Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle önska, att du alldeles lemnade å sido den
der dumma vanan att vänta på mig. Det misshagar mig,
att min hustru åtager sig en domestiks rol. Bekymra
dig aldrig om, när eller huruvida jag kommer hem,
så gör du mig ett verkligt nöje.»
Emilia drog en djup suck, tryckte handen hårdt mot
hjertat och yttrade med något sväfvande röst:
»Jag skall försöka, att icke vidare bekymra mig om dig.»
Majoren rynkade ögonbrynen; svaret behagade honom icke.
»Kan jag nu få veta, hvarföre du rusade öfver mig i
porten?» frågade han.
»Nu kan det vara öfverflödigt att säga dig det»,
genmälte Emilia och rätade på sig. »God natt!»
tillade hon derefter, böjde på hufvudet, gick in i
sängkammaren och reglade dörren.
Majoren såg efter henne med en förvånad min, gjorde
åter en axelryckning och mumlade:
»Hon blef stött. Nå, hvem kan hjelpa det! I morgon
är hon åter idel solljus och kärlek.»
Nils återvände in till sig, men hans vanliga
sofismer ville icke räcka till att bringa hans
lynne i jemnvigt. Det fanns inom honom ett något,
som bestämdt ogillade hans uppförande. Han kände sig
slutligen smått retad af denna inre missbelåtenhet
med sig sjelf, och för att slippa tanken på egna
handlingar, skärskådade han Emilias uppförande. Han
fann det i högsta grad tadelvärdt. Endast en qvinna
från landet kunde handla så. En stockholmska skulle
aldrig på detta ociviliserade sätt rusat ned i porten,
för att kasta sig i sin mans armar. Hon hade väntat
dermed, tilldess han visat sig i salongen. Det var
rent af löjligt, att göra sig skyldig till sådana
ytterligheter. Nils lyckades verkligen att öfvertyga
sig, det han handlat fullkomligt rätt, som emottog
Emilia så, som han gjorde, och sedan gaf henne den
tillrättavisning, hon erhållit.
*
Följande morgon möttes makarne vid kaffebordet.
En i tårar genomvakad natt stod skrifven på Emilias
ansigte, ehuru hon nu antagit ett lugnt utseende.
Hon var ganska fåordig. Icke en enda af de frågor,
hvarmed hon brukade uppvakta honom, då han varit
borta, undföll henne nu.
Majoren, som ofta funnit dessa spörsmål besvärliga
och merendels gifvit snäsiga svar, tyckte nu, att
hennes tystnad vittnade om liknöjdhet. Förebrå henne,
att hon icke gjorde frågor, då han så många gånger
bannat henne, för det hon plågat honom dermed, kunde
han icke.
Frukosten intogs under tystnad. Han tog sin hatt, för
att gå ut, och kysste Emilia på pannan till afsked.
Detta var något ganska ovanligt. Om han gjort det
före uppträdet vid hans återkomst, hade Emilia slagit
armarna om hans hals och betalt denna enda smekning
med ett oräkneligt antal kyssar. Nu emottog hon den
kallt och utan att gifva något i utbyte.
Majoren gick missnöjd sin väg.
Emilia såg efter honom och brast i gråt. Huru
annorlunda hade hon icke tänkt sig hans återkomst
till det prydliga hemmet. Det föreföll, som om hennes
hjerta varit nära att brista.
Dagen förflöt och han återvände icke. Emilia väntade
med middagen till klockan fem, med supéen till
klockan elfva. När han icke blef synlig, drog hon
sig tillbaka till sina rum, med själen uppfylld af
sorg och bitterhet.
Dagen derpå var julafton. Stackars Emilia, hon
motsåg den med en känsla af ångest. Då hon denna
anmärkningsvärda dag helsade på sin man, skedde det
visserligen med mera vänlighet än den föregående,
men det låg ändock något kyligt i hennes väsende.
Majoren var vid särdeles godt lynne och, utan att
Emilia gjorde några frågor, omtalade han, huru goda
vänner tagit honom i beslag, så att han icke den
föregående dagen kunnat komma hem. Han hade ätit
middag på Rydbergs hotell, varit på spektaklet och
sedan superat.
Emilia åhörde honom, och tänkte, att det var bra
länge, sedan hennes man bjöd henne på spektaklet. Det
hade icke inträffat en enda gång denna vinter.
När Nils tog sin hatt för att gå, sade Emilia:
»I dag hafva vi julafton.» Tonen var lugn.
Nils såg på henne.
Den unga qvinnan bar sitt hufvud högt och hennes ögon
mätte mannen. Det var ett eget uttryck i hennes blick.
»Ack, är den stora dagen inne! Jag hade alldeles glömt
det», sade han och tillade skrattande: »Du finner
detta oförlåtligt af mig, min engel, men hvad vill
du? Jag är ej något barn, skulle likväl gerna vilja
vara det, och efter du fäster vigt vid julaftonens
firande, skall jag med nöje foga mig deruti. Vi
tillbringa aftonen tillsammans, knäppande nötter,
ätande äplen och fröjdande oss åt julgranen. Jag
hoppas likväl, att du icke bjudit några gäster.»
»Jag har ej någon slägt här», svarade Emilia, »och
således ingen, som jag kan bjuda. Du äter väl middag
hemma.»
»Med säkerhet.»
»Och sedan – sedan skulle jag önska, att vi följdes
åt i julbönen.»
»Äfven det! Du fordrar mycket. Jag är icke svag för
dylika fester, dock för en gång kan det väl gå för
sig.» Han nickade åt Emilia och lemnade rummet samt
tänkte, då han gick utför trappan:
»Jag är bestämdt en mycket god äkta man. Jag låter
henne få följa sina infall och jag fogar mig till
och med efter dem. Mera kan man icke fordra af mig.»
Majorens beslut var verkligen att äta middag hemma,
gå i bönen och tillbringa aftonen med Emilia, men
han förmådde icke stå fast dervid.
Emilia blef mycket nedslagen, då middagen förgick,
utan att mannen återkom. Hon lät emellertid ordna
allt så, som han tyckte om det, när han någon gång
var hemma.
Klockan kallade till bön, majoren syntes icke till
och den unga qvinnan satt framför en flammande brasa,
följande visarne på en elegant bordstudsare med
oroliga blickar. De skredo långsamt framåt. Urets
knäppande var det enda ljud, som störde tystnaden i
den rikt upplysta boningen.
Ack, huru olika var icke denna julafton mot dem,
hon upplefvat! Fröjd och glädje hade det varit i
föräldrahemmet, och huru glad hade hon ej varit den
föregående julen. Nu satt hon der ensam, öfvergifven
och plundrad på all lifvets lycka.
Emilia gret; hon tyckte i sitt hjertas bedröfvelse,
att på hela jorden icke fanns någon så beklagansvärd,
som hon. Hvad njutning låg det i att vara rik, då
man, som hon, kände sig ensam och beröfvad allt,
som fröjdar hjertat? Var ej den fattiga Lovisa,
som ägde sin mans kärlek och barn att älska, långt
lyckligare än hon? Helt säkert, ty fattigdomen är
icke något lidande, då man äger varelser att älska
och af hvilka man älskas tillbaka.
Klockan slog sju.
Under det Emilia uppdrog paralleler mellan sig och
Lovisa, stannade hennes tankar slutligen vid den
fattiga hjelphustrun. Mannen hade ju varit sjuk,
och Emilia hade glömt att höra efter dem. Hastigt
reste hon sig och mumlade:
»Hvarför sitter jag och väntar? Hvarför öka min
olycka med jemförelser, som bevisa, att det icke
finnes någon varelse, hvars öde är mera bedröfligt
än mitt. Bättre att gå ut i nödens boningar och der
sprida litet glädje med det öfverflöd, som icke
bringar mig någon belåtenhet!»
Utan vidare öfverläggning klädde hon sig, fyllde en
korg med mat, bröd och ljus samt medtog alla kontanta
penningar, hon ägde.
Jungfru Lina fick tillsägelse att följa och bära
korgen, hvarefter Emilia aflägsnade sig från sitt
vackra hem, för att besöka den fattiga Lovisas.
Det var kallt och blåste. Man kände sig icke rätt väl
i den bitande December-qvällen; men Emilia tyckte,
att det öfverallt var bättre, än i hennes ödsliga
boning, der endast tomheten och saknaden stirrade
mot henne. Hvad betydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0381.html
