Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter Kristi födelse – eröfrades det förras länder,
Italien, Spanien, Frankrike och Britannien, af
germaner, hvilka der bosatte sig och bildade nya
riken. Öst-Rom bibehöll sig, men under ständiga
strider och under ett ständigt förminskadt område,
ända till medeltidens slut, då den sista återstoden
eller sjelfva hufvudstaden Konstantinopel intogs
af turkarne (år 1453). Det var dock ingalunda genom
egen tapperhet och kraft, som Öst-Rom eller Grekiska
kejsardömet – såsom detta rike ock kallades, emedan
Grekland der snart betraktades som hufvudland –
lyckades tillkämpa sig detta långvariga bestånd, utan
det var genom de rikedomar, som satte dess herrskare
i stånd att värfva främmande krigare. Bland dessa
intaga väringarne ett framstående rum. De utgjordes
af nordbor, hvilka grekerne lärt känna från det
angränsande Gårdarike eller Ryssland, och förekomma
i Konstantinopel sedan slutet af tionde århundradet,
således från Olof den heliges och Olof Skötkonungs
tider. De hafva vunnit ryktbarhet ej blott för sin
tapperhet och sitt mod, utan äfven för sin trohet
och pålitlighet, – egenskaper, hvilka voro så godt
som okända i dessa tider bland de grekiska kejsarnes
undersåter.
Till dessa väringar hörde nu de män, hvilkas namn
förekomma i de ofvan anförda inskrifterna. Den
förnämste bland dem var Harald den höge. Han var en
broder till den norske konungen Olof den helige och
deltog med utmärkt tapperhet i den blodiga slagtningen
vid Stiklastad år 1030, der Olof stupade. Harald blef
efter stridens slut om natten halfdöd bortburen till
en bonde, hos hvilken han vistades, tills hans sår
blefvo läkta. Då drog han öfver fjällen in i Jämtland
och derifrån till Svithiod, der han uppehöll sig
öfver vintern. Påföljande sommar for han öfver sjön
till konung Jaroslaw, som var gift med den svenska
konungadottern Ingegerd, en halfsyster till hans vid
Stiklastad stupade broders drottning. Här blef Harald
väl emottagen och gjorde ett godt intryck på alla, men
mest på den unga, sköna konungadottern Elisif. Harald
blef satt till den andre höfdingen öfver konungens
krigare och innehade denna beställning i två år, men
då gick han inför Jaroslaw och begärde hans dotter
Elisif till äkta. Konungen gaf dock ett undvikande
svar. »Han ville icke gifva sin dotter åt en, som
hvarken hade rike eller rikedom. Harald borde vänta,
tills han blifvit något äldre.» Harald bad då om orlof
ur tjensten och begaf sig till »den stora staden» –
Miklagård, såsom nordborna kallade Konstantinopel.
Åtföljd af en icke obetydlig skara svenskar,
norrmän och äfven ryssar, anlände Harald till
Konstantinopel; det var på sommaren 1033. De
förnämste i följet voro Halldor Snorresson och
Ulf Uspaksson. Sjelf kallade Harald sig Nordbrikt
och sökte på allt sätt dölja, hvem han egentligen
var, dels emedan man i Konstantinopel betraktade
alla ryssar med misstänksamhet, dels emedan inga
utländska konungasöner tåldes der. Det lyckades
förträffligt. Harald blef antagen bland kejsarens
krigare, dock icke ännu bland väringarne, och drog
genast ut mot fienden. Efter några år återkom han
till Konstantinopel och väckte allmän uppmärksamhet
ej blott genom sin resliga växt, sin stolta hållning
och sin manliga skönhet, utan äfven genom den
hemlighetsfullhet, hvarmed han omgaf sig. Äfven för
väringarne förblef han okänd, ehuru de bemödade sig
att utlocka hans rätta namn af hans följeslagare;
ty det kunde hvar man se, att något högt förborgade
sig under denne Nordbrikt.
Då hände sig en dag, att väringarne anställde lekar,
hvarvid några sutto tillsammans och sågo på. Ibland de
senare befann sig äfven Nordbrikt. Kejsarinnan Zoë kom
dervid gående och stannade äfvenledes och åskådade
de om styrka och vighet vittnande rörelserna. Hon fick
snart ögonen på Nordbrikt, som genom sitt utseende
och sin hållning utmärkte sig framför alla andra,
och hon blef så betagen af hans skönhet, att hon gick
fram till honom och bad om en lock af hans hår. Denna
begäran föreföll Harald löjlig; han var tjugotvå år
gammal, kejsarinnan var öfver femtiotalet. Dertill var
hon en slaf af sina lustar och hade låtit mörda sin
förste man, för att gifta sig med sin älskare. Harald
betraktade henne derför med en halft föraktlig blick
och svarade med ett skämt, som
framkallade de kringståendes löje. Kejsarinnan gick, och
hvad hon än tänkte i sitt sinne om nordmannahöfdingens
skämt, så tilltalade dock hans skönhet henne mera,
och till följd af den gunst, som Harald från detta
ögonblick vann, blef han snart utnämd till anförare
för väringarne. Såsom sådan drog han sedan under
loppet af några år omkring i Medelhafvet, och sagorna
innehålla många berättelser om hans utförda bedrifter
i Italien, Sicilien, Afrika och Asien. Harald qvad
sjelf en gång sedermera om sitt besök på Sicilien:
"Sikeley vi besökte,
sågo dess kuster hvita,
for med fart genom böljan
skeppet under de tappre;
tänker jag, att den late
ledes vid dit att styra;
dock försmår mig en smyckad
tärna i Gårdarike."
Medan Harald befann sig här, kom ilbud från kejsaren,
att hän skulle skynda till Grekland. Zoës ofvannämde
älskare, som nu var kejsare, hade en minister, hvilken
af girighet pålagt folket så oerhördt stora bördor,
att ett uppror utbrutit, hvaruti äfven det gamla
Greklands städer deltogo. Det var år 1040. Harald
kom med sina väringar, deltog med borgrarne i
det af de upproriska belägrade Thessalonice i ett
utfall och vann genom sin och sitt folks tapperhet
en afgjord seger. Femtontusen man af de upproriske
skola hafva fallit och lika många blifvit tagna till
fångar. Genast derefter skickades Harald till de
affallna städerna i det egentliga Grekland för att
betvinga dem, och så kom han till Athen.
Han lyckades intaga denna stad och genomvandrade
med sina segrande nordmän de ställen, der Athens
och Greklands störste män lefvat och verkat, såg och
beundrade de herrliga byggnaderna och bildstoderna,
men lemnade allt orördt. Endast vid sjelfva hamnen,
der det tio fot höga lejonet var upprest, lät han
inrista sitt namn och de förnämste höfdingarnes,
med antydan, att några af dem, såsom Dalk, Egil
och Ragnar, voro fjerran derifrån, ehuru de gerna
skulle hafva velat vara med. Förmodligen hade de icke
hunnit fram från de aflägsna delar af riket, der de
befunno sig, då kejsarens bud hann dem. Dalk förblef
nödtvungen i fjerran land, heter det. Det låter lätt
tänka sig, att grekerna skulle med största missnöje se
dessa nordbor beherrska sin stad och att, när Harald
lät inhugga runorna, detta missnöje gaf sig luft i
ett högt uttaladt hot, som, ehuru vanmäktigt, dock
stegrades till den grad, att de förbjödo Harald utföra
sin föresats, – något, hvarpå denne naturligtvis icke
gaf akt, utan lät till och med inrista just detta
atheniensernas vanmäktiga förbud.
Tre år derefter utbröt krig mellan kejsaren
och Ryssland, der Jaroslaw, Elisifs fader, ännu
herrskade. Tillika kommo tidender från hemlandet,
att Haralds brorsson, Magnus, blifvit konung ej blott
i Norge, utan äfven i Danmark, och häraf bestämdes
Harald att uppsäga sin tjenst hos kejsaren. Men
han blef nu kastad i fängelse. Detta vållades af en
förrädisk och falsk grek, som var öfverbefälhafvare,
och af kejsarinnan Zoë, som brann af hämdlust
derför, att Harald försmått hennes kärlek. Efter
många misslyckade försök att skada den stolte
väringehöfdingen, lyckades det slutligen Zoë att
förmå kejsaren kasta honom jemte hans förnämste män,
Halldor och Ulf, i fängelse. Detta utgjordes af en
rund håla med endast en ingång ofvanifrån, och vid
en liten bäck, som flöt fram genom hålan, låg en
giftig orm och sof. Denne föddes af nedkastade döda
kroppar. Det var nu den grymma kejsarinnans mening,
att en sådan död skulle blifva Haralds och hans
vänners öde. De angrepo dock med förenade krafter
ormen och lyckades döda honom. De bådo derefter till
Gud och den helige Olof om hjelp, och påföljande natt
kom räddningen. Olof hade i en dröm visat sig för en
sjuk qvinna och lofvat göra henne helbregda, om hon
ville frälsa hans broder; och nu kom hon med tvenne
tjenare, nedkastade ett tåg i hålan och räddade de
fångne.
Så fort Harald var befriad och tackat sin räddarinna
och sin broder, helige Olof, skyndade han att väcka
väringarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
