Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVII. Johan Gabriel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dermed kunnat sig belåta?
Man kunde tro, att hemligt dit
Ni stal er bort som eremit
Att något ungdomsfel begråta.
Hvad förmån att få säga du
I Savolax åt fru majorskan,
Att få ge kaffe åt pastorskan
Och té åt komministerns fru;
Att få, för hufvudstadens herrar,
En landtkapten till er amant,
Som åker i en blågrå vagn
Med bondkusk och två magra märrar;
Att se, hur mamsell Warg försökt
Att göra metvurst, hemma rökt,
När Pommerns läckerheter tryta!
Skall ni med stekta rofvor skryta
Och af en gris med björnfett smord?
Skall, för er tunga smaklig gjord,
Champagnen sig till Lura byta;
Och skall man skrämmas i vår nord
Af vattgröt på en hofdams bord
Och paltar i en frökens gryta?
Allt kan ju hjelpas innan kort,
Den saken rör oss alla nära.
Förhjelp er fästman till transport,
Och gift er sedan, Gud till ära."
Mest berömd bland hans lätta dikter är dock »Disa»,
»der«, säger Tegnér, »det hela har en sådan rask
och lefvande gång, att jag aldrig kan betrakta det,
utan att tro mig se poesiens gratie, som med skälmska
blickar och grop i kinden dansar personligen framför
mig». Också har väl sällan svenskan rört sig i lättare
och skönare verser.
Sagan om Disa är denna: Vid tillfälle af en svår
hungersnöd skulle halfva befolkningen uppoffras,
för att frälsa den andra hälften. Enligt gudasvaret
skulle denna olycka endast kunna undvikas derigenom,
att en jungfru skulle, för att gifva konungen sina
råd, komma till Sigtuna, »hvarken ridande eller
åkande, hvarken i ny eller nedan, hvarken klädd eller
oklädd». På denna fabel bygde Oxenstjerna sin muntra
dikt i form af ett skaldebref till sin slägtinge,
fru Printzensköld, dåvarande ägarinnan af det Wengarn,
der, enligt sagan, Disa skulle hafva bott. Disa beslöt
att offra sig för sitt folk,
"Och, sedan hon, att fylla lagen,
Tog an sitt modiga beslut,
Rådfrågade nu blott behagen,
Hur hon det skulle föra ut.
De snart för hennes tankar sade,
Att ingen lag så mäktig var
Och ingen lagman så barbar,
Mot hvilken skönheten ej hade
Oöfvervinnliga försvar;
Att om hon redan hjertat dårar,
När hon i sorgens drägt är höljd,
Och, bedjande och öfverhöljd,
Har blott till vapen sina tårar;
Så mycket mer, om i sin dag,
Hon låter slöjans förlåt falla,
Hon segra skall, fast hon är svag,
Och bönen byta sig till lag,
Och vara sedd, bli att befalla.
Trygg i sin afsigts ädelmod,
Att frälsa olyckligas blod,
Hon således ej dröjde,
Och dagens Gud förtjusad röjde
Hvad aldrig förr hans blick tog mot.
För första gången utan knot
Lät dygden lösas Disas slöja" ...
Disa lyckades och kungen -- gaf afsked åt hela sitt hof.
Under Gustafs dagar var teatern mer än någonsin
annars i vårt land på modet. Gustaf bestämde i detta,
såsom i så många andra fall sjelf smaken. Det var
naturligt, att Oxenstjerna, hvars sångmö så gerna stod
till tjenst med sina alster, äfven på detta område
skulle uppträda. Hans dramatiska försök äro dock rena
tillfällighetsstycken, små divertissementer författade
till hofvets förlustelse vid dess fester. Ehuru
obetydliga, hafva de dock ett stort intresse, i det
att de påminna om interiörerna ur detta lif och,
såsom Oxenstjerna sjelf säger, »för efterverlden
äga det värde, att, under det historien förvarar en
stor konungs allmänna gerningar, äfven till någon
del teckna behagligheten och lynnet af hans enskilta
lefnadssätt och smaken af de umgängesnöjen, åt hvilka han
älskade att lemna stunderna af sin enskilthet».
Bland dem är en liten på fransyska författad scen,
som uppfördes vid en karusell på Drottningholm år
1779 och öfverenskommits mellan skalden och den
underbart sköna grefvinnan Löwenhjelm. Hon hade i
föregående torneringar brukat vara konungens dam; men
denna gång bar han, emedan hon var borta, i stället
den för sin fägring lika frejdade grefvinnan Höpkens
färger. Men den öfvergifna sköna infann sig plötsligt
och ställde den konungslige fjärilen till rätta för
hans flyktighet. Konungen blef helt förlägen af denna
öfverraskning.
Dock, det är ej dessa qvickhetens skimrande
dagsländor, som gifvit Oxenstjerna en framstående
plats i Sveriges skaldering. Bakom infallens glitter,
genom den lätta konversationens gas framskimrade något
solljust och varmt, som lät ana ett hjerta, på hvilket
såsom underlag esprit’n utkastade för stunden sina
skrattretande arabesker, för att kanske snart åter
utplånas af en upprörd känslas tår. Fastän hofman,
var han ännu i mycket ett naturens barn; fastän
hofskald och epigramvirtuos, älskade han att med
sin sångmö flykta ut till landet och dess idyller
samt der under alla »Dagens stunder» fröjdas vid
åsynen af »Skördarne». Han förde härvid med sig till
sin följeslagerska ett skrin med grannlåtsglitter,
med hvilket han älskade att behänga henne. »Men»,
säger Atterbom, »men också bär hos honom sjelfva
detta begär lika mycken prägel af ett lifligt
natursinnes barnfröjd, som af hofmannens elegans och
praktlystnad. Oxenstjerna är i sjelfva verket före
Tegnér den präktigaste af alla svenska skalder; och
visserligen sker ofta nog, att hans sångmö, icke nöjd
att endast smycka sig med blommor och juveler, kläder
sig från hufvud till fot i rosor och ädelstenar.»
Det är väl få af våra läsare, som i dessa
tidningspressens, telegrammernas och notishungerns
dagar skulle vilja gifva sig tid till att genomläsa
Oxenstjernas dock så rika dikt »Dagens stunder». Och
likväl -- för att begagna Tegnérs ord -- huru munter
framdansar ej (i första sången: »Morgonen») der den
unga solen, huru lätt spelar ej blodet i det nyvaknade
lifvets ådror! Det är, som morgondaggen ännu låge qvar
öfver den skimrande taflan, det är som morgonvindarne
blåste hela den herrliga sången igenom. Andra
sången deremot, som väl också i poetiskt afseende
är den svagaste af alla, har en tyngre och trögare
gång. Det är, liksom skalden sjelf skulle hafva lidit
af middagshettan och qvalmet, som han målar. Deremot,
hvilket obeskrifligt behag, hvilket stilla vemod
hvilar icke öfver hela tredje sången! Dessa ömma,
klagande toner har skalden lärt af den näktergal,
han besjunger, dessa döende och dock lifliga färger
sprider endast den nedgående solen öfver ett menskligt
sinne. Som en engels hviskning ur aftonrodnaden har
alltid denna sång förefallit mig. Det är en stor elegi
öfver den döende naturen, eller rättare, det är en
serenad utanför den slumrande jordens fönster, det är
en lång suck öfver det förslocknade lifvet. Och likväl
är det ej denna, utan den sista sången, åt hvilken
jag ville gifva priset ibland alla; ty äfven i dikten
är natten dagens krona. Hvilken tafla, som omfattar
himmel och jord. huru mörk och dock hur präktig,
huru lätta och genomskinliga alla dessa gestalter! I
början den hulda sömnen, som vaggar jorden till ro,
och de fladdrande drömmarne; midt uti det präktiga
månskensstycket, och vid slutet grafvarne, hvarur
djupa, klagande röster uppstiga. Det är, som man hörde
på afstånd brusningen af underjordens floder eller
slagen af den förbiflygande dödsengelns vingar.
Utrymmet tillåter oss icke att här göra några längre
utdrag ur denna dikt; men, vi kunna ej motstå
frestelsen att ur den första sången »Morgonen»
här återgifva följande läckra teckning, för att
erinra den stora allmänheten om allt hvad skönt,
som glömskans graf nu höljer:
"Ur dessa berg, som svalkan skyla,
Flyr lekande en hastig fläkt,
Som gjuter nattens sista kyla
I värmans första andedrägt,
Än purpurstänkta skyar jägtar,
Än sädens vågor kullrigt fläktar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
