Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktar sin frus hårklädsel. »Den der mössan ser
tarflig ut, min vän, och du vet ju, att jag så gerna
ser dig bära endast det, som är riktigt fint och
dyrbart.»
»Modehandlerskan hade ingen bättre färdig.»
»Då skulle du ha’ beställt en.»
»Det var för sent.»
»Se så, blanda dig inte nu i fruntimmersaffärerna,
bästa pappa», afbröt Moritz och tog fadern under
armen. »Vi ha’ andra saker att tala om.»
När far och son blefvo ensamma, slogo de sig ned i
en af sofforna, och Moritz började samtalet med att
fråga, hvad egentligen orsaken var till denna fest,
som, att döma efter anordningarne, skulle blifva så
lysande och dyrbar.
»Kommer du nu igen med dina galna frågor!» utropade
herr Niklas. »Hvarför ger jag en supé? Jo, af samma
orsaker, som jag alltid gifvit supéer, sedan jag
kom i den ställning, att jag kunde gifva dem. Eller
måhända att detta hvarför har något ändrat sig, ty
förr gaf jag middagar och supéer för att skapa mig
ett anseende, men nu gör jag det för att uppehålla
mitt anseende och representera. Tro mig du, Moritz,
rikedom är icke makt i någon annans hand än den,
som förstår att rätt använda den.
»Du känner konsten, pappa, det vet hela verlden. Men
nog tycks det mig ibland, som om du sköt öfver målet,
då du hos dig samlar ett sällskap, som är både brokigt
och blandadt.»
»Du talar som ett barn, min kära Moritz, och det
förvånar mig så mycket mer, som du lefvat med i
verlden och derför borde känna den. Hvad är det för
sällskap, som du kallar blandadt? Först är det våra
rika köpmän, och dem bjuder jag både för dina och
mina affärers skull. Vidare är det embetsmän, och
de äro prydnader i mina salonger, ty de bära alltid
sina vackra ordnar och dekorationer. Jag bjuder
alltid den, som jag vet har en kraschan, ty en sådan
tingest har en glans, som till och med återfaller
på värden. Jag bjuder litteratörer och artister,
emedan det är modernt att älska litteratur och konst,
och dessutom gör dylikt folk nytta för sig genom att
roa mina gäster.»
»Det är dyrbara nöjen, om jag inte misstager mig»,
inföll Moritz med ett satiriskt leende.
»Jag förstår, du menar, att de låna pengar af mig,
som jag aldrig får igen. Nå ja, det är sant, men
i fall jag nekade dem ett och annat litet handlån,
så skulle de försvinna från mitt umgänge, och det
vore en större förlust, ty de föra en viss glans med
sig nu för tiden, och det är ganska angenämt att på
kaféerna ibland få glamma med professor den och den
och författaren den och den. Publiken känner dem, och
när man ofta ser mig i deras sällskap, så säger man:
’den-der Barkander han är en verklig mecenat’!»
»Hvad publicisterna angår, så vet jag mer än väl,
hvarför pappa bjuder dem. Det gör så godt, att se sitt
namn då och då i dagens blad, när något beröm följer
med, och för att vara säker på tidningsskrifvarnes
vänskap, så bjuder pappa dem på supéer och försöker
att smickra dem. Men, gudnås, det hjelper inte alltid,
ty oaktadt alla försigtighetsmått, så har du fått
dig en svidande snärt ibland.»
»Jag skulle fått tiodubbelt så många snärtar, om inte
jag haft så många vänner inom pressen.»
»Men nu komma vi till en klass gäster, som jag
inte kan förlika mig med. Man kan knappast taga två
steg i din våning, utan att stöta på en eller annan
handtverkare.»
Herr Niklas såg på sin son och brast ut i ett gällt
skratt, så att hans kinder och mage kommo i stark
skakning. När hans munterhet något saktat sig, sade
han:
»Jag kan inte annat än skratta åt din enfald, som
ingenting begriper. Har du inte märkt, att det är
blott på sista tiden, som du hos mig mött dessa för
dig obehagliga figurer? Nå väl, det är just sedan man
allmänt börjat tala och skrika om arbetets ära. Jag
har gjort mig till förfäktare af de moderna idéerna
om arbetets adel, och man har så mycket större skäl
att tro mig mena uppriktigt med saken, som jag sjelf
sträfvät mig upp från att vara en simpel arbetare.»
»Du glömmer, pappa, att det inte var genom arbete
du kom dig upp, utan genom spekulationer, sedan du
fick min mors förmögenhet i dina händer. Så har du
åtminstone förr sagt mig.»
»Bah! det var den tiden, då man talade om arbetaren
med förakt; men nu, då arbetaren blifvit på modet, så
vill jag gerna låta påskina, att jag arbetat mig upp
från ingenting till den höga ställning, jag innehar.»
»Och blott för att få vara med bland dem, som jägta
efter pöbel-popularitet, så pålägger du dig ett dylikt
obehag att umgås med handtverkare och mobb.
»Jag blir populär, min son, jag blir populär, och det
är för mig den största lycka på jorden. Om jag vore
vid din ålder, så tänkte jag kanske liksom du. Men nu
är jag en mogen man, som bättre förstår att uppskatta
lifvet. Nu är det ärelystnaden, som kallar mig
framåt. Kommunalmannen har helt andra fordringar på
lifvet, än den unge, lättsinnige kassören, och derför
skall du aldrig döma oss båda efter samma skala.»
»Mitt lättsinne inbringar mig bestämdt mera verkliga
nöjen, än alla dina arbeten att blifva populär»,
invände Moritz. »Hvad har du väl hittills vunnit,
annat än besvär?»
Fabrikören pekade på sin ordensstjerna och sade:
»Tycker du, att det här är ingenting?»
Moritz höjde på axlarne med en min, som ville han
säga, att han visst inte föraktade denna utmärkelse,
men att han icke ville söka den på en så besvärlig
väg, som fadern gjort.
»När jag en gång börjar längta efter en ordenstjerna,
så skaffar jag mig den på ett beqvämare sätt»,
återtog Moritz.
»Du kan ha’ rätt, min gosse, det går ibland lättare,
än man tror. Har man blott sina förbindelser och
förstår att begagna dem, så är ens lycka i den vägen
gjord. Jag tänker också begagna någon af de lättare
utvägarne för att skaffa vasen ett passande sällskap.
»Ämnar du då bjuda hofvet till middag ute på
din landtegendom, eller ställa till ett kungligt
jagtparti?»
»Vi få väl se, vi få väl se!» utropade herr Niklas
ock steg upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
