Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr sid. 12.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handtverkare varit bjudna till hennes fars middagar
och supéer. Detta var bevis på, att en omkastning
ägt rum i Barkanders sympatier och antipatier,
ty aldrig förr hade han visat någon välvilja för
arbetets män. Detta gaf Alfred anledning att tro
rätta tiden nu vara inne, för att våga ett försök att
närma sig morbrodern och begära Marias hand. En annan
omständighet stärkte honom i sitt beslut, ty han hade
nyligen erhållit och antagit ett fördelaktigt anbud om
en plats vid en fabrik i * * * stad, och han hoppades,
att detta skulle göra sitt till att förmå Barkander
att samtycka till hans förening med Maria.
Invaggad i dessa förhoppningar, begaf sig Alfred
en förmiddag till Barkanders bostad. Den första,
som mottog honom var fru Ingeborg, som glömde sin
häpnad att se honom komma på besök och räckte honom
sin moderliga famn. Maria satt i förmaket, men då
hon hörde den välbekanta rösten, sprang hon upp med
ett glädjerop och skyndade att njuta af återseendets
fröjd i den älskades armar.
Då Alfred hade redogjort för de skäl, som förmått
honom att våga detta steg, skakade fru Ingeborg
betänksamt sitt hufvud och yttrade sin tanke, att
hon icke trodde mycket på sin mans så högt uttalade
sympatier »för den ära, som det redliga arbetet
gifver», och att det vore klokast om de ännu en tid
dröjde med att upptäcka en hemlighet, som helt säkert
skulle väcka Barkanders hela vrede. Maria deremot
sade, att Alfred handlat rätt, och att om han icke
kommit sjelf, så skulle hon utan tvifvel snart hafva
bedt honom derom, ty som det nu var, kunde det icke
längre fortfara.
»Vi skola båda gå fram till min far och bönfalla om
hans välsignelse, och om han nekar min förening med
Alfred, så är en öppen strid med hans obeveklighet att
föredraga framför detta plågsamma hemlighetsmakeri,
som nu pinat oss i två hela år», yttrade Maria och
höjde stolt sitt mörklockiga hufvud. Det något stränga
draget kring läpparne tydde på, att också hon hade
en fast vilja, som icke så lätt kunde böjas, och den
eldiga blick, hvarmed hon betraktade Alfred, talade
högt om en kärlek, som var beredd att trotsa allt,
för att en gång nå sitt mål.
Hand i hand reste sig de båda unga och gingo ut i
salen. Fru Ingeborg knäppte samman sina händer och
hviskade sakta:
»Måtte Gud gifva er lycka och beveka Niklas’ hjerta!»
Barkander satt i sin hvilstol med tidningen i sin
hand, då Alfred och Maria trädde in i kabinettet. Om
åskan slagit ned framför honom, så skulle han
icke blifvit mera häpen, än han blef vid åsynen af
systersonen och Maria hand i hand. Tidningen föll
ur hans öppnade fingrar, och han stirrade på de
båda unga, som på en andesyn. Men snart hämtade han
sig dock från sin förvåning, och de sammandragna
ögonbrynen gåfvo tillkänna, att han började ana,
hvad som skulle komma.
Alfred bröt tystnaden och sade:
»Hela verlden talar om min ärade morbrors uppträdande
i frågan om arbetarnes ställning i vårt land. Ryktet
derom har också nått till mig, och jag förenar mig
helt naturligt med dem, som glädjas åt, att den goda
saken vunnit er på sin sida.»
Herr Niklas fixerade Alfred och afbröt honom:
»Har ni kommit hit, för att hålla tal?» frågade han
och reste sig upp från stolen.
Alfred lät icke göra sig förlägen, utan fortsatte:
»Jag har kommit hit, for att egna er min beundran
och aktning för edra ädla sträfvanden ...»
Barkander afbröt honom på nytt med otålig min och
sade: »Till saken, om jag får be; ty för att säga mig
det der, hade ni icke behöft taga min dotter med er.»
»Edra högt uttalade principer hafva gifvit mig mod
att bekänna, hvad jag länge dolt för er», återtog
Alfred. »Jag älskar er dotter, och hoppas, att ni
icke skall neka henne att blifva hustru åt en redlig
arbetare.»
Barkander stod tyst, och endast några spasmodiska
ryckningar i kinderna visade, att vreden började koka
inom honom. Maria hade närmat sig honom och slog sina
armar om hans hals.
»Säg icke nej, min far, ty jag älskar honom af
hela mitt hjerta», hviskade hon och sökte med sina
smekningar att beveka honom. Men Barkander lösgjorde
sig häftigt från hennes famn och stötte henne ifrån
sig, sägande:
»Du är från förståndet, flicka, och vet inte, hvad
du begär.»
»Låt beveka er, och jag vill göra allt, för att visa
mig tacksam», bad Alfred och sträckte bönfallande ut
sina händer.
Då bröt stormen lös, och Barkander ropade med af
vrede darrande röst: »Ni är galen, menniska, som tror,
att jag skulle kasta mitt barn i armarne på en fattig
stackare utan anseende! Hvad är ni väl, efter ni vågar
uppträda med en dylik begäran? Hvad äger ni annat,
än er fräckhet och djerfhet utan like? Som en tjuf
har ni smugit er in i mitt hus, för att stjäla min
dotter ifrån mig, och som en tjuf vill jag jaga er
härifrån!»
Alfred hade blifvit dödsblek, då han hörde
morbroderns smädelser, men han beherrskade sig och
sade ingenting. Maria hade skyndat till hans sida,
och då fadern gjorde ett litet uppehåll för att andas,
sade hon sakta men beslutsamt:
»Hända, hvad som hända vill. så blir jag Alfreds
hustru.»
»Och jag säger, att det skall aldrig ske!» återtog
Barkander med stigande hetta.
För att bespara sig sjelf och Maria den scen af råhet,
som säkert skulle följa, om Barkanders vrede ännu
mera stegrades, skyndade Alfred att hviska Maria
ett farväl, och sedan han bugat sig för värden,
vände han sig för att gå.
»Låt mig följa dig, Alfred!» bad Maria. »Tag mig med
dig bort från en far, som icke älskar mig.»
Barkander fattade häftigt hennes arm, och ställde sig
emellan henne och Alfred, liksom fruktade han, att den
unge mannen skulle lyssna till den älskades bön. Men
Alfred tog icke ett steg mot henne, han sade blott:
»Förlita dig på mig!» hvarpå han skyndade ut från
kabinettet.
I salen mötte han fru Ingeborg, som med oro väntat på
utgången af de ungas besök hos hennes man. Då hon nu
såg Alfreds upprörda tillstånd, anade hon allt, pch
tårarne trängde sig fram ur hennes milda ögon. Alfred
tog hennes båda händer i sina och kysste dem.
»Farväl!» sade han sakta, och innan fru Ingeborg
hunnit hämta sig så mycket, att hon kunde komma fram
med en fråga, var Alfred redan borta. Knappt hade
han gått, förrän Barkander kom in i salen med den
snyftande Maria, som kastade sig i moderns famn,
for att blanda sina tårar med hennes.
Barkander stod några ögonblick tyst och betraktade
denna grupp af förtviflan. Derpå sade han med sträf
röst:
»Ja, gråt nu öfver, att ni ställt till, som ni
har det. Det är följden af edra sentimentala
galenskaper! Jag borde hafva väntat mig detta af
dig, Ingeborg, och får nu plikta för min slapphet,
att lemna Marias uppfostran helt och hållet i dina
händer, ty det är du, som förderfvat henne med din
pjunkighet.
»Du gör mig orätt, Niklas», invände fru Ingeborg med
rösten bruten af tårar. »Marias lycka har varit min
enda sträfvan i lifvet.»
»Ja, det har du visat genom att kasta henne i
famnen på en stackare, som jag en gång visat bort ur
mitt hus, derför att han är lika fräck, som han är
fattig.»
Maria vände sig om, och hennes ögon blixtrade under
tårarne.
»Du må smäda honom aldrig så mycket, min far, så
skall jag likväl aldrig upphöra att älska honom!»
utropade hon.
Barkander blef blossande röd ända upp i pannan. Han
gick till ett af borden och ringde.
»Säg till, att man genast spänner för!» sade han
häftigt till den inträdande betjenten.
Sedan betjenten aflägsnat sig gick Barkander fram
till fru Ingeborg och sade:
»Jag far nu för att besöka häradshöfding Silfvercrona
och säga honom, att jag håller bröllop åt honom
och Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
