Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. - Allmännyttigt. - - En maskin till beredning af is medelst ånga och petroleum. - - Imiterad politur för träarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut hemifrån; men innan vi hunnit en half fjerdingsväg
ut på sjön, gick der vågor, så höga som – ja, som
masten på vår jakt, och kanske ändå högre ibland.»
»Åh, det kan aldrig vara möjligt!» inföll
kommissarien, »sådana vågor har jag ännu aldrig sett
på Wettern.»
»Ja så, tro herrarne, att jag står här och ljuger?»
sade berättaren litet pikerad. »Om så är, kan jag
låta bli’ att säga ett ord vidare.»
»Åh, gå bara på», uppmanade sektern, »det är ingen
som tviflar på hvad kära bror säger, och vi hafva ju
god tid att höra på!»
Och dermed återtog nu fanjunkaren berättelsens tråd:
»Som sagdt var, mina herrar, det gick obeskrifligt
höga vågor, så att ett par underofficerare från
Jönköping, som jag hade med på jakten, genast ville
vända om igen. Men då sade jag: ’Nej, tack, mina
gossar, sådana här bragder har jag varit med om
förr!’ Och så kryssade vi vidare, så att vi ibland
inte kunde se annat än himmel och land – himmel och
vatten ville jag säga.»
»Nå, kom ni någonsin i land då?» frågade sektern och
smuttade på sitt glas.
»Visst kommo vi i land, det var ju klart som dagen,
och då gjorde vi oss en munter stund uppe i närmaste
bondgård; för se, jag hade nog min lilla kantin med
mig, må herrarne veta. Och det var då jag rimmade
ihop ett par vers – ja, minsann, gjorde jag så! Och
de lydde precis så här!
Och nu ha’ vi seglat så morskt uppå slupen,
– grann, grann, grann! –
så morskt uppå slupen;
och då kan det passa att vi ta’ oss supen,
– aj, aj, aj! –
att vi ta’ oss supen.
Men var det inte väl, att jag fick vara med?
Åh, skål mina gossar! En stund så va’ ni rädda,
– grann, grann, grann! –
en stund så va’ ni rädda;
men aldrig få knektar i harskinn vara klädda,
– aj, aj, aj! –
i harskinn vara klädda.
Men var det inte väl, att jag fick vara med?
»Det var ju en rätt lustig visa, det!» sade sekter
Lundberg och fattade sitt glas, »skål för poeten!»
»Skål!» sade kommissarien och klingade med
fanjunkaren. »Nå, hvad var det för goda varor, ni
hade med er i kantinen?»
»Det var rom – en alldeles utmärkt vara, finns inte
maken till rom i hela socknen!»
»Jo, det har jag hemma hos mig, utan att skryta,
det kan herrarne lita på», invände kommissarien.
»Då är den väl dyr ock!» anmärkte sekter Lundberg,
som visste, att länsmannen var allt för snål,
att bestå sig några dyrbara varor.
»Nej, det vill jag inte precis påstå; men jag har
köpt honom på en utmätningsauktion härom dagen.»
»Ja så, på det viset!» sade sektern försmädligt,
»Då går det väl an att hålla sig med fina varor,
när man får dem till skänks!»
»Till skänks? Nej, min själ, om jag det fick. Rommen
kostade mig två riksdaler kannan, så sant som jag
står här.»
»Två! – Tvi, sådan vara ville jag inte dricka!»
Samtalet afbröts här af värden, som jemte de andra
herrarne kom in ifrån damerna, för att klinga med
gästerna vid toddybordet och se till, huru dessa
hade det. I prostens närvaro ville ingen gerna vara
högljudd eller språka allt för fritt, emedan det
var allmänt kändt, att han hade en finkänslighet,
som stundom gick ända till pruderi. Derföre tystnade
de debatterande toddydrickarne, i samma ögonblick
han satte sin fot inom dörren.
Medan alla nu här voro samlade begagnade sekter
Lundberg tillfället, att i korthet meddela dem
underrättelsen, att han om tre veckor ämnade fira
sitt bröllop, till hvilket han derefter högtidligt
inbjöd samtlige de närvarande jemte deras respektive
familjer.
Alla tackade och lofvade att komma.
»Han är dum, som gifter sig», hviskade fanjunkaren
till kommissarien, »det blir bara så många ’äfventyr’
utaf.»
Det må anmärkas, att fanjunkaren sjelf var gift.
Något gnabb mellan sektern och kommissarien blef denna
afton ej vidare utaf; ty prosten och assessorn togo
den sednare med sig till ett litet träkarlsparti,
hvarefter sekter Lundberg och fanjunkaren slogo
sig ned vid prostens brädspelsbord, hvilket var
så inrättadt, att man på det samma kunde hafva
toddyglasen hos sig.
Löjtnanten och magistern uppehöllo sig mestadels hos
damerna, då den unge Lejonhjerta, under aftonens lopp,
fick tillfälle att vexla ett och annat förtroligare
ord med Hanna, hvilket dock hade sina svårigheter,
enär både magistern och mamsell Karin, hvar och en på
sitt vis, nästan oupphörligt, med spejande blickar,
följde de båda barndomsvännernas minsta rörelse.
Så förgick födelsedagen i prostgården, och först
sent på qvällen for hvar och en hem till sitt.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
