- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
18

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr sid. 12.) - Sällhet. (Till en teckning af Gustave Doré, sid. 16.) Rafael. - I Nationalmuseum: Wahlboms tafla öfver Gustaf Adolf den Stores död i slaget vid Lützen. Svante.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


så fort han vill. Så mycket ni vet, hvad ni ha&#8217; att rätta
er efter.

Barkander gick med häftiga steg tillbaka in till sig
och lemnade de båda qvinnorna i den djupaste bestörtning.
En halftimme senare åkte den rika fabrikören fram
öfver Gustaf Adolfs torg, och vandrarne vände sig om, för
att se på de präktiga svarta trafvarne och det eleganta
ekipaget. Barkander körde sjelf, och han satt stolt som
en monark på sin upphöjda plats. Ett sjelfbelåtet leende
spelade på hans läppar, och då och då helsade han med
en nådig nick på bekanta och umgängesvänner, som mötte
honom. Ibland tog han också af sig hatten, men då kunde
man vara säker om, att helsningen gällde en person, som
bar kraschan på Barkanders bjudningar, eller en köpman,
som i verlden var uppskattad till minst en femhundratusen-riksdalers
karl.
(Forts.)

Sällhet.

(Till en teckning af Gustave Doré, sid. 16.)

Ser du ej blickens friska, kyska glöd
Och kind, så röd,
Och hand, så darrande, och barm i vågor?
Du tycker dig se pulsen häftigt slå
Och hjerta gå
Ett annat hjerta mot med ljufva frågor.

Men hjertat hjerta fann, och gossen log
Af fröjd och slog
Sin arm omkring den vana liljestängel;
Och insjön speglade de sälla två
I bölja blå
Och från en gyllne sky log hoppets engel.

De äro begge ju i lifvets vår –
Blott sjutton år!
Och klar och skön och leende är verlden;
Ty ingen bitter tår än ögat fällt
Och ej de ställt
Ännu sin fot på törnen under färden.

Dem synes framtiden så lugn, så lik
Den mörkblå vik,
Som ligger spegelblänk vid deras hydda;
Men ack! de glömma, att det kommer tid,
Då lugn och frid
Och fröjd och ro för stormen äro flydda.

Det är en gammal saga, alltid ny,
Allt om en sky,
Som syns så rosig uppå fästet vandra.
Så kommer Nordan, rifver den i tu,
Och i ett nu
De tvenne hälfter skiljas från hvarandra.

Rafael.

I Nationalmuseum:

Wahlboms tafla öfver Gustaf Adolf den Stores död i slaget vid Lützen.

Bland de skatter, hvilka vårt Nationalmuseum bevarar,
intager Wahlboms »Gustaf II Adolf den Stores död
i slaget vid Lützen» ett mera framstående rum; och
bland den »svenska målarskolans» alster torde detta
verk ännu och helt visst för en lång framtid komma
att glänsa som denna »skolas» förnämsta perla, ej
blott genom detaljernas fulländning, utan ock genom
det fosterländska ämnets storartade och hänförande
framställningssätt i dess helhet.

Det träsnitt vi härjemte meddela må kunna gifva
våra läsare ett begrepp om den verkligt grandiosa
apparitionen i den lifliga bataljscenens djerfva
grupper – denna rika vexling af olika positurer och
förkortningar, hos såväl de med sällspordt mästerskap
tecknade hästarne, som ock hos de ej mindre ypperligt
återgifna menniskofigurerna.

Vi skulle kunna kalla detta konstverk – när man
jemför det sammas omfattande duk med det minutiösa
utförandet – för ett miniaturstycke af kolossala
dimensioner
, hvarföre det ock är ganska naturligt,
att träsnittet icke ens närmningsvis kan lemna
något begrepp om originaltaflans otaliga finesser i
figurernas skilda uttryck, eller exempelvis det nästan
mikroskopiska utförandet af draperiernas finaste veck,
spetskragarnes rika broderier och annat dylikt, som i
tusen skiftningar pryda den omfattande kompositionens
olika delar.

Förutom dessa egenskaper kommer ännu det skiftande,
friska färgspelet, hvilket gifver den herrliga taflan
ett egendomligt, ett oändligt behag – något, som icke
ens antydningsvis är möjligt återgifva i en monokrom
teckning.

Men emellertid hafva vi dock i den här lemnade
gravyren en ledning för uppfattandet af sjelfva den
dramatiskt liffulla kompositonen.

Taflan återgifver den situation, då konungen – efter
att hafva satt sig i spetsen för småländningarne,
under stridshvimlet blifvit skild från dessa och nu
endast ledsagad af sitt närmaste följe, hvaribland
märkas hertig Frans Albert af Lauenburg
och pagen Leubelfingen – omringas af Ligans
råa skaror, Götz’ vilda kyrassierer.

Midtgruppen framställer Gustaf Adolf, som, med krossad
armpipa och dödligt sårad af ännu en kula, neddignar
ur sadeln, från den genom smärtan af ett skottsår
i halsen sig i vild oro stegrande springaren. Under
fallet från hästen uppfångar och stödjer den bredvid
ridande hertig Frans konungen med sin ena arm, under
det han med ett slag af sin andra, fria, värjbeväpnade
arm afvänder ett, visserligen panna och lockar
svedande, men åt hans hufvud riktadt pistolskott.

I denna grupp koncentrerar konstnären sin uppgift,
vet han att gifva ett talande uttryck åt drabbningens
sjelfva kärnpunkt: den store konungens död och
martyrskap – och sättet derför! Detta framstår på ett
gripande sätt genom kontrasten mellan det fridfulla
skimmer, som hvilar öfver den döende hjeltens och
fältherrens – ur hvars domnande hand faller den i
»tusen sköna strider» förda verldsbekanta, ärorika
klingan – förklarade anlete, och den berserkalika
våldsamhet, hvarmed den ursinnige kyrassieren angriper
den nu värnlöses sista skydd. Denne Ligans soldat
framstår såsom en fullkomligt helgjuten typ för den
råa soldatesk, som karakteriserade de kejserliga
krigsskarorna, och som utgjorde en bjert motsatts
till Gustaf Adolfs, ej blott för kraft och mod,
utan och för en sträng, men ädel manstukt så berömda,
i alla land och inom alla historiens årsböcker, allt
intill våra senaste dagar, härutinnan ännu ojemförliga
trupper.

Omedelbart till nyss beskrifna grupp anknyta sig
flera figurer: framstormande fiendtliga ryttare med
banditlika fysionomier – hvarigenom ytterligare
skärpes det uttryck af furie, som kompositören
velat fästa vid detta centralparti, hvars rytm går,
vexlande än i dämpade och än i vilda, obändiga vågor,
genom hela den konstrikt sammanflätade knuten af djur- och
menniskoformer, der hvarje sena, hvarje fiber,
hvarje tum är kamp, eller strid, eller slocknande
lif, och der gångarne synas vara gripna af ej mindre
raseri än deras ryttare –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:39 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1871/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free