Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXIX. Ett par minnen från Axevalla slott. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXIX.
Ett par minnen från Axevalla slott.
Föga mer än namnet och minnet finnes nu mera qvar af
det forna Axevalla slott, som en gång var ett bland
de starkaste fästen i Sverige. Norr om Hornborgasjön
i en liten sjö, som genom sitt namn Huse-sjön
tillkännagifver, att derinvid legat en befästad plats,
reste sig på en klippa slottsbyggnaden. Den omgifvande
trakten är vacker, den behagligaste, säges det,
i Walla härad. Österut begränsas synranden af det
vackra Billingen. Fordom var här stor timmerskog,
men den är för länge sedan försvunnen. Huru långt
tillbaka i tiden här varit uppehållsort för konungar
eller andra förnämliga män, lärer väl svårligen
kunna uppgifvas. Det säges, att konungarne Inge den
äldre och Sverker den äldre här vistats. Om så varit
förhållandet, tyder det på gammal och rik bygd, men
något slott i senare medeltidsstil fanns här icke då.
Slottet Axevall tillhör betydligt senare tider
och omtalas först under striderna mellan konung
Waldemar och hans broder Magnus, som sedan erhöll
det ärofulla tillnamnet Ladulås. Då först får man
höra omtalas så väl Gälaqvist, hvilket slott låg på
södra sidan af staden Skara, som detta Axevall, det
förra vid år 1272, det sednare år 1277. Men redan från
första ögonblicken af sin tillvaro spelar Axevall en
betydande roll, måhända dock mindre genom fastheten
af sina murar, än genom sitt läge i närheten af
den gamla färdvägen från Elfsborg och Lödöse till
de östra delarne af riket, hvilken väg här gick
fram. Vi känna föga om sjelfva byggnadens historia,
men vi veta dock, att slottet måste ombyggas i början
af det följande århundradet, då det en tid kallades
Nyhuset, äfvensom att det i följande tider utstod
belägringar och mer eller mindre förstördes samt
återställdes, tills det slutligen om sommaren 1469 af
Westgöta-allmogen intogs och uppbrändes. När slottet
stod i sitt oförstörda skick, bildade det en fyrkant,
som omslöt en borggård af etthundratjugo fots längd
och etthundra fots bredd. På några alnars afstånd från
stranden befann sig i sjön en pålrad för att försvåra
tillträdet från den sidan. Utom den i de större
slotten vanligen förekommande förborgen[1] funnos
åtskilliga utanverk omkring Axevalla; det uppgifves,
att de till antalet varit åtta, en uppgift, som dock
grundar sig blott och bart på sägen, utan att kunna
angifva någon tillförlitlig källa. En stenlagd väg,
som genom ett
träsk ledde till slottet, skall fordom hafva funnits,
men nu mera återstår af den samma intet spår.
Bland de många minnen, som fästa sig vid detta slott
under dess tvåhundraåriga tillvaro, från så väl
Folkunga-furstarnes strider, som den på händelser
af gripande vigt ännu rikare unionstiden, vilja vi
här blott framställa tvenne, det ena från slottets
begynnelse, det andra från en tid i närheten af dess
tillintetgörelse.
Vi flytta oss först tillbaka till den tid, då Magnus
Ladulås var konung i Sverige, och till det år, då han,
efter sin afsatte broders, konung Waldemars, försök
att med den danske konung Erik Glippings tillhjelp
återvinna sitt rike, lyckades förmå denne grannkonung
till fred. Denna afslöts i Laholm i början af år
1278, hvarvid lysande riddarspel firades. Dervid –
berättar rimkrönikan – red en stolt dansk riddare
fram och lät genom härolder kungöra, »att om någon
af de svenska riddarne ville våga en dust med honom,
satte han sin stridshäst och dertill hundra mark som
pris för segren». Det var stolta ord, men en svensk
riddare antog utmaningen och kastade vid första
anloppet den danske ur sadeln.
"Jag tänker han fick ett uluckes fall
och miste både häst och penningesäck" –
säger rimkrönikans författare. – Vi anföra detta,
emedan tornerspelen eller dustridterna, såsom de
kallades, utmärkte tiden i allmänhet och smålifvet vid
den svenske konungens hof, som derigenom och genom den
större öfning i ridderliga idrotter, hans män vunno,
skilde sig från hans veklige och lättsinnige broders,
konung Waldemars.
Kraft och duglighet och ett manligt sinne äro
egenskaper, som alltid gjort sin man kär för det
svenska folket, och derföre vann ock denne konung
Magnus folkets tillgifvenhet, ju mer det lärde känna
honom. Men en omständighet väckte under de första
åren missnöje mot honom, och det var hans benägenhet
att skänka sitt förtroende och sin tillgifvenhet åt
utländingar. Bland dessa var en dansk riddare vid
namn Peder Pors. Han var bördig från Halland och var
en i Danmark mycket ansedd och mäktig herre, men hade
af någon anledning blifvit fördrifven derifrån och
tagit sin tillflykt till Magnus i Sverige. Han hade
på ett framstående sätt deltagit
*)
[1] I
Stora Rimkrönikan heter det vid beskrifningen
om Engelbrekts belägring af slottet:
"Det gjorde herr Anders (slottsfogden) stora sorg
Han brände sig från sina förborg."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0357.html
