Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om sättet att vattna krukväxter. - En tafla från slättbygden. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära att dö ut, så råka de sedan vanligen i förruttnelse, så
snart jorden åter befinner sig i fuktigt tillstånd.
Man kan för öfrigt icke lätt vattna hvarken för mycket
eller för litet, om afloppshålet i krukan är betäckt med en
krökt krukskärfva på det sätt, att den inåtböjda sidan af
skärfvan vändes mot hålet i krukans botten. Så snart något
vatten möjligen redan visar sig i det under krukan befintliga
fatet, måste man upphöra med begjutningen och alltid
aflägsna det i fatet befintliga (öfverflödiga) vattnet. I detta
hänseende är hålet i blomkrukan en temmeligen säker
regulator, i synnerhet som det kan förekomma, att jorden i krukan
ofvantill synes fullkomligt mättad med vatten, under det att
nedra delen af jordklumpen är fullkomligt torr.
Härvid torde det också vara i ögonen fallande, att krukfatet
(hvilket alltid bör användas vid alla krukväxter, som
vårdas inne i rummet, men deremot icke för dem, som stå i
trädgården) icke blott tjenar att hålla fönsterkarmarne och
blomställen rena, utan äfven, i förening med blomkrukans
afloppshål, förmår att ganska mycket bidraga till vattningens
reglering. Men att vid vattningen använda faten på det sätt,
att man, i stället för att vattna växterna ofvanifrån, vattnar
dem nedifrån, det vill säga slår vattnet i fatet och låter det
uppsugas af jorden i krukan, kunna vi icke rekommendera, åtminstone
synes det oss mycket mera rådligt att verkställa vattningen
ofvanifrån.
Säkra tecken, att en krukväxt måste vattnas, äro, om
jorden i krukan är så torr, att den visar små remnor på
ytan eller skiljer sig från den omgifvande krukan; eller om
den, tagen med fingrarne, faller i sär. Vidare är det också
ett ganska säkert kännetecken att med ett finger knacka på
midten af krukan; om nämligen knackningen låter dof, så
förefinnes ännu tillräcklig fuktighet i jorden, gifver deremot
slaget ett ihåligt ljud, så är det tid att vattna. Beträffande
många växter, kan man af deras utseende finna, huruvida de
behöfva vattnas, i synnerhet om grenspetsarne och bladen börja
att blifva slappa, då en riklig vattning är af nöden, dervid
växterna dock lätt kunna skadas, och hvilket kännetecken för
öfrigt i fråga om alla styf- eller fetbladiga samt sumpväxter
alls icke bör afvaktas.
Vidare måste också vid krukväxternas vattnande års-
och dagstiden tagas i betraktande.
Under vintern (i synnerhet från Oktober till slutet af
Februari) behöfva de flesta i boningsrummet hållna krukväxter
blott litet vatten, ty det gäller då att hålla växterna vid lif,
utan att låta dem synnerligen växa eller ens skjuta skott;
undantag härifrån bilda naturligtvis till drifning ämnade
lökväxter. Under våren måste man vattna ymnigare, ty solen
har då redan starkare verkan och plantorna börja bilda nya
skott och grenar. Men under sommaren, i synnerhet om
växterna äro mycket utsatta för solen, eller befinna sig i stark
växt, måste man noga tillse, att krukorna ej blifva för torra,
och det blifver då merendels nödvändigt, att vattna dem mer
än en gång om dagen, då man deremot under hösten, ju
kortare och mulnare dagarne blifva, åter måste minska
vattningen.
Hvad kammarväxternas vattnande med hänseende till tiden
på dagen angår, så torde det med största fördel verkställas
om morgonen, emedan derigenom bäst förebygges ett uttorkande,
som alltid är starkast under dagen; roten kan, i fall
den om morgonen försättes i måttligt fuktigt tillstånd, på detta
sätt uthärda flera timmar igenom, utan att under dagens lopp
så mycket förtorkas, att växten derigenom försättes i fara.
Under vintern skall dock vattnandet vid middagstiden
förtjena företrädet.
Nu torde några ord böra yttras om vattnet, som bör
användas. Regn- och flodvatten skall alltid vara mest
lämpligt för växterna, emedan det innehåller minst menliga eller
skadliga ämnen, under det att brunnsvattnet ofta innehåller
för mycket kalk eller salpeter och derjemte alltid är för kallt,
kallare än den yttre luften. Derföre, i fall man måste begjuta
krukväxterna med brunnsvatten, bör man, innan man använder
det samma, låta det erhålla rummets temperatur (under vissa
omständigheter förfares på samma sätt med regn- och
flodvattnet). Ty använder man för kallt vatten, så förorsakar
detta lätt en förkylning i rötterna, och särskilt kan man i
detta hänseende icke vara nog försigtig med tropiska eller
andra svårhandterliga växter.
Utom vattningen länder äfven öfverregnandet samt
bestänkning och aftvättning krukväxterna till god trefnad.
Att utsätta växterna för regn torde väl åtskilliga gånger
under sommaren iakttagas af hvarje blomstervän, och förfaringssättet
härvid är allt för enkelt och naturligt, för att man
skulle behöfva undervisa derom. Härvid må dock gifvas den
vink, att man vid ihållande regn måste nedlägga och vända
de i fria luften utställda krukväxterna, emedan i annat fall,
det vill säga om man låter dem stå upprätt i regnet, jorden i
krukan blifver uttvättad och dyartad.
Växternas bestänkning med vatten, om eljest lokaliteten
tillåter, är mycket att rekommendera, ty härvid framställes
liksom dagg eller ett fint duggregn. Bestänkningen utför man
bäst genom att doppa en borste i vatten och sedan stryka
med fingret öfver borsten, hvarvid vattnet utsprides i fint dugg.
Aftvättningen – med en svamp, pensel eller mjuk borste
kan visserligen blott företagas med mera bredbladiga växter,
men också just å sådana blad, kan med tiden en ansenlig
mängd dam aflagra sig, en omständighet, som också länder
växterna till skada. Ty då växterna upptaga sin näring, icke
allenast genom rötterna, utan äfven genom sina öfriga, ofvan
jorden befintliga delar, men i synnerhet genom bladen, – och
detta jemförelsevis i högre grad, ju större och fetare bladen
äro – men dessa förmedla ett utbyte af de inre ämnena med
den yttre luften, så är det ganska nödvändigt att tillse, det
bladen icke äro betäckta af ett tjockt damlager. Hos mycket
småbladiga plantor kan en oftare upprepad bestänkning ersätta
tvättningen.
Slutligen må – i sammanhang med vattningen – erinras
om det gröna öfverdrag, som jorden i våra blomsterkrukor,
så väl som den yttre väggen af sjelfva krukorna, vanligen
erhåller. Detta gröna öfverdrag är så till vida menligt för
krukväxterna, att, då det betäcker jorden och krukan med en
formlig skorpa, luftens tillträde till rötterna härigenom afskäres.
På ytan af jorden i krukan borde för öfrigt ett sådant grönt
öfverdrag eller en skorpa alls icke få uppkomma; ty ett rätt
ofta förnyadt uppluckrande af jordytan i krukan hör
obetingadt till kammarväxternas vård. Det gröna öfverdraget
utanpå väggen af krukorna måste man aflägsna medelst en
fuktig borste, liksom i allmänhet renhållningen af de krukor
eller kärl, hvari växter uppdragas, ingalunda får försummas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
