Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förrättningar icke blott som en praktisk, utan nästan mer som en
estetisk verksamhet, den han med verklig förkärlek utöfvade.
Fanjunkarn åter föll in, så ofta han kunde få ordet –
hvilket just icke var en lätt sak, synnerligast sedan länsmannen
fått halfvan – och språkade då om sina »bragder» och
»äfventyr», hvarmed han alls icke menade några krigiska hjeltedater
eller förvecklingar, utan rätt och slätt sådana företag,
som t. ex. jagtpartier, seglatser med mera sådant.
Sekter Lundberg var till en början helt fåordig och hade
sin uppmärksamhet mest fästad vid glasen och assietterna, af
hvilkas innehåll han »med känsla och öfvertygelse» tog för sig.
Prosten, som mest underhöll sig med assessorn och hans
son, var derunder likväl den mest uppmärksamme värd och
persvaderade än den ene, än den andre, att hålla tillgodo med
hvad som för tillfället fanns att få.
Men magister Nådenson hade för en stund blifvit totalt
fångad af de fem länsmansdöttrarne, hvilka alla voro hurtiga
och glada flickor, med rödbrunt hår och fin, vacker hy samt
rätt lifliga, om också just icke själfulla, ögon. Den äldsta af
dem, den tjugofyraåriga Karin, hvilken ännu tog sig bäst ut
af dem alla, var tillika den mest frispråkiga och såg ut till
att sjelf kunna fria till en karl, om det fölle henne in. Det
sades också, att hon gifvit pastor Nådenson vissa små vinkar
i den riktningen, och visst är, att hon, hvar de
sammanträffade, alltid förstod att komma i samtal med honom. Den
gode adjunkten, som ägde en viss portion egenkärlek, mottog
denna hyllning, om vi så få kalla det, ej utan belåtenhet, men
aktade sig dock noga för att yttra något, som kunde gifva
den unga mamsellen anledning till några allvarsamma förhoppningar.
Han tyckte visserligen rätt bra om henne och visste
till och med, att hon komme att föra åtskilliga tusental med i
boet; men han tyckte ännu mera om prostdottern, dels emedan
hon var mycket vackrare och med tiden äfven skulle blifva
mycket rikare, och dels emedan ett parti med henne mera
smickrade hans fåfänga och kunde bereda honom bättre
utsigter på den presterliga banan.
I dag hade mamsell Karin ett alldeles nytt samtalsämne
att behandla, och detta var intet mer och intet mindre än
löjtnant Lejonhjerta. Om honom förfrågade hon sig, hvar han
hade varit under de sista åren, om han ämnade stanna qvar
i socknen nu, om han var löjtnant eller bara underlöjtnant,
om han var förlofvad eller icke, m. m., m. m., till hvilket
allt magistern svarade helt torrt och ointresseradt allt hvad
han visste. Länsmannens båda pojkar stodo under tiden med
vidt uppspärrad mun och gapade på honom.
Men nu kommo prostinnan och Hanna, som efter
hemkomsten från kyrkan haft sina förberedande bestyr inom
köksregionen, och så tog man plats vid bordet. Prosten hade en
god Madeira att bjuda på, och vid första glaset, som deraf
tömdes, önskade han sina gäster välkomna. Men vid det
andra föreslog assessor Lejonhjerta en skål för värden sjelf,
hvilken i dag fyllde sitt femtiondesjunde år. Så fortgick
måltiden under den angenämaste sinnesstämning och kommissarien,
fanjunkaren och sektern visade sig ingalunda som de minst
belåtna.
Efter middagens slut konvojerades damerna in i
smårummen, hvarvid länsmannens Karin, som vid bordet haft sin
plats bredvid löjtnanten, sjelf bemäktigade sig dennes arm,
mot hvilken hon, under promenaden, på det mest förtroliga
sätt stödde sig.
Samtliga gästerna blefvo nu ombedda att äfven tillbringa
aftonen i prostgården, hvartill ingen af dem sade nej. Förra
delen af eftermiddagen fördref man tiden med promenader i
trädgården, der kaffe och andra förfriskningar intogos; men
när solen började luta till nedgång, gick man in i rummen
igen. Der stod nu för herrarnes räkning ett litet inbjudande
bord med punsch, och »toddy-virke» på.
Man grep derföre verket an och fyllde sina glas,
hvarunder en uppmärksam betraktare lätt kunnat observera en
viss oro hos magister Nådenson. Anledningen till denna hos
honom temmeligen ovanliga stämning fick emellertid snart sin
förklaring.
Då magistern sett att alla här fått glasen fyllda
samt vid en blick inåt damernas rum kommit underfund
med att en bischoffsbricka der redan gått ikring,
fattade han med synbar beslutsamhet sitt glas och
sade med en djup och högst egendomlig röst:
»Behaga herrarne följa mig in till damerna? Jag har
en liten skål att föreslå!»
Denna begäran blef naturligtvis med nöje efterkommen,
och man tågade med glasen i hand in i närmaste rum,
der magistern ur bröstfickan drog fram ett papper,
hostade och bad att för några ögonblick få taga
de närvarandes uppmärksamhet i anspråk. Och då
naturligtvis ingen opponerade sig häremot, uppläste
Nådenson nu i en affekterad ton följande verser:
"Herr prosten fyller femtisju
i detta nu,
och derför med båd’ fröjd och gamman
hans skål vi dricka allesamman.
Hans väg har gått så underlig
på dygdens stig,
en föresyn för alla andra.
Hvem dristar sig att honom klandra?
En herde god, han sina får
till mötes går,
och om hans röst de följa bara,
ej något af dem löper fara.
Ty om också en ulf ibland
om dem ta’r hand,
när herden höjer varningsropen,
går ulfven bort, försagd och snopen.
(Vid slutet af denna vers sneglade magistern åt
venster der löjtnanten stod.)
Hell dig, du ädle! Mången sorg
i hjertats borg
du stillat. Aldrig tomhändt nöden
gått bort. Du delat med dig bröden.
Och alltid såg du mången gäst
uppå din fest.
En hvar, som till din boning kommer,
der finner vänskaps sköna blommor.
(Här sneglade deklamatören åt höger, der mamsell
Hanna hade sin plats.)
Här slutar jag enfaldelig
min sång till dig.
O, må du först i sena åren
med heder läggas ned på båren!"
Hvad föremålet för denna hyllningsgärd inom sig
tänkte om magisterns poem, låta vi vara osagdt, men
högt uttalade han sin tacksägelse derför. Derefter
fördelade sig gästerna åter på olika håll, hvarvid så
väl assessorn som hans son och dagens skald tills
vidare qvarstannade hos damerna. Kommissarien,
fanjunkaren och sektern, hvilka alla tre voro
toddy-gubbar, återvände deremot till det rum hvarifrån
de utgått.
»Det var mig en huggare till magister, att skrifva
vers», sade kommissarien, »det hade jag knappt trott
honom om.»
»Åh, han är ju lärd karl, han», menade fanjunkaren,
»men till och med jag har skrifvit vers i min dag. Åh,
jag har varit med om så många »bragder», må herrarne
tro!»
»Det håller jag visst inte otroligt», inföll sekter
Lundberg litet spetsigt, »kära bror är ju militär,
och af en sådan kan man alltid påräkna ett bragdrikt
lif. Men hur var det med poesien?»
»Ja», svarade fanjunkaren, som hade lika trög
fattningsförmåga som talande tunga och derföre ej
förstått sekterns pik, »det var när jag for till
Wisingsö för ett år sedan. Det var en resa, må
herrarne tro! Kors, bevara mig, sådan sjö der gick
på Wettern den dagen! – Det var alldeles lugnt ...»
»Hi, hi, hi», skrattade gubben Lundberg, som nu
tagit sig två dugtiga klunkar ur sin toddy, »var
det alldeles lugnt då det gick så hög sjö, det var
minsann lustigt!»
»Nej, för pocker, afbryt mig inte», återtog
fanjunkaren, »jag menade som så, att det var alldeles
lugnt, när vi foro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
