Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. I. - Valsen. Hertha. - Fjällugglan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ilade med dem till kejsarens palats, kommo till
dennes sofgemak och grepo honom samt utstungo hans
ögon. Derpå skyndade de till stranden, bemäktigade
sig två fartyg och lyckades på dem undkomma från
Miklagård. Då, när Svarta hafvet låg öppet för
de bortseglande och intet mera kunde hindra dem
att komma tillbaka till Gårdarike, då var det, som
Harald qvad sin minnessång om sina strider och öden,
slutande hvarje strof med en vemodig erinran om den
sköna konungadottern, som väntade honom i Jaroslaws
konungagård. I denna sång förekommer äfven en strof,
som tydligen pekar hän på Athen och det minnesmärke,
som Harald der lemnade efter sig.
"Ungmön ej skall neka,
qvinnan bevara i minne,
att vi svärden svungo
söder i borgen i morgon;
vittnar der än om vapen-
skiftet ett minnesmärke;
dock försmår mig en smyckad
tärna i Gårdarike."
Harald återkom lyckligt till Jaroslaw, blef gift
med Elisif och blef sedan konung i Norge, der han
fick tillnamnet: »Hårdråde». En af hans hofskalder,
Thjodolf Arnorsson, har gjort en omskrifning af
enskilta ställen i Haralds minnesqväde. Så heter det,
rörande det här ifrågavarande minnesmärket:
"Ulfvarnes hunger härens
höfding stillade, den gång
spjut man lyfte, och fred
de öfvervunne begärde;
ofta sunnan för sjön,
derom finnes ett minne,
vann han sig guld med vapen,
der den fege ej mötte."
St.
Valsen.
Kom ut i salen; kom genast ... Der klingar
Herrligt en rusande valsmelodi.
Skynda, o skynda, minuten har vingar,
Se dig blott om – och han susar förbi.
Kom till min sida, du tjusande flicka,
Jordlifvets glädje vi taga med storm.
Dansom, o dansom och låtom oss dricka
Nöjets champagne i dess perlande form.
Sant är det icke, att sorger sig gömma,
Listigt på bottnen af glädjens pokal.
Njuta är lefva, och dansa är glömma
Sagan, den gamla, om jordlifvets qval.
Mycket man ordar om törnet på heden,
Jemmerdal, öken, af tistlar så full.
Min är den satsen: vårt lif är ett Eden,
Fullt utaf vårgrönska, rosor och gull.
Ynglingen så. Och med flickan han ilar,
Lätt, som en fjäril, i hvirflande dans;
Dubbelt förtjust, om två kärlekens pilar
Från hennes ögon sig rikta mot hans.
Foten har vingar och blickarna stråla;
Kinderna låga och läpparna le.
Lyckliga tvenne! Säg, kan du väl måla,
Inbillning, några mer sälla, än de?
Trumpne åskådare, rynka ej pannan,
Säg ej ett ord, som de drömmande stör.
De ha en åsigt och du har en annan;
Deras är ljus och den svärma de för.
Ungdom och framtid och kärlek och lycka,
Nöjen och glädje, förtröstan och hopp!
Erfarne vise, säg, näns du väl rycka
Ur denna blomkrans en endaste knopp?
Hertha.
Fjällugglan.
Så långt resande hafva kommit mot polen, hafva de
också funnit fjällugglan och icke blott på fastlandet,
utan äfven sittande på isblock, eller med snabba och
kraftfulla vingslag farande fram öfver vågorna. Norra
delen af Skandinavien, Finland, Ryssland jemte dess
öar i Ishafvet samt hela norra delen af Amerika äro
att betrakta som hennes egentliga hem.
Hufvudkännetecken på den grupp, som fjällugglan
representerar, äro framför allt det lilla, smala
hufvudet med små öronmusslor och öronöppningar,
derföre också med ofullkomlig hufva, samt de korta,
men särdeles tätt fjäderbeklädda fötterna. Vingen
har medelmåttig längd och dess mellersta penna
är den längsta, stjerten är temmeligen lång och
afrundad. Näbben har ingenting särdeles utmärkande:
den är stark, med kort hake. Fjäderbetäckningen är
tät, men mindre mjuk än hos andra ugglor.
Fjällugglans längd utgör omkring två fot och
vingbredden cirka fem fot. Färgen är olika efter
åldern. Mycket gamla fåglar äro hvita, stundom
nästan utan fläckar eller på sin höjd försedda med
en tvärrand af små bruna fläckar å främre delen af
hufvudet och enskilta på de stora vingpennorna;
medelåldriga äro på hvit grund mer eller mindre
tecknade med bruna tvärfläckar, medan hufvudet
är försedt med långsgående; yngre fåglar äro i
detta afseende ännu rikligare försedda. Ögat har en
klart gul färg, näbben är hornsvart. En utförligare
beskrifning är onödig, emedan fjällugglan ej kan
förvexlas med någon annan roffågel.
Under sommaren uppehåller sig denna fågel
hufvudsakligen på de nordiska bergen; under vintern
ströfvar han ned åt
lägre belägna trakter, och när snön faller i riklig
mängd i hans hemort och näringen blifver knapp,
kan han också anträda en vandring till södern. I
Skandinavien kommer han först med vinterns inbrott
ned åt dalarne.
I sitt beteende visar fjällugglan mycket
egendomligt. Så länge hon är lugn, liknar hon
visserligen andra ugglor; men hennes rörelser äro
raskare och vigare, än hennes jemnstora slägtingars:
hennes flygt liknar långsamma dagroffoglars. Några
iakttagare säga, att hon flyger snabbt och bullersamt,
är förmögen att utföra hastiga vändningar och visar
stor ihärdighet. I djerfhet och dristighet synes hon
öfverträffa alla öfriga ugglor: sårade fjällugglor
störta till och med på jägaren, i den omisskänneliga
afsigten att hämnas den lidna oförrätten. Hundar
angriper hon, enligt Schraders iakttagelse, med stor
häftighet: hon störtar ned på dem som en falk.
I Europa är det hufvudsakligen lemlarne, som bilda
fjällugglans jagtbyte. Hon följer, enligt Wallengrens
uppgift lemmeltågen hela landet igenom och upprättar
sitt näste blott i trakter, hvarest denna gräfmus
är allmän. Der lemlarne i höga norden äro talrika
på ett ställe, kan man med säkerhet vänta att finna
henne. Man ser då stundom trupper af åtta till tio
stycken, de flesta sittande på en upphöjd plats,
utan att röra sig, tills en oförsigtig lemmel väcker
roflystnaden. I brist på lemlar förtär hon ekorrar
och bäfverråttor. Hon uppehåller sig mest å mot
vinden skyddade sidor om murmeldjursboen och lurar
här på pip-hararne, hvilka äro lätta att öfverraska
vid deras hövålmar. Under vintern göder hon sig till
den grad med sådana djur, att hon ofta bär ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
