Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. - På en landsväg i Japan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss finnas också många andra, som från arbetarnes
leder svingat sig upp till oberoende, och dessa
män förstå mig nog och vilja understödja mig, då
jag går att kämpa för likställighet mellan de mera
lyckligt lottade och de fattiga arbetarne. Hvem
har icke sett, hur arbetets son ringaktats i vårt
samhälle, men denna föraktets och förödmjukelsens
tid är snart förbi, och hvem vill ej bidraga att
upprycka detta onda med rötterna? Låtom oss alla med
förenade krafter gå fram mot det ädla målet och visa,
att vi följa med vår tid. Och för att öppet bekänna,
att vi hylla detta mål, som ett uttryck af sanningens
och rättvisans seger, så låtom oss dricka en skål
för arbetets ära. Skål för den ära, som det redliga
arbetet gifver!»
Ett bifallssorl hördes i salen, då Barkander slutade
sitt tal. Alla tömde sina glas, men sedan blef det
ett tisslande och tasslande bland grupperna. Mången
tyckte, att garfvaren hade talat väl, men andra
funnos, som höjde på axlarne och sade, att sådana ord
icke borde komma från Barkander, som sjelf behandlar
sina arbetare som slafvar.
»Det der talet har jag bestämdt hört förut», yttrade
en ung man, som stod vid salsfönstret, inbegripen i
ett samtal med en mager herre, hvars hållning och min
tydde på, att han var en offentlighetens man. »Ja,
jag misstar mig bestämdt inte, det var dessa fraser
jag såg hemma på ditt skrifbord. Neka inte, ty det
är bestämdt du, som skrifvit talet åt Barkander.
Den magra figuren höjde på axlarne och sade sakta:
»Det var mig omöjligt att slippa undan, ty gubben
har lånat mig penningar, och som det lätt kan hända,
att jag än en gång behöfver anlita hans kassa, så
får jag inte stöta mig med honom.»
En mängd af gästerna trängdes kring Barkander, för
att få trycka hans hand och tacka honom för de vackra
orden, som man så tydligt förnummit hafva gått ur
hans hjertas djup. Barkander hade ett småleende och
ett hjertligt tack för alla.
»Den, som har en öppen blick, måste helt naturligt
gripas af tidens mäktiga rörelser», sade han och
skakade hand med dessa arbetets representanter, som
han sjelf valt ut bland dem, som kunde anses värdiga
att få inträda uti hans salonger.
Några timmar senare stod Barkanders våning åter tom
och ljusen släcktes i kronor och kandelabrar. Herr
Niklas hade gått till hvila och sömnen sänkte sig
ned öfver hans trötta lekamen, men själen arbetade
ännu, och i drömmen fortsatte han sin väg framåt
mot popularitetens höjder. Men plötsligt tyckte
han, att vägen slutade och han stod vid randen
af en afgrund. Djupt nere i det svindlande mörkret
hörde han röster, som ropade hans namn och förbannade
honom. Herr Niklas kände väl dessa röster, ty de kommo
från dem, som under hans lefnadsbana blifvit offer
för hans »lyckade spekulationer». Skränet blef allt
starkare, och herr Niklas ville vända om och skynda
bort, men då märkte han, att återvägen spärrades af en
hemsk gestalt, som pekade mot det fasansfulla djupet
och ropade: framåt! Herr Niklas vred sina händer af
förtviflan, ångestsvetten perlade från hans panna, och
han bad med darrande röst: »Af nåd låt mig få vända
tillbaka, och jag vill gifva hälften af min million!»
Då höjde sig den hemska gestalten och blef som en
jätte. Herr Niklas krympte samman af bäfvan och hörde
en stentorsstämma, som ropade: »Du har ingen million,
du är ruinerad!»
Ett skallande hånskratt hördes der nere i afgrunden,
och herr Niklas kände, hur han förlorade fotfästet
och störtade ned i djupet.
Med ett rop af förskräckelse vaknade herr Niklas
från sin plågsamma dröm. Han skälfde i alla leder och
kallsvetten droppade ned från panna och kinder. Sedan
han hämtat sig så mycket, att han förvissat sig om,
att han låg i sin mjuka dunbädd, drog han några djupa
suckar af lättnad och mumlade:
»Det är den fördömda hummern och champagnen, som oroa
mig!»
(Forts.)
På en landsväg i Japan.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
