Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. fr. 10:de häftet, sid. 319.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Trettiosex skilling, är du alldeles befängd, Olof –
trettiosex skilling! Hade du prutat, kunde du bestämdt
hafva fått det för trettio, ja, kanske till och med
för tjugoåtta.»
»Det tror jag visst inte, och nu kan det ju i alla
fall inte hjelpas.»
»Nå, det här portvinet, hvad kostar det?»
»En och tolf, om du ändtligen vill veta det, – det
är ett billigt pris.»
»Och det kallar du billigt pris – en och tolf! Nej,
det är långt ifrån billigt, för det finns portvin, och
utmärkt godt portvin ändå, för trettiosex skilling –
ja, det vet jag bestämdt, att det gör.»
»Men det finns också portvin, som kostar tre riksdaler
buteljen och ännu mer, kan jag berätta dig.»
»Du ångrar kanske, att du inte har tagit sådant, men
jag säger dig, jag, att trettiosexskillings-vin kunde
hafva varit godt nog åt dem, som komma hit i dag.»
»Vet du då inte, att både prosten och assessorn äro
bland våra gäster, – de som alltid sjelfva hafva så
fina varor att bjuda på?»
»Ja, det har du kanske haft godt utaf, men aldrig jag.»
»Det är väl möjligt, hitintills, men hädanefter,
min vän, hädanefter blir det ju du också.»
Detta tycktes åter försona mamsell Charlotte; ty i
nästa ögonblick kom hon med en portvinsflaska i ena
handen fram till fönstret, der hennes »gubbe» stod
och såg utåt vägen, fattade honom med båda händerna
om hufvudet och vred detta hastigt åt sidan samt
gaf honom, helt obarmhertigt, den ena kyssen efter
den andra, – en ömhetsbetygelse, som han mottog
med ungefär samma belåtenhet, som ett barn visar,
då söta mor håller på att tvätta ansigtet.
»Jag står här och ser åt sta’n till», sade sektern,
när han åter slapp lös, »det är högst märkvärdigt,
att inte skräddaren kommer med mina kläder.»
»Åh, han kommer nog, min gubbe lille; du har ju för
säkerhetens skull bjudit honom med på bröllopet?»
»Det har jag – och han måtte väl i Herrans namn
komma då.»
»Klockan är inte mer än elfva än, och gästerna vänta
vi ju först klockan tre, i fall de komma ens då.»
»Nå ja, det är sant, och då får man väl lof att
lugna sig. Men skall inte du börja på att göra dig i
ordning? Du har ju så mycket att styra om, som inte
jag behöfver tänka på.»
»Ja, farväl nu, min gubbe lille, jag går upp till
mig strax på ögonblicket.»
Dermed skyndade hon med sin portvinsbutelj ur rummet
och uppför trappan till öfra våningen.
»Nå, det var för väl, att hon gick», sade sektern, som
nu lemnade sin plats vid fönstret, »jag måste skynda
mig att brygga punschen och är då lika nöjd att hafva
henne med – hon ligger bara med näsan upp i allting.»
Nu gjordes här i en hast upp eld; en stor panna
sattes in i den rymliga eldstaden, arrak och vatten
och citron togos fram, och så började sektern att
efter konstens reglor laborera.
Gubben hade nu tagit af sig rocken och såg rätt
småtreflig ut, der han i skjortärmarne stod lutad
öfver pannan och öste med en stor sked, medan han
granskade den gula vätskan lika uppmärksamt, som
alkemisten en gång beskådade sitt guldpreparat. För
att kunna få en lyckad punsch, är det alldeles
nödvändigt att då och då smaka på brygden, och
detta försummade ej heller vår sekter. Esomoftast
tog han sig en klunk ur slefven, men än var den för
mycket och än för litet söt, än för svag och än för
stark, och allt detta måste på ett förståndigt sätt
sammanjemkas. Likväl försummade den hedersmannen ej
att allt emellanåt göra en titt utåt vägen, derifrån
skräddaren väntades. Någon sådan sågs emellertid ännu
icke till; men detta oaktadt misströstade icke sektern
om dennes slutliga ankomst. Ju mer han smuttade på
punschen, desto starkare blef hans förhoppning, att
mäster »Snitt» snart skulle blifva synlig. Men detta
dock endast till en tid; ty när klockan slagit två
och den ödesdigra tretimman med hvarje ögonblick kom
allt närmare, då började hans förtröstan vackla
och slutligen öfvergå nästan till förtviflan.
Detta skedde, när klockan slagit tre qvart till tre.
»Anfäkta och besitta!» ropade han då, kastade
punschslefven ifrån sig och tog sig med båda
händerna i håret. »Om den bofven nu också kommer i
nästa minut, så hinner jag ändå inte blifva klädd,
tilldess gästerna anlända. – Tyst, nu åker det derute
– det måtte väl vara han!»
Men det var icke han; det var i stället ett par
främmande, som kommo. De skulle lyckligtvis icke in i
det rummet, der han befann sig, men för säkerhetens
skull sprang han bort till dörren och riglade
den. Derpå rusade han fram till en chiffonier och
började plocka upp alla behöfliga linnepersedlar.
Med stigande ångest iklädde sig den stackars
brudgummen nu allt, hvad som af detta slag borde för
tillfället begagnas, och var redan beredd på att få
låta viga sig i bonjour, då ändtligen den så länge
efterlängtade skräddaren kom. Samtidigt med denne
infunno sig nästan alla de öfriga bröllopsgästerna,
och nu gällde det att skynda sig. Den konsterfarne
skräddarmästaren hjelpte sjelf sin vän tillrätta,
och så stod denne snart i en skinande ny svart drägt,
färdig att inträda till gästerna. Dessa voro, förutom
alla de personer med hvilka vi redan i prestgården
gjort bekantskap (undantagande prostinnan, som var
illamående), brudens båda bröder, en sergeant och
en gästgifvare Svanbom, samt några andra aflägsnare
slägtingar – på brudgummens sida funnos inga sådane –,
vidare klockaren, kyrkovärden och nämdemannen, med
flera mindre framstående personer från församligen,
hvilka dock alla antingen redan voro sekterns klienter
eller som sådana eftersöktes, samt slutligen från
staden den så efterlängtade skräddarmästaren, äfvensom
den köpman, hos hvilken sektern i Jönköping hade sin
handel, jemte dennes båda »bodherrar», ett par riktigt
fiffiga pojkar med brändt hår och glacéhandskar.
Alla voro församlade i bröllopssalen – alla utom bruden.
»Hon kläder sig bra långsamt», hviskade en af sällskapet.
»Det syns, att hon inte är van att stå brud», anmärkte
ett af bodlejonen.
»Men är hon då inte färdig snart?» frågade fanjunkaren
den äldre af hennes bröder, gästgifvaren.
Fanjunkaren var berättigad att göra en sådan fråga,
ty han skulle vid detta högtidliga tillfälle fungera
som brudens fader.
»Var god och hör efter, om hon inte kommer snart!»
tillade han med någon otålighet; ty han såg, att
sjelfva den foglige prosten, som skulle förrätta
vigseln, då och då kastade spejande blickar mot
salsdörrarne.
Den sålunda tilltalade gick nu att höra efter,
om hans syster snart kunde blifva synlig för de
väntande, och, vägledd af en piga, gjorde han en rond
ikring hela huset samt kom slutligen till ett rum,
der den sökta anträffades. Men i hvad skick fann
han henne här? Jo, i ett nästan redlöst; hon låg
nämligen på en soffa, försänkt i djup sömn, – ja,
så djup, att man måste rätt grundligt skaka henne,
för att få henne vaken. När detta ändtligen lyckats,
rusade hon häftigt upp och frågade, hvarför hon icke
fick ligga i fred, men blef omsider af brodern bragt
till så pass mycken besinning, att hon började förstå,
hvad här var fråga om.
»Se här», sade brodern och bar fram ett handfat med
vatten till henne, »doppa ned hufvudet, så blir du
snart kry igen.»
Mamsell Charlotte följde detta kloka råd; men medan
hon så afkylde sitt rödbrusiga ansigte, observerade
herr Svanbom, att under en stol invid soffan stod en
tom butelj.
Det var samma portvinsbutelj, som bruden tagit med
sig, då hon på förmiddagen från kontoret gick upp på
sitt rum.
Den krångliga toaletten nådde sin fullbordan, och
der stod nu bruden, utstyrd i svart sidenklädning
med korta ärmar och urringadt lif, men från nacken
föll den i kronan instuckna hvita slöjan ända nedom
fötterna, så att den släpade på golfvet, då hon gick.
Nu kom fanjunkaren och tog hand om henne, och så bar
det i väg till nedra våningen. Det gick så fort,
att den hurtige krigaren knappast kunde följa med
och så när hade fallit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
