Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min kärleksförklaring. Claës Johan Ljungström. - Vid Lofoden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om j sänden mig helsning från rymderna, som
Min odödlige ande skall nå
Då, när han ifrån jorden har fått vända om,
För att åter till hemlandet gå;
Eder älskar mitt hjerta, j glimtar utaf
Detta ljus, hvari jag skall en gång
Glad få kringsväfva verldsalltets länder och haf
Som befriad ur jordlifvets tvång.
Och du, Jord, som oss fostrar och näring oss ger,
Äfven dig jag min kärlek vill ge;
Du är skön, huru helst för min blick du dig ter,
I hvad drägt som du låter dig se:
Om i vårarnes grönskande mantlar du går,
Om du sommarens rosenhatt har,
Om i höstarnes gyllene klädnad du står,
Om du vintrarnes silfverskrud tar.
Dina berg, de der stiga mot himmelen opp,
Ditt oroliga svallande haf,
Dina floder, som sträcka mot detta sitt lopp
Och der slutligen finna sin graf,
Dina bäckar, som dansa i dalarne gladt
Emot väntande sjöarne ner,
Dina skogar, den högste planteraren satt,
Allt och alla min kärlek jag ger.
Och du, Menniskoslägte, jag älskar dig ock,
Fast du kärlek så föga förtjent,
Ty ett märke från Kain, det röjer du dock
Bak förställningen, Satan förlänt;
Du om vänskapen talar, men tungan som dolk
Du är färdig att nyttja hvar stund,
Du vill rosas att vara Guds utvalda folk,
Men du offrar i afgudars lund.
Dina händer, som skaptes till ledning och stöd
Inom slägtet, dem färgar dess blod,
Och de tårar, som gråtas i djupaste nöd,
Du att aftorka tror dig för god;
Till en afbild af Gud blef du skapad en gång,
Men de dragen förvridit du har,
Och den frihet, Han gaf dig, du ansåg som tvång
Redan tidigt i barndomens dar.
Men jag älskar dig dock, ty det goda, det finns,
Blott att guldet blir renadt från slagg,
Intet fält så förtorkas, att grönska ej vinns
Genom himmelens skurar och dagg;
Än är kärlekens gnista hos dig icke släckt,
Och fullkomligt den släckes ej ut, –
Till en flammande eld skall den väl blifva väckt, –
Först dock, tror jag, vid tidernas slut.
Claës Johan Ljungström.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
