Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 325 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Torquato Tassos porträtt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gör du, såsom jag hoppas, det samma i afseende på mig, så
är jag viss, att våra tankar icke blott ofta, utan ständigt
mötas på vägen. Jag vet, att min frånvaro förorsakar dig
smärta och ledsnad, och jag känner i mitt eget hjerta din
tärande oro; denna går mig så mycket mer till hjertat, ju
mindre stark jag vet dig vara att fördraga den samma; icke
för det du saknar insigt, utan emedan du har ett öfverflöd
af kärlek och känsla. Men om den egentliga belöningen
består i genkärleken, så var tillfreds och lugn med din kärlek
till mig, ty jag älskar dig i den högsta grad, hvarmed man
kan älska en dödlig varelse.

»Jag hoppas, att mitt återvändande skall inträffa hastigare,
icke än jag önskar, utan än du tror. Jag vill ej och skulle icke
heller kunna tillskrifva dig om tiden derför, alldenstund sådant
mera beror på andras vilja, än på mitt beslut;
ju mindre du hoppas och tror, desto angenämare
skall återkomsten vara för dig. Men för den
händelse, att det skulle behaga Gud (efter
hvars vilja vi alltid böra rätta oss), att
min frånvaro varar längre, än förmodas, vill
jag härigenom sätta dig i kännedom om, huru
du bör uppfostra dina barn, så att de till
vår glädje, sin ära och verldens gagn må bära
vittne om vår kärlek och omsorg samt sin dygd.
Din ungdomliga ålder har ännu icke erbjudit
dig tillräcklig erfarenhet för deras uppfostran,
jag vill derföre dels efter gamla, dels efter
nyare filosofer meddela dig några föreskrifter,
med hvars tillhjelp du med Guds
nåd skall uppfostra dem så, att du skall kunna låta din
ärofulla ålder hvila ut i skötet af deras dygdiga ungdom.

Torquato Tasso.

»Uppfostringens väsende, eller såsom du med ett moderligt
uttryck säger, vården, har tvenne syftemål: sedlig och
vetenskaplig bildning; den förstnämda är ett gemensamt åliggande
för fader och moder; den andra blott för fadern. Jag vill
derföre blott tala med dig om den sedliga bildningen och åt
mig (i fall Gud dertill förlänar mig lifvet) förbehålla
omsorgen om vår Torquato’s studier, enär hans barnsliga ålder
ännu icke tillåter att ställa honom under disciplinens ok. Jag
säger således, att då gifvaren af allt godt också – om icke
faderskärleken gör, att jag misstager mig, och för så vidt det
vid våra barns ålder röjer sig – utrustat dem med lyckliga
gåfvor, både till kropp och själ, det dock, för att bringa
dessa till önskad fullkomlighet, erfordras ett bildande
inflytande på dem. Liksom det ej gifves någon så hård, stel
och ofruktbar mark, att den ej skulle kunna blifva god och
fruktbar genom kultur, eller något så godt träd, att, i fall
man ej omsätter och okulerar det, det undgår att åter
förvildas och blifva ofruktbart; så gifves det ingen af naturen
så rå ande, att han icke genom långvarig och god undervisning
och vård skulle blifva behaglig och läraktig; eller å
andra sidan någon förträfflig och lycklig, som icke, utan
sorgfällig och god vård, skulle förderfvas och afvika från den
ursprungliga goda arten. Vanan öfvergår lätt till natur; vi
måste derföre på allt sätt bemöda oss att, så länge stammen
är späd och böjlig, vänja deras tankars stam och deras
handlingars grenar i riktning mot dygden
och det goda. Liksom små, i den späda
barken af ett ungt träd inskurna bokstäfver
sjelfva växa med den tillväxande stammen
och fortlefva med honom; så inpräglas också
i barnets själ de meddelade lärorna och
exemplen af dygd och antaga ett sådant
lif och en sådan kraft, att de aldrig mera
utplånas; men låter man dem förhärdas och
vänjas åt det elaka hållet, så skall intet
studium och ingen derpå använd sorgfällighet
vara tillräcklig att återföra dem på den
bättre sidan, lika litet som man förmår
tillbakaskjuta det redan omvridna vagnshjulet.
Vår Cornelia har nu utträdt ur sin barndom
och blifver dag för dag större i
kroppsligt hänseende; hennes förstånd blifver skarpare och
lifligare; man kan hos det, liksom uti ett mjukt och beredt
trädgårdsland, redan utså ett oss värdigt frö; men intet frö
är ädlare och af intet uppskjuter en dyrbarare, rikligare,
hungern och törsten efter verldsliga fröjder mera aflägsnande
frukt, än af det frö, som har sin rot i kärlek och
gudsfruktan. Med alla krafter och med oaflåtlig sorgfällighet
måste du i hennes barnsliga själ inprägla Guds namn,
Hans kärlek och tankarne på Honom, på det hon må lära
ära och älska Den, af hvilken hon icke blott undfått lifvet,
utan derjemte erhåller alla välgerningar och förmåner, som
förmå göra menniskan lycklig i denna verlden och salig i
den andra; sök också att bibringa hennes späda sinne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>