Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En smekmånad under kriget 1870. Skiss af Sylvia.
- En roman i väntsalen. Af Sigyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om du vill medgifva, att du varit lika dåraktig med
din »stora nation», som herr Schönmesser med sin »Bismarck»!
»Nå, jag medgifver det!»
»Ack, Svante, då kan jag ha’ hopp om, att med freden
åter bli’ allt för dig!»
A propos allt! Det tycks, som du vore hugad att till en
viss artist dela ut en del ömma blickar! Må han måla ditt
porträtt men ...»
»Men då är jag tvungen att fortfarande se på honom.»
»Men blott i min närvaro! Ack, det är republik! Marie,
tag in glas, vi skola dricka vin! Tusan, att ingen kan finna
på den der helvetesmaskinen, det är det enda sättet att få
fred! Hvad gör du, min engel? Hvarthän skall du gå?»
»Jag tar min hatt, vi skola väl som vanligt gå ut i qväll.»
»Men det är så trefligt här inne; ser du, månen tittar
just in. Jag har varit så ytterst orolig en tid, men nu är
jag hoppfull. Det är republik, min engel, sätt dig här i soffan
bredvid mig. Vi få hela spegelväggar i den nya boden, du
skall se, huru jag skall ordna allt. I våra husliga förhållanden
skola vi göra jättesteg framåt, liksom den unga republiken,
Clara!»
»Och dela makten!»
*
»Vet han, Andersson», sade Maria samtidigt ute i köket,
»nu har något nytt skett igen ... hvad menas med republik.»
»Det är när folket morskar sig och kör bort kungarne!»
och Anderson satte händerna i sidorna.
»Jesus Christus, ett sådant påfund! Huru skulle det då
gå med oss, stackare? Men nog kunde det bli’ ro utan den der
helvetesmaskinen, som herrn jemt talar om. Jag har i natt
spekulerat ut ett sätt för att få fred.»
»Nå, huru är hennes sätt då?»
»Jo, jag tycker, att alla soldaterna lugnt borde gå hem
och lägga sig!»
En roman i väntsalen.
Af Sigyn.
För några år sedan, innan jag hade eget hem och härd,
var det min lust att, allt efter som det föll mig in,
vistas än här och än der. Mina föräldrar dogo, medan
jag ännu var helt liten, samt lemnade mig så mycket i arf af
denna verldens goda, att jag kunde tillfredsställa alla de
önskningar, som föddes i min tjugotvå-åriga hjerna.
Sommaren år 186* tillbringade jag vid en af våra mest
besökta badorter och öfverenskom der med en af mina fordna
skolkamrater, som erhållit en befattning vid en nyligen öppnad
jernvägsstation, att tillbringa hösten och vintern hos honom.
Den station, der min vän var anställd, var i en af vårt
lands största provinsstäder, der trafiken är mycket liflig.
Det roade mig ofantligt, att före tågens afgång eller
ankomst sälla mig till den i väntsalen sammanblandade mängden.
Bland alla dessa menniskor, som både kommo från och
reste till olika håll, drifna af de mest olikartade intressen,
fanns det många, som i hög grad fängslade min uppmärksamhet.
Klarast af alla dessa bilder, som nu i minnets panorama skymta
förbi mig, framstår dock den af en ung qvinna, som jag första
gången såg en klar och kall Oktober-afton.
Denna qvinna var ej längre i sin första ungdom, ty hon
såg ut att vara omkring tjugofyra eller tjugofem år gammal;
ej heller kunde hon få namn af vacker; men mången firad
skönhet skulle dock vara stolt, om hon kunde få ett sådant
uttryck i sina ögon och le så mildt, som hon.
Vädret var, som jag redan sagt, kyligt, hvarför också
nästan alla de andra damerna, oaktadt de kommo insvepta i
pelsverk, sins emellan talade om den bistra kölden samt att
de visst icke skulle lemnat sina varma hem, om det icke
gällt att möta en fästman, make eller broder.
Den okända – såsom jag i tankarne benämde henne –
satt ensam i ett af salens aflägsnaste hörn och led förmodligen
af kylan, äfven hon, ty hennes gestalt darrade af frossbrytningar,
och gång efter gång drog hon den enkla, mörkbruna
doffelpaletån tätt omkring sig. Hennes små, fina händer fingo
ej värma sig i en dyrbar mård- eller hillermuff.
Hennes nästan qväkarlikt anspråkslösa drägt tillkännagaf
tydligen, att hon, fastän ögonskenligen en fint bildad flicka,
dock var tvungen att se på priset i allt, som hörde till
toaletten.
Slutligen hördes den gälla lokomotivpipan; tåget stannade
och alla rusade fram till plattformen, för att välkomna sina
kära. Endast mot henne skyndade ingen.
De nyss så hoppfullt blickande ögonen riktades sorgsna
mot jorden, och hennes gång var dröjande, när hon aflägsnade
sig.
Hvem väntade hon? Var det fader, moder, broder eller
en hjertans kär?
Så frågade jag mig sjelf och beslöt att nästa afton noga
gifva akt på henne, i fall hon infann sig, hvilket jag tog för
afgjordt att hon skulle göra.
Min aning bedrog mig ej heller; hon kom, både den och
ytterligare fem aftnar, utan att vända gladare mot hemmet;
men på den sjunde såg jag, huru vid första ögonkastet utåt
plattformen hennes kinder purprades, och några minuter
derefter ilade en ung man med ett behagligt utseende emot henne,
samt tryckte, under ett sakta framhviskadt: »Dyra Agda!»,
hennes hand i sin.
Hon svarade blott med en böjning på hufvudet och en
blick, som för mig uppenbarade allt.
Så blickar en qvinna endast på den man, som äger hennes
hjerta, och endast tryckningen af dennes hand kan sätta hennes
egen i en så nervös darrning, som den, hvarmed hon lät
sin lilla hand hvila i hans.
Efter denna korta och dock så varma helsning drog han
sig åt sidan samt tillsade en bärare att skaffa sig logis; och
hon skyndade med lätta, nästan dansande fjät ut i det fria.
Jag följde henne försigtigt på ett ringa afstånd och såg
henne stanna på en trång, mörk bakgata, draga ett tjockt
flor för sitt rodnande ansigte samt långsamt vandra upp och
ned, tills han stod vid hennes sida, lade hennes arm i sin
och förde henne med sig på en väg, som ledde till en utanför
staden belägen begrafningsplats.
Stackars barn, tänkte jag; du gäckar den moderliga
vaksamheten och spelar ett farligt spel. De minuter af paradisisk
sällhet, du nu upplefver, få troligen gäldas med mången liten
smärtsam, huslig scen, der det talas om försummad tid och
derigenom minskad arbetsförtjenst m. m.
Det var icke heller utan, att jag afundades denne man
att vara älskad af en så hängifven och kärleksfull varelse.
Det fanns något medfödt rent och ädelt i hela hennes väsende,
som tillbakavisade alla kränkande misstankar. Jag undrade
äfven, om han uppskattade henne såsom hon förtjenade, ty
oaktadt den kärlek, som lyste ur hans blickar, föreföll det
mig likväl, som om hans känsla varit af en mera vanlig natur.
Jag ville ej genom frågor till mina bekanta förråda de
båda älskandes hemlighet, men icke desto mindre önskade jag
lifligt att erfara något närmare om dem, samt granskade
derför, med fördubblad noggranhet, publiken i väntsalen.
Dessa mina efterforskningar blefvo dock så länge fruktlösa,
att jag nära nog uppgifvit hoppet om ett återseende,
då han tidigt en morgon i slutet af Januari, klädd i en dyrbar
resdrägt, steg upp i en af första klassens kupéer och for till
Stockholm.
Uttrycket i hans ansigte var ej det samma som förr, han
såg trött och likgiltig ut samt gaf en bekant, som tillsporde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0354.html
