Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 311.) 3. Felsteget. - Skarpskyttarnes skjutbana i Norrköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Borta!» ropade gumman Falk med hjertslitande stämma
och började snyfta högt. Men länge satt hon icke så,
utan steg upp och sprang tillbaka till sitt hem.
Erik hade funderat både hit och dit öfver hvad som
var på färde, men utan att begripa något. Hans första
ord, då han såg gumman Falk komma igen, var derföre
en fråga om hvad som händt. Under snyftningar och
med afbrutna meningar förklarade gumman sin olycka.
Då hon slutat var Erik likblek och hans panna lade
sig i djupa veck.
»Derhän måste det då en gång gå», sade han
dystert. »Ni får nu plikta för det, att ni satt
griller i hufvudet på flickungen.
»Hvad menar han, Erik?» frågade gumman med ängslan.
»Jo, jag menar, att ni har gjort henne till en docka,
som följer den första, som lockar henne med flärd
och prål.
En rysning genomilade den gamla, och hon vred händerna
af förtviflan.
»Min stackars Ida, hvar är du?» klagade hon.
»Jag täppte till munnen på betjenten, som för några
dagar sedan påstod sig hafva sett baron Axel komma
ut härifrån en dag, då Ida var ensam hemma. Då trodde
jag, att han ville förtala flickan; men, Gud nåde oss,
det var nog sant!»
Madam Falk stirrade på Erik med vidöppna ögon.
»Baron Axel!» ropade hon.
»Är det sant, så krossar jag skallen på honom!»
sade Erik och hans ögon blixtrade.
Madam Falk skyndade ut genom dörren och uppför den
stora trappan till baron Poppelstams våning. Hon
ringde på, och då betjenten öppnade, trängde hon
sig förbi honom och sprang in till baronessan, som
satt vid tébordet tillsammans med en väninna. De
båda damerna sågo förskräckta på den förtviflade
portvakterskan, som störtade in till dem som en
rasande.
»Hvar är mitt barn? Jag vill ha’ igen min Ida!»
ropade hon och höjde händerna öfver sitt hufvud.
»Sansa er, min kära gumma, och säg, hvad som händt»,
yttrade baronessan med försök att bibehålla sitt lugn.
»Det är baron Axel, som stulit henne ifrån mig!»
ropade madam Falk. »För Jesu skull skaffa mig rätt
på min flicka!»
Då baronessan hörde sin son anklagas, reste hon sig
upp och sade:
»Ni är från förståndet, menniska. Min Axel har
fått uppfostran och söker inte sina bekantskaper
hos portvakten.»
»Det är han och ingen annan, som gjort mig så
olycklig, som jag är. Och jag släpper er icke, förr
än ni gifvit mig igen mitt stackars barn!»
Madam Falk rusade fram som en retad lejoninna och
fattade baronessan i armen. Då blef det en förfärlig
uppståndelse i våningen. Baronessan svimmade och
hennes väninna ropade på hjelp. Såväl den qvinliga
som den manliga betjeningen skyndade in i förmaket
och befriade baronessan från den förtviflade
portvakterskans hand. En af betjenterna
förde gumman Falk ned till portgången och lemnade
henne der med de orden:
»Nu kan hon gerna gå först som sist härifrån, ty
hon är alltid säker om att blifva körd på porten,
ifall hon stannar.
Madam Falk hörde icke hvad betjenten sade. Hon lutade
sitt brännande hufvud emot den kalla muren och glömde allt
för tanken på sitt barn.
Efter en stund kom Erik till henne och bad henne gå in.
»Det är kallt och ni blir sjuk, om ni står här
länge», sade han.
»För Idas skull måste ni bevara er, ty hvad skall det
blifva af det arma barnet, om ni faller ifrån?»
Då gumman hörde Idas namn utstötte hon några klagande
ljud, men då Erik ville föra henne in, skjöt hon
honom ifrån sig och sade:
»Låt mig vara i fred! Skaffa mig rätt på mitt barn!»
»Visste jag hvar hon fanns, så skulle jag hemta
henne, om det också gällde lifvet», svarade Erik.
»Gå ut och sök!» invände gumman och stapplade sjelf
ut genom porten.
»Hon kommer nog snart hem igen» tänkte Erik och lät
henne gå. »Jag stannar qvar, för att taga emot Ida,
om hon skulle komma.»
En del af natten vandrade madam Falk Stora
Trädgårdsgatan fram och tillbaka, spejande, om någon
kom från den ena eller den andra sidan. Det snöade
starkt, så att hon måste tränga sig nära inpå alla
menniskor, hon mötte, för att göra sig förvissad om,
att det icke var Ida. Mången ryggade häftigt åt sidan,
med ett utrop af förskräckelse, vid åsynen af den
gamla qvinnan, som mönstrade dem från hufvud till
fot med sin spanande blick.
Efter midnatt började det att klarna, och de tindrande
stjernorna blänkte fram mellan molnen. Då blef det
också folktomt på gatan, och den förtviflade modren
stod långa timmar och väntade att få se en gestalt
vika af inpå gatan, men förgäfves. Den gamla qvinnans
krafter voro nu uttömda, och hon måste stödja sig
mot en af husväggarne. Slutligen sjönk hon ned i den
mjuka snön, och det föreföll henne, som lade hon sig
till hvila på varma bolstrar. Hennes ögon slöto sig
till sömn, och hon drömde, att hon satt tillsammans
med Ida i den mörka portkammaren, som dock var ljus
för henne, derför att hennes barn var der. Plötsligt
hördes portklockan ljuda, och der sorlade röster
utanför. Några karlar kommo in och fattade henne
under armarne, för att bära bort henne, men hon
kämpade emot och bad att få stanna hos sitt barn.
Några ögonblick senare vaknade den arma qvinnan upp ur
sin dvala och märkte då, att hon satt uti en
släda. Hon såg gatulyktorna dansa förbi, och hörde
bjellrorna på hästen, men derpå förlorade hon åter
medvetandet.
Förhållandet var, att en polispatrull påträffat
gumman liggande halfförfrusen i snödrifvan invid
gathörnet. En af konstaplarne anskaffade en släda
och forslade den olyckliga varelsen till sjukhuset.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
