- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
375

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Låt upp! låt upp! Richard Gustafsson. - Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är tid att i sin koja
Söka skydd för storm och köld
Och att bisterheten möta
Bakom fönsterrutans sköld.

Hör du då husvillas klagan,
Öppna! låt dem värme få!
Dela med, af hvad du äger,
Åt de stackars frusna små.

Ja, om nödens vinter nödgar
Någon att om skydd dig be,
Neka ej att honom mätta
Och att skydd mot kölden ge.

Låt ej egoismens ruta
Stängd förbli vid hungerns bön.
Öppna! öppna! och det goda,
Som du gör, bär sjelf sin lön.

Skulle verlden för dig synas
Kall, förfrusen, öppna då,
När på hjertats stängda kammar
Fromma tankar klappa på.

Glöm ej, att, om blott du tänker
På ditt eget kära jag,
Skall du sjelf förgäfves klappa
Uppå himlens dörr en dag.

Richard Gustafsson.


Julaftonen.



Berättelse af Marie Sophie Schwartz.

Major Nils Brinkensköld hade redan uppnått sitt
fyrationde år, då han gifte sig med Emilia Broling, dotter
till en rik brukspatron i Wermland. Nils hade haft
ganska svårt att taga ut det afgörande steget och afsäga sig
sin ungkarlsfrihet. När han slutligen gjorde det, begick han,
i likhet med tusende andra, det oförlåtliga felet, att till maka
välja en adertonårig flicka.

Majoren var en vacker karl, som haft förvånande framgång
hos damerna. Han ansågs för oemotståndlig ännu vid
sitt fyrationde år. Intet under då, om Emilia Broling, som
ett år vistades i hufvudstaden hos sin farbror, fann sig
högeligen smickrad af den uppmärksamhet, som en man med Nils
Brinkenskölds rykte egnade henne.

Till lön för den hyllning, majoren skänkte den rika flickan
från landet, erhöll han den blyga tärnans kärlek och, när han
begärde hennes hand, ett ja, som gafs med tacksamhet.

Män vid Brinkenskölds ålder och af hans karakter äro
icke svaga för långa förlofningar. De hafva allt för många
gånger spelat förälskade, att länge kunna härda ut med
repetitionen af den utnötta rollen. De skynda derföre att låta
brölloppet följa så snart som möjligt.

Sex månader efter det Nils blifvit förlofvad med Emilia,
firades på Sångskoga bruk ett lysande bröllop, och några dagar
senare reste den lycklige äkta mannen med sin unga fru
från svärföräldrarnes hem. Brukspatronen hade gifvit sin
dotter en hemgift, som kunde tillfredsställa de mest egennyttiga
beräkningar. Vår major var också mycket nöjd med affären,
och efter en angenäm resa förde han sin intagande hustru in
i deras nya och praktfulla hem.

Med hjertat svällande af glädje och hufvudet uppfyldt af
de mest idealiska framtidsdrömmar började Emilia sin bana
såsom gift. Hon tyckte, att sällheten myste mot henne ur
hvarje vrå af detta med blommor och lyx uppfyllda hem och
att luften doftade kärlek. Huru högt älskade hon icke sin
make och huru högt var hon icke älskad tillbaka!

Deras lif måste ovilkorligen blifva en glad vandring
genom kärlekens rosengårdar. Så drömde det adertonåriga
barnet vid sidan af den fyratioårige maken.

*



Sex månader utgöra icke någon lång tidrymd, men det
erfordras ofta en mycket kortare, för att förstöra våra
lyckligaste illusioner. Major Brinkenskölds vackra hem var
visserligen det samma, som då han dit införde sin unga fru.
Blommorna doftade lika berusande, sofforna sågo lika inbjudande
ut, allt hade samma prägel af elegans och hemtrefnad, som
då, och likväl var mycket förändradt.

Emilia, den blomstrande, den förhoppningsfulla, den leende
och lyckliga Emilia, var sig icke mera lik. Verkligheten hade
icke motsvarat hennes förhoppningar. Illusionerna voro
tillintetgjorda. Lycka och glädje hade flytt sin kos och lemnat
saknad och tomhet efter sig. Kinden blomstrade ännu lika
friskt; det kom af god helsa och icke af belåtenhet. De
aderton åren göra sig alltid gällande, antingen lifvet ler emot
oss eller antager ett mulet utseende.

I tre veckor hade Emilia varit den lyckligaste bland gifta
barn. Efter den tiden började Nils finna det odrägligt, att
dag ut och dag in pjollra med sin fru och lyssna till hennes
barnsligheter. Han längtade tillbaka till sina ungkarlsvanor;
han saknade de glada tillställningarne med gamla kamrater,
och han fann det tomt, att icke hyllas af qvinnorna.
Visserligen var hon ganska söt, hans lilla oskuld från landet, men
hon var ju hans hustru, och detta minskade betydligt hennes
älskvärdhet i hans ögon. Dessutom var hon barnslig och så
förälskad, att han kände sig öfvermätt på sin lycka. Den
naturliga följden blef, att Nils hade ledsamt och ville hafva
roligt. Han sökte nöjet utom hus.

Emilia, som hade varit så lycklig i början af sitt äktenskap,
kände snart, att lyckan stod färdig att öfvergifva henne.
De första aftnar Nils var borta, utan att taga Emilia med,
satt hon uppe och väntade på honom, för att med förebråelser
och tårar emottaga rymmaren. I början bemötte Nils dessa
utbrott med öfverseende, men, då de upprepades, blef han
otålig och sade bestämdt ifrån, att han icke ville veta af
hvarken tårar eller anklagelser. Att stanna hos sin unga
hustru föll honom icke in. Hon måste foga sig efter hans
vanor, han icke efter hennes tycken. Qvinnan var till för
mannen, hennes pligt att vara nöjd med sitt öde och att icke
hafva för stora anspråk på honom.

Något öfver ett år hade Emilia varit gift. Många bittra
lärdomar hade det oerfarna barnet inhämtat. Hon älskade
sin man lika innerligt, oaktadt han försummade henne. Ofta
träffades de endast vid middagen, och det kunde äfven hända,
att de icke alls sågo hvarandra på hela dagen.

Föga eller intet deltog Emilia i sällskapslifvet: majoren tyckte
icke om, att hon var ute, ehuru han sjelf nästan aldrig var
hemma. Han lemnade henne åt ensamheten, sorgen och
ledsnaden och fordrade, att hon skulle visa honom ett gladt
ansigte, då han någon gång lyckliggjorde henne med sitt sällskap.
Detta förmådde hon icke, och då blef han förtörnad.

Den andra julen, efter det de blefvo gifta, nalkades. Majoren
hade på förhand förklarat, att han fann det barnsligt, att fira
julaftonen med presenter och dylika tokerier, som icke borde
glädja förståndigt folk. Han för sin del ämnade icke besvära
sig dermed, och han hoppades, att Emilia skulle rätta sig
derefter.

Första julen, de varit gifta, hade han underkastat sig
sin hustrus landtliga vanor, något, som nu icke kom i fråga.

Trots detta tal broderade Emilia åtskilliga småsaker åt
sin man och tänkte: »Det är väl med Nils, som det var med
pappa. Till hvarje jul hette det: ’Jag vill ej veta af några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1870/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free