Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Capitolium i Washington.
- Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. och slut fr. sid. 366.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Capitolium i Washington.
(Se texten å sid. 367.)
Sekter Lundbergs bröllop.
Novell af Maximilian Axelson.
(Forts. och slut fr. sid. 366)
Det led inpå natten. Åskan hade tilltagit i
häftighet, och blixt på blixt genombröt mörkret,
dock hade ovädret ännu icke hunnit till Backebo,
och det var ovisst, om det ens skulle draga sig åt
det hållet. Emellertid blef det tal om att bryta
upp, och flera af bröllopsgästerna började härunder
taga afsked af värdfolket. Men se, det var något,
som detta alls icke ville höra talas om.
»Här får ingen fara hem i afton», menade sektern,
och bruden instämde deruti.
»Här fins plats för alla», återtog Lundberg, »och i
morgon äta vi en liten frukost tillsammans.»
De flesta gästerna gingo in härpå, men
herrarne från staden måste nödvändigt fara hem.
»Vi måste till staden i natt, om det så
regnade trollpackor», sade en af bodherrarne.
»Mycket riktigt», inföll köpmannen, »affärer gå framför allt.»
Äfven prosten förklarade, att han nödvändigt måste
hem, och några minuter derefter körde hans dräng fram
med vagnen.
Men just som han, med dotter och adjunkt, skulle
lemna salen, kom der en karl och bad att få tala med
»vördig prosten». Det var fråga om sockenbud till
mannens hustru, som låg »rent för döden». Magister
Nådenson blef härvid helt ängslig till mods,
emedan det nu troligen blefve hans lott att midt
under det annalkande ovädret begifva sig ut på den
obehagliga förrättningen. Men prosten, som kände
hans ohjelpliga fruktan för åskan, befriade honom
härifrån, i det han förklarade sig villig att sjelf
begifva sig till den döende. Då emellertid stället
låg tre fjerdingsväg derifrån och i alldeles motsatt
riktning mot prostgården, så blef i och med det samma
äfven bestämdt, att Hanna och magistern kunde stanna
qvar, dock med det vilkor, att den förra ej fick
dansa mer än en dans till. Dermed for prosten, och
när den medgifna dansen var förbi, blefvo samtliga
gästerna förda till de rum, som för dem blifvit
iordningställda.
I öfra våningen stodo två rum i beredskap för
prosten och Hanna, ett par rum för länsmannen och
hans familj, äfvenså för assessorn, löjtnanten och
fanjunkaren. Magister Nådenson hade blifvit placerad
i nedra våningen, tätt utmed bröllopssalen, och i
samma våning låg äfven brudparet.
*
Åskvädret afstannade åter, och inom kort
slumrade alla gästerna. Alla hade lugnt hängifvit
sig åt hvilan, alla utom en. Denne ende var
Nådenson. Magistern var icke rädd endast för åskan,
utan äfven för mycket annat, som t. ex. tjufvar. För
att vara fullt förvissad om, att någon sådan ej smugit
sig in i hans rum, tog han ljuset och lyste i hvarje
vrå, öppnade kakelugnsdörren och lyste dit in samt
tog slutligen sin käpp och slog under sängen. Här
fanns ingen gömd.
Men nu fick han sigte på en liten tapetdörr, som
han till en början ej hade bemärkt och hvilken
ledde till ett kontor eller skrubb. Denna måste
också undersökas. Med ljuset framför sig gick han
försigtigt ditin, men såg der intet annat än en
hop skräp på golfvet. Det fanns också ett fönster
der inne, som vette åt trädgården – månne det var
riktigt stängdt? – Han undersökte och fann, att
det stod något på glänt och icke ens kunde stängas,
emedan ramen slagit sig. Det var en
obehaglig upptäckt, och när han åter kom in i sin
kammare, skyndade han att skjuta en del möbler
framför den lilla tapetdörren. Derefter undersökte
han å nyo sitt rum på samma sätt som förut, för den
händelse att någon möjligen smygit sig dit in, medan
han befann sig i skrubben. Men ej heller vid denna
undersökning påträffades någon, och först nu lade
han sig temmeligen trygg, efter att dock, innan han
släckte ljuset, hafva kastat ytterligare en blick på
barrikaden invid tapetdörren.
*
VI.
Så tyst är natten. Öfver berg och sjöar
Sin slöja skymningen så mystisk breder,
Och drömmens engel slumrarn vänligt leder
På vandring hän. Lycksalighetens öar
Han får besöka så, der ljumma vindar
Mildt smekande i trädens kronor susa,
– Der underbara sångers toner brusa
Från osedd kör, – der under gröna lindar
Små elfvor sväfva kring i drägter ljusa.
Ack, skön är drömmens verld, om samvetskvalet
Ej står som väktare vid hufvudgärden!
Då slutas snart den sköna himmelsfärden;
Ty hvad är väl det smygande förtalet
Och hämden, hatet – mot den dofva stämma,
Som, när den höres, blodets lopp kan hämma?
Dock – sjelfva brottslingen af samvetsfriden
En fläkt kan känna på sin heta panna,
Om drömmens engel vid hans bädd vill stanna
Och mana bilder fram från oskuldstiden.
Men säg, hvem slumrar ljufvast utaf alla?
De två, som svärma endast för hvarandra!
I myrtenskogen de så sälla vandra,
Der månens strålar mellan träden falla,
Att med sitt skimmer deras väg belysa,
Och vänligt stjernorna emot dem mysa.
Hvad är för dem all jordens makt och ståt
När lifvets stig är blott en blomsterstråt! –
Så ungefärligen kände och så drömde de båda
barndomsvännerna, som i den tysta bröllopsgården
hvilade under samma tak. Sköna bilder sågo de under
sin slummer, ty de sågo hvarandra; sälla tyckte de
sig genomlefva en lyckans dag, som aldrig kunde få
ett slut och hvilken betecknade evigheten sjelf,
emedan de ej heller visste, när den hade börjat.
Men en sådan lycksalig ro förunnades icke hvar och en
af dem, som denna natt hvilade här. Åtminstone njöt
icke kommissarien en sådan. Han drömde stundtals
om utmätningar och andra förrättningar, dem en
bondplågare lifligast intresserar sig för,
och han tyckte sig härunder stundom möta knot och
motstånd, men ändå gå som segervinnare ur striden. Det
var visst ingen stilla slummer, om den ock slutligen
medförde ett visst behag – efter hans sinne.
Ännu en drömmare fanns det här, och det var
fanjunkaren. Åtskilliga scener ur hans »bragdrika» lif
föresväfvade honom, och slutligen kom han äfven att
återupplefva aftonens »äfventyr» med bodherrarne. Dock
gestaltade sig detta nu annorlunda än då. Det var icke
nog med, att de muntra sällarne dansade omkull honom;
de dansade sedermera äfven på honom – ja, en ordentlig
polska på hans mage och bröst. Slutligen lyckades
han dock skaka dem af sig, men då hoppade de ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0373.html
