Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXIX. Ett par minnen från Axevalla slott. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i brodersstriden mot Waldemar och sin förre konung
Erik Glipping och derigenom stigit högt i aktning
hos Magnus, som äfven gaf honom Axevalla slott i
förläning. Det synes hafva varit en man, som, om han
icke alldeles liknade de utländska, företrädesvis
tyska, lycksökare, hvilka från denna tid och allt
framgent svärmade kring de nordiska konungarne,
dock i viss mån påminner om dem. Något utländskt,
främmande för det skick, som var rådande i Sverige,
hvilar öfver herr Peder, och han påminner om de
bekanta tyska rofriddarne. Från Axevalla utöfvade han
åtskilligt ofog mot befolkningen i nejden deromkring
och riktade sig med rof och utpressningar.
[1]
Denne riddare hade en fordran af konung Magnus –
man vet ej, om den grundade sig på innestående
sold, eller på gjorda penningeförsträckningar; och
han hade flera gånger påmint konungen derom, men
utan någon verkan. Nu bar det så till, att konungen
en dag blef riddarens gäst. Det var det ofvannämda
året, då freden slöts i Laholm, men om det var på
konungens färd derifrån, eller senare på året, det
veta vi icke att säga. Nog af, ett gästabud blef
det året tillredt på Axevall af riddar Peder Pors,
och dit kom konung Magnus. Riddaren mottog sin höge
gäst med utsökt vänlighet, och alla närvarande böjde
sina hufvuden för den mäktige och segerrike konungen.
När så bägarne började gå omkring och talet blef
friare och skämtet lifligare, sprang plötsligt
riddar Peder upp från sin plats och vände sig med
trotsiga blickar och hotande åtbörder mot konungen,
förebrådde honom, att han ej fått sin fordran betald
och tillade: »förr än det skett, slipper du ej härut,
konung Magnus, utan skall förblifva min fånge!» – Det
låter sig ej beskrifva, hvilket intryck riddarens tal
gjorde på konungen. Något sådant hade han väl minst
af allt väntat. Men öfverallt, der vi se denne konung
uppträda på historiens skådeplats, finna vi hos honom
en synnerlig förmåga af sjelfbeherskning, och den
förnekade sig icke heller vid detta tillfälle. Vi
kunna väl föreställa oss, huru hans mörka kind
för ett ögonblick färgades röd af harm och vrede,
men han insåg lika ögonblickligt, att hans enda
räddning bestod uti att böja sig undan för det,
som han icke förmådde bryta ned, och i enlighet
dermed handlade han. Han förstod att med ord blidka
den djerfve riddaren och bragte det snart derhän,
att en förlikning ingicks. Konungen lemnade sin
fordringsägare ytterligare Lödöse slott i förläning
såsom pant för sin skuld och förpligtade sig vidare
med ed att allt framgent hafva till herr Peder samma
vänskap som förut.
Derefter fick konung Magnus sin frihet åter och
lemnade Axevalla slott. Det berättas, att han
verkligen derefter varit sig lik mot riddaren och
hållit honom i samma vänskap som förut. Men riddaren
synes för öfrigt icke till efter denna tid i våra
häfder. En riddare med samma namn – man kan dock icke
med visshet afgöra, om det är en och samme person –
förekommer bland de med marsk Stig sammansvurne mot
konung Erik Glipping i Danmark. Var denne Peder
Pors slottsherre på Axevall, så ligger uti detta
hans deltagande i hvad som timade åtta år derefter
i Danmark, då konung Erik för sin skändliga handling
mot marsk Stigs hustru mördades, förklaringen öfver
den omständigheten, att han icke vidare synes till
i Sverige.
Något mer än ett och ett fjerdedels århundrade
efter denna händelse inträffade en annan, till
sitt skaplynne i allmänhet påminnande, likt den
förra, om att den tillhör medeltiden, men till sin
särskilta betydelse görande på den svenske läsaren
ett vida bättre intryck, i det att ett knippe af
det förräderiets snärjgräs, som då spanns ut öfver
Sveriges land, här afhöggs och tillintetgjordes.
Det var öm hösten år 1452. Konung Carl hade efter sitt
krigståg i Skåne fullt upp att göra med att försvara
sig här hemma ej blott mot den uppenbara fienden,
som han hade i Danmarks konung, Christian I, utan
äfven mot en inre, som
var ännu farligare, emedan konungen ej ville tro
på tillvaron af någon sådan. Den danske konungen
hade hela Westergötland i sitt våld, men hade måst
draga sig tillbaka med sin här till Danmark, sedan
Östgöta-allmogen på Holaveden tillfogat honom ett
afgörande nederlag. Men fastän fiendens framgång i
Westergötland grundade sig på uppenbart förräderi, var
konung Carl så flat eller godtrogen, eller hvad man
nu må kalla detta besynnerliga undseende för ej blott
misstänkta, men röjda och öfverbevisade förrädare,
att han på ett möte i Wadstena nu på hösten skänkte en
bland dem sitt fulla förtroende. Det var herr Thure
Thuresson (Bjelke), hans nära frände, men icke förty
en bland hans häftigaste motståndare. Ett manligt
och lyckligt beslut fattades väl ock då i Wadstena,
i det att Carl utnämde en annan af sina fränder,
hans syskonbarn, den tappre Thord Carlsson (Bonde)
till marsk och gaf honom i uppdrag att återtaga
Westergötland; men så väl förstod herr Thure att lägga
sina ord, att Carl ansåg honom för sin förtrogne
vän, uppenbarade för honom sina planer i afseende
på återvinnandet af Westergötland och skref till och
med till Thord Bonde, »att han icke skulle företaga
något af vigt, utan att dessförinnan samråda med
herr Thure».
Bättre kunde väl aldrig en förrädarehop hafva det
stäldt för sig, än som nu var fallet, då konungens
marsk skulle taga råd af en bland dem. Konung Carl
göt dermed liksom gift i sitt eget vin, skar liksom
med egen hand sönder sin egen väf. Också red herr
Thure med stolt sinne och full af förhoppningar
den gången från Wadstena och begaf sig med sina
svenner hem till sitt slott Axevalla, som han hade i
förläning af konung Carl. Nu spunnos fort de trådar,
som till slut skulle lyfta kronan af Carls hufvud,
och på Rumlaborg hos herr Eggert Krummedik, liksom hos
biskopen i Skara, hos Bengt Gylta och andra förrädare
klappade man händerna af fröjd att snart hinna målet
för sina sträfvanden. Blott en enda liten omständighet
glömde man att taga med i beräkning, den nämligen,
att den unge, i förrädarnes tanke lättledde marsken
kunde falla på det orådet, att handla alldeles på eget
bevåg, antingen emedan han bättre än sin kunglige
frände kände till deras hemliga spel, eller emedan
det ungdomliga sinnet ej tillät honom förspilla tiden
med att inhämta, visserligen mogna, men i hans tanke
utan tvifvel mycket onödiga och framför allt tråkiga,
råd och förmaningar.
Herr Thure satt på Axevall och väntade att blifva
spord till råds af den unge och oerfarne herr Thord,
och hur han väntade, så kom verkligen denne en qväll
ridande med ett par svenner till Axevall, och herr
Thure log dervid i sitt sinne och tänkte på, huru
lätt fångst han nu skulle göra.
Thord hade som en stormvind ridit in med sitt folk i
Westergötland, och innan någon visste ordet af, kom
han tidigt en morgon i ett hällande regn och under
en orkanlik storm framför det af Christian intagna
och väl befästade Lödöse vid Göta elf. Ingen anade
hans ankomst, och då han lät blåsa till storms och –
såsom det heter i rimkrönikan – »för dagen ej grydde
och natten ej räckte, dem upp af sömnen väckte» –
så måste de yrvakne danskarne gifva sig fångne. Ett
stort byte föll i segrarens händer, och deribland
konung Christians hemliga brefvexling med de svenske
förrädarne. Äfven flera bref från herr Thure Thuresson
på Axevall förefunnos i samlingen. Vi kunna väl
föreställa oss den ärlige riddarens glädje, då han
här höll i sin hand bevisen mot ränksmidarne mot hans
land och hans konung. Han dröjde icke länge i Lödöse,
utan lät trettio svenner sitta upp och red med dem,
det fortaste han kunde, till Axevalla.
I helt annan afsigt således, än som den listige herr
Thure förmodade, kom den råd behöfvande marsken till
slottet. För att icke i förtid låta den farlige mannen
ana oråd, hade Thord delat sina trettio svenner i
hopar af tre och fyra man, och sjelf kom han, såsom vi
nämnt, först med endast ett par svenner. Leende mottog
herr Thure sin gäst och förde honom in i riddarloftet
samt bad honom, eftersom måltidstimmen var inne
*)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
