- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
317

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blifva bortstulen; och medan han så oroligt vankade
af och an, såg han solen sjunka allt djupare ned
emot horisonten.

Nu kom der ändtligen en sockenbo farande, och
när denne förnam magisterns missöde, ref han
sig fundersamt bakom örat, medan han uppmärksamt
betraktade det sönderbrutna hjulet, hvilket han
snart fann vara så illa medfaret, att det ej utan
tillhjelp af en smed kunde lagas. Men så fick han en
idé: det låg ej så långt ifrån vägen en bondgård, dit
han kände en genväg, och der kunde han nog få låna
en kärra eller åtminstone ett hjul. Ville pastorn
bara se efter hans häst, skulle han genast springa
dit. Nådenson tackade naturligtvis för anbudet, och
mannen lunkade derpå sin väg. Återigen en halftimmes
väntan, men så kom slutligen hjelpen. Bonden från
den närbelägna gården kom sjelf, i sällskap med
magisterns sockenbo, dragande med en kärra, i hvilken
han lagt ett löst hjul, som befanns skäligen bra
passa till smedens åkdon. Visst haltade det något,
men då det var tillräckligt starkt, fann magistern
sig belåten dermed, betalte bonden en tolfskilling
för besväret och fortsatte så åter sin resa, med
den förståndiga föresatsen, att nu fara helt varligt
fram. Skymningen hade redan börjat inträda, och när
han kom fram till prostgården, var det så mörkt,
som det under en sommarnatt kan blifva.

Just som Nådenson for in på gården, såg han en schäs
från stora byggningen komma sig till mötes och hörde
en röst ropa:

»Är det magistern, som kommer nu?»

»Ja, det är det», svarade Nådenson något tvärt,
då han i den talande igenkände löjtnant Lejonhjerta.

»God natt då, herr magister, och tack för den trefliga
sammanvaron i dag!»

»Med mamsell, ja!» tänkte adjunkten, men tillade högt:
»God natt, herr löjtnant, lycklig resa!»

»Så långt som pepparn växer!» tänkte löjtnanten och
for småleende ut genom prostgårdens grind.

IV.

Det var söndag. Vid Kyrkebo var mycket folk samladt
redan långt före gudstjenstens början, och man såg
der de mer umgängsamma bönderna stå samtalande i
spridda grupper, medan de blygare stodo orörliga
och stumma, som bildstoder, uppradade utefter
kyrkogårdsmuren. De sednare hade just icke den
sämsta platsen, synnerligast de af dem, som befunno
sig utanför muren invid stora vägen. Dessa kunde
obehindradt mönstra de ankommande kyrkobesökarne,
bland hvilka, då det led närmare gudstjensten, flera
ståndspersoner blefvo synliga.

Här kom assessorn på Ekevik med sin fru och sin
son, den unge löjtnanten, med hvilken läsaren
redan gjort bekantskap; der kom den godmodige,
korpulente »fanjunkaren», som hade sitt boställe
inom socknen. Så kom sekter Lundberg i en gul schäs,
förtroligt nickande åt de klienter, han här såg; men
sist anlände i sin stora karet sjelfva länsmannen
med hustru, söner och döttrar, alla så praktiskt
instufvade i vagnen, att de, oaktadt sitt stora
antal, der ändå fingo rum. Som förelöpare till detta
ekipage sågs en stor lurfvig hund, länsmannens trogne
följeslagare under vigtigare tjensteförrättningar
och en skräck och fasa för alla dem, som hade något
ärende till »kommissarien». Fylax lade, till och med
här på främmande mark, i dagen sin öfversittareanda,
i det han, vid framkomsten till kyrkovallen, rusade
fram och helt ohöfligt skällde på flera af de bönder,
han här kände igen och hvilka han förut i hemmet roat
sig med att bita i benen. Efter honom kom länsmannen
sjelf, något höfligare än Fylax, men ändå rätt
allvarsam och till och med bister, då han här och
der tillhviskade en och annan »syndare» om resterande
utskylder, om obetaldta auktionsinrop eller böter,
med mera sådant. Dock försökte han emellanåt att se
så välvillig ut som möjligt, hvarje gång han fick
sigte på gubben Lundberg, i hvilken han hade en svår
konkurrent, som till på köpet stod mycket väl hos
bondgubbarne och nu gick ikring och skakade hand
med dem.

Men nu kommo prosten och prostinnan med sin dotter
gående från den tätt utmed kyrkogården belägna
prestgården, och genast skockade sig folket tätare
invid den väg, der prestfamiljen hade att gå. Prosten
Haborg, en liten rak och fin man med ett intelligent
ansigte och mycken liflighet i sina rörelser,
helsade vänligt och till och med artigt på alla,
och så gjorde äfven hans fruntimmer. Prostinnan
tog en och annan af gummorna i hand, och unga Hanna
helsade på samma sätt dem af sina fordna läskamrater,
som hon här påträffade.

»Hvad hon är vacker!» hviskade folket här och der
till hvarandra.

»Hvad hon är vacker!» tänkte löjtnant Lejonhjerta,
der han jemte sina föräldrar stod med blicken riktad
åt det håll, hvarifrån Haborgska familjen närmade sig.

Snart hade man det nöjet att få helsa hvarandra;
och med det samma passade prosten på och bjöd
assessorns familj på middag i prestgården. Det må
här anmärkas, att han hvarje söndag bjöd alla de
socknens ståndspersoner, han vid kyrkan anträffade,
till sitt bord; ty bland denne prestmans många
andra förtjenster var äfven den att öfva gästfrihet,
så långt tillgångarne det medgåfvo – och det ville
minsann icke så litet säga.

Om någon ville se en egendomlig kyrka, så hade han
en sådan i Kyrkebo; och när man inträdde i den gamla
träbyggnaden, hvilken var särdeles rymlig, hade man
mycket svårt för att tro sig vara i en åt allmän
gudstjenst egnad lokal. Der såg snarare ut, som i en
teatersalong. Tvenne läktare, fullkomligt liknande ett
par logerader, gingo, den ena öfver den andra, rundt
om kyrkan inemot altaret, ofvanom hvilket befunno sig
fyra mindre läktare, hvarifrån man såg ned i kyrkan,
alldeles som från oxögonen på en teater. Bakom alla
dessa läktare hade man, precist som i ett teaterhus,
långa korridorer.

Som illustrationer till predikantens ord kunde man
betrakta de oljemålningar, som prydde hela taket,
och hvilka framställde scener icke blott ur det
menskliga lifvet, utan äfven från himmel och helvete.

De sistnämda kunde dock aldrig behöfva tillämpas af
den ordets tjenare, som i dag kommit att uppbygga
församlingen; ty prosten Haborg hade en bildning,
djupare än den vanliga bokliga, och en religiositet,
som var något för mer än den döda bokstafvens. Carl
Lejonhjerta, som med sin far fått plats på en af de
mindre läktarne i koret, afhörde också med en hos
honom ovanlig uppmärksamhet dagens predikan, ehuru
det dock måste erkännas, att han allt emellanåt
lät blicken från predikstolen förirra sig till en
af de främsta bänkarne på kyrkans golf, i hvilken
prostinnan och hennes blomstrande dotter hade sin
plats. Unga Hanna satt der med ett så barnafromt
uttryck i de rena dragen, att hon hos hvem som helst
kunnat väcka den lifligaste sympati.

En gång möttes deras blickar, det var då predikanten
med den innerligaste värma återgaf de sköna orden om
kärleken, hvilka utgöra sjelfva blomman af Johannis
evangelium. Men det var icke endast blickarne, som
då möttes; det var äfven deras själar, som dervid
förenade sig i en ren, djup känsla, hvars innehåll
skulle kunna återgifvas med de orden: »Så ville jag
älska och vara älskad!» Detta ögonblick var deras
omedvetna trolofning.

En kort stund efter gudstjenstens slut voro alla
de till prostgården inbjudna middagsgästerna
der samlade. Förutom Lejonhjertska familjen såg
man der äfven »fanjunkaren» och sekter Lundberg
samt »kommissarien» med fru, två söner och fem
döttrar. Sjelfva Fylax var med, enligt hvad man kunde
förnimma af hans ofta förekommande skrapningar på
förstugudörren, hvilka först upphörde, då han af en
barmhertig piga lockades in i köket för att få mat.

Inne hos herrskapet kom konversationen i gång
redan vid bränvinsbordet, och de, som härvid i
främsta rummet förde ordet, voro »kommissarien»
och fanjunkaren.

Den förre talade om sina senaste utmätningar med
en värma, som tycktes antyda, att han ansåg dessa
sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free