Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXIX. Ett par minnen från Axevalla slott. St.
- En tjenstgosse, på julafton. Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om aftonen, att deltaga i måltiden. Thord höll god
min och satte sig till bords. Han måste i hvad fall
som helst invänta sina svenner.
Snart var samtalet i gång. Man öfvergick från
likgiltiga saker till allt vigtigare, tills Thord
berättade om sin framgång vid Lödöse, och att denna
stad nu var i konung Carls våld. Den underrättelsen
slog ned som en åskstråle från klar himmel framför
den förvånade slottsherren, och han kastade en blick
på den unge marsken, som om han velat öfvertyga sig,
om det verkligen var han och icke en annan, hvilken
satt vid hans bord och berättade sagor. Men herr
Thord lät honom icke återkomma från sin förvåning. Han
sporde plötsligt och såg derunder förrädaren skarpt
i ansigtet: »sägen mig, herr Thure, hafven j härunder
handlat, som en ärlig riddare bör att handla mot sin
rätte herre och konung?» – Nu spratt herr Thure till
och spände sina ögon i sin gäst. Men denne fortsatte:
»I ären röjd, herr Thure; edra egna bref hafva fällt
eder!» – och han omtalade, huru han funnit dessa
bland de andra förrädarnes i Lödöse.
Nu sprang herr Thure upp och ropade till sina svenner
att gripa den djerfve marsken och kasta honom i tornet.
Men den raske herr Thord fattade honom vid halsen, och
hans svenner blefvo övermannade af Thords inträngande
män. Allt motstånd var fåfängt. Thord Bonde tog
slottet i besittning, och herr Thure fördes som fånge
till Warnhems kloster. Kort derefter flydde Bengt
Gylta och biskopen i Skara till konungen af Danmark,
och något derefter lyckades det äfven herr Thure att
slippa ut ur klostret, hvarpå han tog samma kosa.
Så blef Axevalla slott en gång vittne till en
handling, hvars minne länder en svensk man till
ära. Sedan konung Carl hållit räfst med de röjda
förrädarne i Stockholm, begaf han sig ned åt
Westergötland, och här på Axevalla sammanträffade
han med sin ädle frände. De stunder voro få
i denne konungs lif, då den hand, som räcktes
honom af en mäktig man, tillika räcktes honom
af en vän. Af Axevallas minnen är också det, som
knyter sig omkring Thord Bondes namn, det enda, som
tilltalar läsaren genom ett innehåll af ärlighet,
manlighet och skönhet. – Efter denna tid, liksom
förut, var Axevalla ett tillhåll för förräderiet,
tills, som vi här ofvan nämde, Westgöta-bönderne
för alltid utplånade det från sin jord.
St.
En tjenstgosse, på julafton.
»Hvad det dröjde och dröjde, tills jag kom mig af!
Och jag skyndade, skyndade så!
Se, det skymmer ju re’n öfver skogar och haf –
Ingen flik utaf himlen, den blå!
Det blir mörkt, är jag rädd, det blir kolande svart,
Förr’n jag hinner till hemmet – till vårt.
Och jag kan ju gå vilse, och vet icke hvart. –
Hvad en tjenstgosse ändå har svårt!
»Hur de lassade på mig båd’ ditt och datt,
Fast jag bad ... Ty jag sade ändå:
Får jag nu icke slippa? Ni veten ju, att
Jag har halfannan mil till att gå.
Men då snäste de mig ... sad’, om inte jag teg,
Fick jag alls inte vandra till vårt.
Och då sväljde jag gråten, fastän den var seg.
Hvad en tjenstgosse ändå har svårt!
»Det är kallt. Hu, jag fryser. Min rock är så tunn.
Gud vet bäst, när jag får någon ny.
Och den snön, hur den klibbar vid ögon och mun!
Den blir värre ... blir tät, som en sky.
För att hinna dess förr, tog jag vägen åt sjön;
Den är jemnare, kortare, den.
Men jag gjorde nog galet i det, ty af snön
Ha’ nu stigarne yrat igen.
»Hvad den fattiges börda dock alltid är tung
Till att släpa från vagga till graf!
Knappast vet han, att han varit barn, eller ung,
Förrän helsa och mod taga af.
Hårdt är arbetet alltid och födan är klen,
Kojan fuktig och dunkel och trång.
Och när barnen tillväxa, skall en efter en,
Ta’ sitt bröd under främmande tvång.
»Jag är äldst, jag, kan tänka, af syskonen sju,
Och jag fyllde ju tretton i går.
De ha’ skaffat mig tjenst hos vår nämdeman, ju,
Der dock föda och kläder jag får.
Mat, ja ... kläder! ... Nej, inte en endaste tråd
Har jag fått under månader fem.
Och så tycker och säger han, det är en nåd,
Att på julafton jag får gå hem.
»Men hvar är jag? – På midten af sjön, kan jag tro.
Skall jag hinna den motsatta strand?
Huru svårt ibland mörker och drifver att gno!
Jag ser knappast min lyftade hand.
Hör, det tjuter i skogen, som spöken och troll.
Huru rysligt de stormarna gny!
Nu jag ser icke för mig på närmaste håll ...
O, jag arme! Hvart skall jag väl fly?
»Om de låtit mig gå blott en timme förut,
Se, då hade jag nog hunnit hem,
Medan vägen var fri. – Nu ä’ krafterna slut,
Och jag stelnar i lem efter lem.
Dock, friskt mod, kära Janne, fördubbla ditt lopp,
Se åt öster ... Hvad skådar du der?
Der är ljus i ett fönster ... Ack, nu är det hopp,
Ty min fädernekoja det är.»
Och han sträfvar allt mer mot det lockande sken.
Der är hemmet, så kärt, fastän armt.
»De ä’ samlade, alla ... De vänta mig re’n.
De ha’ lugnt ... de ha’ ljust, de ha’ varmt.
Ja, jag kommer ... Dock, hvad jag blir sömnig i hast!
Jag skall hvila och taga en lur.»
Och han dignade ner, och hans hjerta, det brast.
Blef nu julqvällen glad – eller hur?
Och man bidade timme från timme; men fröjd
Blef der icke i kojan den qväll’n,
Fastän julgranen skröt med sin ståtliga höjd,
Fastän julbrasan lyste på häll’n.
»Ack, den gossen! Miskunda dig, Gud, öfver oss!
Han har säkert gått vilse på sjön.»
Sist man gick för att leta, med lyktor och bloss,
Och man fann honom stelnad i snön.
Ej till fader och moder och syskonen små
Fick han komma på högtidens qväll.
Se, nu klarnar det upp ... nu blir himlen så blå
Och med stjernor han smyckar sin pell.
Barnen ropa: »Se, mamma, der uppe, hvad ljus!
Månne bror uti himmelen är?»
»Ja, helt säkert», hon svarar, »i Allfaders hus
Är det grannare julljus, än här.»
Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0359.html
