på sin plats och endast såg efter
dem; men när han ej vidare kunde upptäcka en skymt,
vare sig af åkdonet eller af dem, som sutto deri,
vände han sig hastigt mot smeden och frågade i en
nästan häftig ton:
»Hur snart kan vagnen vara lagad?»
»Det dröjer, som jag sagt, halfannan timma», svarade
denne.
»Halfannan timma, så länge kan jag omöjligt vänta;
jag har ännu något oskrifvet på min predikan och
måste ovilkorligen så fort som möjligt härifrån.»
»Om jag hade något ’passerligt’ åkdon hemma, kunde
pastorn gerna få låna det, och då finge jag också
riktigt se om prostens trilla, som väl kunde behöfva
mer än den här lagningen.»
»Jag är icke så noga med, hur åkdonet ser ut, bara
det är så pass, att det håller ihop.»
»Ja, se det är just frågan om det. Jag har en
gammal kärra, som har mycket klena hjul, så att det
åtminstone inte duger att köra fort med henne. Vill
pastorn sjelf komma och se?»
Nådenson var härtill genast villig, och de följdes
åt till ett närbeläget vagnslider, der kärran var
att beskåda.
»Den här är ju fjädersäte på, och hjulen, tycker
jag, se icke så klena ut», sade magistern, i det han
fattade uti och ruskade på det ena af dem.
»De se bättre ut, än de verkligen äro», anmärkte
smeden. »Se här skall pastorn få se, att det ena är
brutet på flera ställen och att sjelfva hjulskenan
heller icke är öfver sig.»
»Nå ja, men det måtte väl åtminstone hålla hem till
prostgården?»
»Det tror jag väl att det gör, bara pastorn aktar sig,
så han icke kör emot någon sten.»
»Åh, det har ingen fara; jag är van att köra, och
dessutom är det ju stora ljusa dagen, så att jag
kan se mig för. Var derföre god och låna mig kärran,
så kan den skickas tillbaka på måndagen, när trillan
hämtas.»
Sagdt och gjordt. Några minuter derefter satt presten
i smedens kärra och for otåligt framåt i de ungas spår.
»De kunna ej vara så långt före mig», sade han för sig
sjelf, »och för resten gör väl den der löjtnantspojken
sig icke så brådt. Bara nu hjulen ville hålla.»
Han lät hästen springa litet fortare, för att
försöka, hvad åkdonet kunde tåla vid, och det kunde
ej förmärkas, att den snabbare farten i ringaste
mån menligt inverkade på det hjulet, som smeden hade
förklarat vara så svagt.
»Smeden är rädd om sin kärra och vill icke, att
den skall fara illa, det är hela hemligheten», sade
Nådenson, helt belåten med denna sin upptäckt, och
lät dermed hästen springa ännu fortare undan. Allt
tecknade sig lyckligt och väl, och sedan han nu ansåg
sig ej vidare behöfva gifva så noga akt på sitt eget
åkdon, började han i stället ifrigt spana efter det,
som var honom i förväg, såg och lyssnade, så mycket
han förmådde, och satt derunder med halsen framsträckt
och hufvudet vridet på sned, så att det ena örat kom
något framom det andra. Han trodde sig derigenom
lättare kunna uppfånga hvarje ljud och tyckte sig
verkligen snart förnimma ett aflägset buller, likasom
af ett framrullande åkdon. Men det försvann åter,
hördes på nytt och försvann återigen.
»Tyst, nu ser jag dem!» utropade han slutligen
triumferande, då han på långt håll såg ett rörligt
föremål skymta fram emellan träden.
Han hade verkligen sett rätt; det var löjtnantens
schäs, som började blifva synlig, och körsvennen och
hans dam kunde snart allt tydligare observeras.
»Jag skall helt oförmärkt närma mig», tänkte
magistern; »lyckligtvis höres ej åkdonet långt på
den sandiga vägen, och det skall just blifva roligt
att se, huru de bära sig åt... Se, så långsamt han
kör! ... Minsann tror jag icke, att han sjunger
... Det är bestämdt icke någon psalm, det kan man
vara säker på ... Ja så, det är en folkvisa ... Se,
nu körde han upp på en sten, så att schäsen höll på
att välta. Se, nu håller han stilla ... Nu trycker
han hennes hand!»
Detta var mer, än presten kunde uthärda, och i
nästa ögonblick fick hästen ett så bastant piskrapp,
att han skyggade åt sidan och ryckte kärran ur det
spår, hon hittills hade följt. Hon törnade dervid
emot en närliggande sten, och – kratsch! nu brast
hjulet sönder, och kärra och häst föllo omkull; men
vår magister skulle härvid lätt kunnat bryta en arm
eller ett ben, om han icke lyckligtvis i tid bemärkt
faran och hoppat ur åkdonet. Hans första göra blef nu
att lösgöra hästen, så att denne åter kunde komma på
benen, och när detta med stor möda blifvit verkstäldt,
kastade han en blick framåt vägen, för att se till,
om icke löjtnanten möjligen hade observerat hans
olycka och nu kunde komma honom till hjelp.
Men nej! det var redan för sent. Schäsen hade
försvunnit vid en krökning af vägen, der skogen till
på köpet stod så tät, att man omöjligen mellan träden
kunde varseblifva de åkande.
Nådenson funderade ett ögonblick på att ropa efter
de bortfarande, men afstod strax derifrån, då han
i samma ögonblick kom att inse, det hans ofärd här
kanske, åtminstone hos löjtnanten, snarare skulle
väcka åtlöje, än medlidande. Dessutom hoppades han
att någon af hans sockenbor snart skulle komma vägen
fram, helst han strax före sin afresa från staden
sett flera af dem ännu vara qvar der.
Men vänta fick han. Der gick en timme om, der gingo
två, och ännu sågs ingen komma. Under tiden hade han
då och då i flera riktningar gått inåt skogen, för
att se till, om det icke fanns någon bostad i närheten
eller om ingen menniska der kunde upptäckas, men allt
förgäfves. Han kunde ej heller utsträcka dessa sina
undersökningar synnerligen långt, då han naturligtvis
hade att riskera, att hästen under tiden kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0320.html
