Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om glaset. - Låt upp! låt upp! Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blandningsugnar), dels för uppvärmningen af
smältkrusen, för sträckningen af glasskifvorna till
fönster- och ordinärt spegelglas (utloppsugnar),
dels för den långsamma afkylningen af de färdiga
glasartiklarne, och som hufvudugn den egentliga
smältugnen.
Upparbetning af glasmassan sker på flera
sätt. Antingen åstadkommas de föremål, man vill forma
af den plastiska smältprodukten, genom gjutning
eller pressning, eller ock, såsom oftast sker, genom
blåsning. Men de begge första metoderna hafva för oss
icke på långt när det intresse, som den sistnämda,
hvilken uteslutande karakteriserar glasfabrikationen.
Den, som någon gång sett barn blåsa såpbubblor,
kan göra sig en temmeligen klar bild af
glasblåsningen. Glasblåsaren, som alltid har ett
biträde till sitt förfogande, handterar den så
kallade pipan, ett långt jernrör med munstycke af
trä, och arbetar i grönglashyttorna stående, men i
hvitglashyttorna sittande på ett slags länstol med
framskjutande armar. Först doppar han pipan i den
smälta glasmassan, hvaraf uppfångas en del, hvilken
han genom att rulla den på golfvet formar till en
kula och uppblåser den samma något, för att se, om
nog massa hängt sig vid pipan. Skulle denna nu icke
räcka till för det åsyftade ändamålet, så doppar
arbetaren å nyo. Vill han till exempel framställa
en flaska, så uppblåser han det mjuka glaset till
en ihålig kula, hvilken han derpå gifver en aflång
form genom att svänga den kring hufvudet. Har detta
skett, så öfvertager medhjelparen blåsningen och
den egentlige formaren utbildar nu, under det att
blåsan alltjemt kringvrides, flaskan medelst en tång,
trycker bottnen inåt och pressar den lodrätt på en
het stenskifva för att jemna den, hvarpå han med ett
kallt jern berör det ställe, hvarest flaskan sitter
fast vid blåsröret, och derigenom skiljes hon från det
samma. Nu tager han med en liten jernten en droppe
glasmassa ur degeln, drager deraf en tråd, hvilken
han ett par gånger vrider kring flaskans mynning
och bildar sålunda den afrundade kanten å den samma,
hvarpå den färdiga flaskan långsamt afkyles.
Det väcker i allmänhet förvåning hos dem, som
besöka en glashytta, att de på så olikartade
sätt formade glasartiklarne åstadkommas med så få
och så enkla instrumenter. Blåsröret eller pipan
är alltid hufvudverktyget; detta instrument är
för glasarbetaren, hvad den runda skifvan är för
krukmakaren. Dock erfordras stor öfning, för att
handtera det samma med skicklighet, och derjemte äfven
en dugtig lunga. En sådan glasblåsare bringar till
och med stora blåsor så långt, att de omsider på det
tunnaste stället springa sönder med en knall; dock har
han äfven hjelpmedel till att skona sin lunga. Vill
han till exempel vidga en glascylinder nedtill, så
låter han en liten klump glasmassa klibba vid; genom
sin tyngd hjelper denna till och genomblåsningen går
mycket lättare. Träder arbetaren med en blåsa intill
elden, under det han håller mynningen af röret fast
tillslutet, så utvidgas ytterligare den inneslutna
luften genom hettan, och blåsan blifver derigenom
alldeles af sig sjelf större. Ja, glasblåsaren arbetar
till och med med ånga; ty det går ganska väl för
sig, att i en glasblåsa, som han vill hafva större,
inblåsa litet vatten, hvilket naturligtvis genast
förvandlas i ånga och besparar arbetaren blåsningen,
så vida han blott tätt tillsluter den öfra öppningen.
Af öfriga verktyg användes ofta saxen, ty det
glödande glaset kan man klippa, nästan som mjukt bly.
Tänger, formade nästan som eldtänger, tjena
till utböjande af kanterna o. s. v., under det att
enkla, fingertjocka jernstafvar, nafveljern eller
lödkolfvar, af tre till fyra fots längd, bilda
de fingrar, hvarmed den glödande glaskroppen
fattas. Man förser spetsen af nafveljernet med en
droppe glasmassa och håller den intill det passande
stället, hvarest den ögonblickligen klibbar fast. Är
t. ex. en flaska blåst och skall afskiljas från
blåsröret, så fäster man förut nafveljernet vid
flaskans botten och detta bildar nu handtaget,
under det att de genom rörets frånskiljande uppkomna
skarpa kanterna i flaskmynningen smältas runda. Samma
tjenst lemnar nafveljernet vid de färdiga kärlens
transpotering åt kylugnen. Slutligen frånskiljes det
med en ryckning, och derigenom uppstår ett sträft
skarpkantigt ställe, nafveln, som man alltid finner
å bottnen på simpla glasvaror.
Genom bearbetning medelst knipsaxen kunna
blott rotationskroppar formas, liksom på en
svarfstol. Men om man icke uppblåser glaskulan
fritt, utan tvingar den mjuka massan att lägga sig
utefter de inre väggarne af en hålform, så skall
den antaga dess gestalt, och man kan då åstadkomma
ihåliga artiklar, som utantill äro begränsade af
platta eller på flera sätt in- och utåtböjda ytor,
sådana de eljest blott erhållas genom gjutning eller
fri modellering. Formarne äro merendels af trä,
stundom också, i synnerhet för artiklar, som skola
hafva skarpt begränsade och alldeles jemna ytor,
af messing. Formar af gjutjern och af lera förekomma
äfven. Allt efter arbetets natur är formen antigen
en- eller flerdelad. De af sednare slaget kunna öppnas,
för att uttaga den färdiga varan; men medan det
mjuka glaset inblåses, äro deras enskilta delar fast
förenade med hvarandra genom stift eller en fjäder,
som tilltryckes med handen eller foten. Vanligen
förenar ett gångjern de båda delarne med hvarandra,
ty den tvådelade formen tillfredsställer de flesta
fordringar.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
