Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- När det är höst. Anna A.
- En hjortduell.
- Söndagsmorgonen. Tammelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag upp till höjden skyndar mig,
Att lyssna till hans sång
Och se, hur träden böja sig
Vid takten, gång på gång;
Hur eken nås af slag på slag,
Men brytes ej likväl,
Är stark, som uti sorgens dag
En Gud hängifven själ.
Ja det är lust att skåda, hur
De kämpa, lif och död,
Och hur du uppstår ny, natur,
Utur din egen glöd.
Som din, är min förgänglighet
En sinnesvilla blott:
Jag varder ny, en evighet
Har jag till framtid fått.
Anna A.
En hjortduell.
Segerrikt har solen en frisk morgon vid hösttidens
början förjagat de hvita böljande molnslöjor, som
ännu för en kort stund sedan vid den bleka gryningen
sväfvande genomtågade och utbredde sig öfver den
vidsträckta skogen. Nu hafva de fuktiga dunstren
såsom droppformiga, glittrande perlsmycken fästat
sig vid gräs och blad, hvilka i det purpurstrålande
morgonljuset på och inunder de glänsande grenarne
tindra och blixtra i så underbart praktfulla färger,
att ögat, drucket af en så hänförande anblick,
ej tröttnar att följa den vexlande skiftningen af
darrande ljus och förtrollande färgbrytningar. Men
äfven örat fängslas af melodiska toner, hvarmed
en liflig fågelverld fyller den herrliga parken,
hvilken den bevingade skaran redan nu resfärdig
genomströfvar, för att snart på en längre tid utbyta
den mot söderns evigt grönskande ängar och skogar. Men
också redan nu lösgör sig under sakta ljud månget af
daggen belastadt purpur- och guldfärgadt blad från
trädets höga krona, för att under sväfvande fall sänka
sig ned till marken vid moderstammen eller af vindar
bortblåsas i fjerran.
Med prasslande steg, som redan beröra många vissnade
blad, vandra vi allt djupare in i den tysta skogen,
hvars oändliga majestät alltid så djupt griper
menniskosjälen. Men långt inne, i hjertat af
den oberörda skogens ödslighet, blifver det allt
tystare; ty till och med de små lifliga, qvittrande
fåglarne, som vid denna tid företrädesvis genomströfva
skogsbrynen och buskarne, saknas här, och blott den
isolerade hackspetten, som outtröttligt knackar på de
gamla ihåliga trädstammarne, vittnar om lif i denna
eljest fullkomligt ljudlösa natur.
Men plötsligt och så mycket häftigare skallar nu ett
bölande, hest, långdraget skri genom det vidsträckta
områdets graflika stillhet – det är den ädle, frie, af
en otyglad kärlek uppretade hjortens starka rop. Med
förtjusning och återhållen andedrägt lyssnar den med
skogslifvet bekante vandraren till denna för hans öra
sannerligen lifvande ton, och ofördröjligen vända
sig hans varsamma steg mot målet – att uppsöka och
betrakta den sig så nögljudt uppenbarande riddaren af
den gröna skogen. Vid gynnsam vind och med ledning
af hjortens upprepade, passionerade skri lyckas
också detta med lätthet, och just i det ögonblick,
då hjortens utmanande rop tillkännagifva, att en
rival uppträdt i hans väg. Nykomlingen, som kommer
långväga ifrån, bereder sig just på att tillkämpa
sig ett harem. Den krönte rivalen synes ännu ensam,
oafhållen på en plats, som dock lofvar att skänka
honom en älskarinna, och med oförskräckt mod,
trotsigt utmanande den lyckligare, af sin trupp
omgifne motståndaren, nalkas han allt mera, för att
börja den förestående striden. Redan har den djerfve
inkräktaren med skyndsamma steg framträngt ända till
ett gammalt till hälften remnadt pilträd, som hänger
öfver den sumpiga valplatsen, för att här i den djupa
skuggan af friskt grönskande
alar genom förnyadt utmaningsrop reta till strid den
midt emot honom befintlige herrskaren öfver detta område.
Med vreda, vilda blickar mäta sålunda, på ringa
afstånd, de båda stridslystna, jemngoda kämparne
hvarandra; men derpå rusar den uppretade beskyddaren
af sin trupp, fnysande af raseri, sin motståndare
till mötes, och brakande slå de båda svartsjuka
rivalernas vapen tillsamman med ett buller såsom af
bristande grenar, och med rasande fart följer nu slag
på slag efter den första sammandrabbningen. Länge
blifver den förbittrade striden oafgjord, ty de äro
jemngoda i styrka och vighet. Men slutligen bringas
den ridderlige förfäktaren af sin goda rätt genom
ett steg bakåt in på ett löst, sumpigt ställe och
samtidigt till plötsligt fall, hvarvid tillika den med
raseri påträngande motståndaren med ett kraftfullt
slag af sina knotiga horn tilldelar honom ett så
svårt sår, att den fallne nu anser sig förlorad. Med
ett språng är den sårade visserligen åter på benen,
men vikande åt sidan, afstår han nu med bestämdhet
från den blodiga stridens fortsättning; förrådande
derjemte smärta och flyende så, som ett af jägarens
kula invärtes träffadt djur, springer han öfver den af
stålseniga fötter trampade arenan och försvinner i den
tätt slutna skogen, säkerligen skyndande till närmaste
vatten, för att der svalka det kanske dödliga såret.
Sedan segraren med oförsonligt trots förföljt
den flyende ett stycke, utstöter han ännu en gång
efter honom med fulla styrkan af sina kraftfulla
lungor ett genljudande fältrop – utan att dock
besvaras. Först derpå omkretsar han i vild fart med
flämtande andedrägt och darrande ljumskar den med
tapperhet förvärfvade truppen, drifvande de enskilta
medlemmarne deraf tätt tillsammans, liksom fruktade
han, att dessa skulle följa sin förre herrskares
spår. Men de rödhudade skönheterna veta att uppskatta
sin nye friares beslutsamma mod och kraft. Lugna,
såsom de åsågo striden, öfverlemna de sig nu också
villigt åt den mäktiges ledning och ynnest, som
dock, ännu alltjemt högst upprörd, ej tröttnar att
fortfarande låta sina hotande rop skalla långt bort
genom den tysta skogen, tills han dock slutligen,
respekterande den allt högre stigande dagen, ännu
halfhögt knotande, med sina vunna damer begifver sig
djupare in bland träden.
Och med försvinnandet af detta lifliga staffage från
det nu af solen fullständigt belysta stället i skogen
har det också samtidigt åter blifvit lugnt, så stilla
som i den tysta grafven. Men på aftonen torde det
åter blifva desto lifligare, ehuru kanske blott den
ene, segraren från morgonen, beträder den djerft
eröfrade och försvarade platsen, för att här låta
ett nytt kärleks- och stridsrop skalla ur det eldiga
bröstet, medan måhända den stackars utträngde icke
långt från sin fordna seralj funnit döden på den nära
befintliga dammens säfbeväxta strand och med brustet
öga nedbäddat sitt vackra hufvud i det fuktiga kärret.
Söndagsmorgonen.
Den signade sabbat nu stundar med ro
För tröttade anden, som lågar af tro
Och längtar att komma ur gruset igen,
Att åter få träffa sin himmelska vän.
De liljor sig prydt med sin grannaste drägt
Och buga sig lätt för den vårliga fläkt;
De blyga konvaljer med späda behag,
De hviska så tyst: »Det är högtid i dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0339.html
