Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Lofoden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medelpunkten för fisket, hvars otaliga mödor och
faror bereda invånarne en säker och aldrig utsinande
inkomstkälla, är de begge syskonöarna Vaagen,
det bästa fiskeläge i hela Europa, dit också mer än
hälften af Norges fiskare begifva sig, liksom det
skedde redan fordomtima under Olof den heliges tid, då
Vaagöeflottan var namnkunnig, och då den gode konung
Eysten år 1120 der lät bygga en kyrka och hyddor för
fiskrarne. Vid tiden för det egentliga storfisket,
Januari-Februari, komma till dessa öar 20 till 22,000
fiskare med 4 till 5,000 båtar och nödig utrustning,
förutom omkring 200 transportfartyg. Man beräknar
årsinkomsten af detta fiske till fyra millioner
riksdaler.
Denna stora fiskarflotta företer en i sanning
storartad och frappant anblick. Vid den ännu mycket
sparsamt värmande solens belysning glida de enkla
farkosterna genom det upprörda vattnet. Man hör inga
årslag, men den ofantliga, rörliga massa hufvuden,
man ser från observationspunkten å land, låter sluta
till det lifliga hvimlet och friska arbetet der nere.
Öfver detta stora antal fiskande utöfvar regeringen
polisuppsigt, så att ingen må öfverträda förbudet
att tidigare än
andra uppdraga redskapen. En signal tillkännagifver
morgon och afton fiskets början och slut.
Öfverträdelserna häraf äro belagda med böter, och
är detta så mycket nödvändigare, som bland fiskrarne
råder stor täflan.
Den fisk, som utgör föremålet för den väldiga
fångsten, är den så kallade stortorsken, som är 2-4
fot lång, väger ett lispund, om man icke fångar honom
i den späda barndomen, och är grå till färgen, med
gula fläckar och hvita bukfärger, som man då ändtligen
vid bordet icke får tillfälle att observera, tack
vare de förändringar, han undergår för konserveringens
skull. Hos oss heter han kabiljo i saltadt och stock-
eller klippfisk i torkadt tillstånd. Stockfisken – för
att gifva den sitt vanliga namn – är en passagerare,
som tycker om resor; utan någon »Murray» eller
»Bædeker» [1]
under fenorna far han i Februari –
en för honom bestämdt mycket illa vald årstid – till
kusterna af Norge, Danmark, Skottland, England och
Holland och begifver sig sedan söderut, men stannar
vid Gibraltar, alldeles som mången
gammal sjöman både före och efter honom. Nu lemnar
han kusterna af Europa, der man farit så illa med
millioner af hans
kamrater, och reser ända till Newfoundland och
kusten deromkring. Men der lura å nyo hans största
fiender, fiskrarne, som här uppgjort ett nytt möte
till hans förstöring.
Man fiskar stortorsken både med krok och nät. Till
bete begagnas mest gamla sillar. Sedan man fångat
fisken, afskäres hufvudet, uppskäres buken och rensas,
hvarefter han saltas något. Efter tre dagar lägges
han i fat och insaltas
ordentligt. Sedan kommer han i marknaden som
kabiljo. Den egentliga stockfisken saltas icke,
utan torkas i luften,
hvilket väl låter sig göra i det nordliga
klimatet med dess
torra luft. Stortorsken är nyttig på mångahanda
sätt: han gifver sin tunga och rom åt gourmanden,
sin kropp åt hela
det ätande menniskoslägtet, sin lefver åt medicinen, i form af
olja, och afskrädet åt boskapen. En i sanning mycket nyttig fisk!
Malströmmen flyter in mellan öarne, och oaktadt den flera
gånger om dygnet förändrar riktning, alltid
stridande mot ebb och flod, så befares den dock af
öborna i deras små båtar.
Endast under vissa, genom erfarenheten förut väntade,
stormperioder våga de sig icke ut på detta märkvärdiga
och ytterst farliga vatten.
Lofodens bebyggare äro för öfrigt ett fredligt
och arbetsamt folk. I de skarpa anletsdragen och
framstående kindknotorna, det svarta håret och
den undersätsiga växten vill man finna spår af en
främmande prägel, som skulle tyda på en blandning
af den äldre lappbefolkningen med den i Skandinavien
invandrade germaniska rasen. Vare emellertid härmed
huru som helst. Öborna äro särdeles måttliga i
sina njutningar, och af deras enkla och konstlösa
boningar kan man sluta, att de icke hafva synnerlig
böjelse för yttre glans och lyx. Men i det inre af
husen finna vi det, som är vida bättre: kraftfulla,
starkt byggda gestalter, präktiga representanter af
det ständiga arbetet, den friska sjöluften och det
helsosamma klimatet, som äfven alstrar mången täck
blomma bland det här ingalunda så »svaga» könet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
