Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En harjagt i Helsingland. Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast, att dessa stora skogar och delvis
otillgängliga berg måste vara rika på vildbråd,
och att jagten följaktligen här skall äga många och
lyckliga idkare.
Så är också förhållandet. Björn, lo och varg förekomma
dock nu mera sällan, men desto rikligare är tillgången
på elg, räf, mård och hare. Af matnyttig fågel finnas
tjäder, orre och hjerpe i stor myckenhet, äfvensom
under det sednaste årtiondet fjällripan och rapphönan
här och der visa sig. Det är en egendomlig företeelse,
att under det fjällripan allt mera drager sig söderut,
vidgar åter rapphönan sitt område åt norr. I flere
af Helsinglands socknar, der i författarens barndom
hvarken det ena eller andra slaget af dessa präktiga
fåglar förekommo, finnas de nu och häcka årligen.
Jagten är helsingens favoritnöje, och han idkar den
visserligen icke »blot til Lyst». I skogen påträffar
man ofta pojkvaskar på 10 år, väpnade med långa och
tunga lodbössor, och en blick i deras jagtväskor med
granna lock af gräflingsskinn visar oss strax, att
deras skjutskicklighet icke är att förakta. Tjädern,
orren och hjerpen äro de käraste föremålen för
dessa bytingars jagtlystnad, liksom öfver hufvud
för allmogens. I synnerhet är det tjäderleken om
våren, som kommer dem att totalt glömma den bistra
jagtstadgan, och otaliga äro derföre de stolta
tjädertuppar, som midt under sitt mystiska kärleksspel
i den tysta skogen falla offer för dessa tjufskyttars
sällan felande lod.
Den större jagten, och af den mindre i synnerhet
harjagten, idkas deremot i dessa trakter
förnämligast af herremännen. Långt innan den så
ifrigt efterlängtade tillåtna jagttiden inträdt,
har man redan träffat sina öfverenskommelser om tid
och mötesplatser, och så drager man med lekande lust
ut pä dessa vidsträckta jagtfärder, som ofta upptaga
ett par veckor eller mera. Knappt har man dock efter
hemkomsten hvilat ut några dagar, förrän man åter af
en oemotståndlig längtan drages till skogen, och så
förgår hösten, utan att jägaren märker det. En vacker
Novembermorgon finner han af den snöklädda marken,
att vintern gjort sitt högtidliga inträde, men denna
omständighet, som för så många andra är en källa till
bekymmer, framkallar hos honom endast ett glädtigt
leende, ty nu får han knäppa jössarne på spårsnö.
En dag i slutet af Augusti förlidet år anlände
författaren af denna lilla skiss, stadd på
fortsättning af sina »Vandringar i Helsingland»,
till Bergsjö. Vid ankomsten till gästgifvaregården
erhölls underrättelse, att alla vännerna voro ute på
sin första större höstjagt för året, och att under
de närmast föregående dagarne skrytsamma bulletiner
ingått, bevisande (hvilket skulle bevisas), att de
förenade jägare- och stöfvarekårerna levererat de
stackars hararne den ena segerrika drabbningen efter
den andra, så väl å öppna fältet – hvarmed här måste
förstås kolbottnar och fäbodvallar – som i sjelfva
skogen. Uppgifterna om döda och sårade å de anfallnes
sida voro väl, som vanligt i dylika fall, skäligen
öfverdrifna, men författaren, som ofta varit med på
dylika härnadståg, trodde sig dock ertappa sanningen
genom att dividera den angifna summan af döde med 2,
hvarigenom han fick jagtsällskapets byte af jössar
reduceradt till trettio, skjutna under loppet af fyra
dagar, hvaraf dock – eftersom det var första jagten
under »säsongen» – mesta tiden antagligen åtgått
att förnya den kära bekantskapen med »upptagaren»
och hans intime vän, m:r Kantin.
Författaren fortsatte sin vandring och närmade sig
så småningom det natursköna Ede, på gränsen mot
Hassela. Den förut så fredliga nejden hade nu totalt
ombytt fysionomi. Ursinniga »dref» och smattrande
»pang, pang» omvexlade nämligen här med förargliga
»bom» och jublande »als todt». Högt öfver detta föga
melodiska larm svingade sig tonerna af klangfulla
jägarhorn, och författaren skulle hafva varit en
komplett idiot, om han icke i ögonblicket begripit,
att det var den tappra jägarskaran från Bergsjö,
som här huserade.
Han hade också icke hunnit gå långt stycke,
förrän flere af den hurtiga friskaran bröto ned på
landsvägen. En genombeskedlig kantinbärare, som,
»till förekommande af all säkerhet»,
var försedd med en ohjelplig lodbössa, lemnade
författaren villigt detta för harjagten föga lämpliga
vapen – och så var han med ens indragen i »den vilda
jagten».
Vi jagade tillsammans i dagarne tre, och att bytet
blef rikligt, tillåter författarens blygsamhet så
mycket hellre omtala, som han sjelf icke lyckades göra
ett enda skott. Det var dock icke egentligen härom
vi skulle tala, utan fast hellre om en liten komisk
episod, som inträffade i slutet af vårt uppfriskande
ströftåg.
I det glada sällskapet befann sig en gammal god
jägare, som hade den svagheten att taga sig allt för
kraftiga »upptagare» och vid de splendida »grafölen»
vara med först och sist, hvadan han under hela
tiden gick så der litet på lull-lull. Kännande denna
gubbens svaghet för flaskan, hade vännerna beslutat
att begagna alla tillfällen, för att bakom kamratens
rygg kratsa haglen ur hans goda dubbelbössa, hvilka
arga anslag också under hela jagten så väl lyckats,
att gubben idkeligen skjutit bom. I medvetandet
af sin erkända skicklighet och i förargelsen öfver
sin förmenta otur svor vår vän på sitt hedersord,
att, om samma gemena otur skulle förfölja honom till
jagtens slut, han aldrig mer skulle försöka sin lycka
i jagtgudinnans tjenst.
»För all del, kära farbror, ta inte saken så hett»,
skrymtade en af de sammansvurne, en ung landtmätare,
som just nyss, medan vi alla voro lägrade omkring
kantinen, å nyo kratsat haglen ur gubbens bössa. »En
skål för bättre lycka nästa gång!»
Proponenten log ett elakt leende, och de saammansvurne
likaså.
»Ja, si så ta’ mig f-n ska’ jag inte åtminstone
ha’ en!» – försäkrade den intet försåt anande
gubben, under det han med välbehag tömde sin fyllda
bägare. »Och komma de två – så mycket bättre. Pang,
pang! och så är den saken beställd!»
Ett homeriskt skratt följde på denna gubbens uttalade
glada tillförsigt.
Medan vi så sutto, förtroligt samspråkande, på den
mjuka och saftiga mossbädden, fingo hundarne upp,
alldeles i vår närhet. En hvar rusade upp och fattade
sin bössa samt sökte ett fördelaktigt pass. Snart
voro vi skingrade åt alla håll. Oförmärkt följde jag
gubben, för att få se, hvad komma skulle. Den gamle
fattade posto på en smal gångstig, knappt skönjbar
i det yppiga gräset. Längre fram i en liten öppning
i skogen varseblef jag den listige landtmätaren,
som med stor uppmärksamhet följde drefvets gång.
Plötsligt kastade drefvet om och kom rakt emot
oss. Kopplet var fullkomligt enigt och vi voro
ögonblickligen på vår post.
Snart syntes icke mindre är två präktiga jössar ila
förbi landtmätaren, i afsigt att kasta sig in på
gångstigen. I blinken hade han aflossat begge piporna
– men bommade.
Nu lade gubben åt ögat. Pang! – der gjorde den ene ett
högt hopp och gjorde kullerbytta på sina afskjutna
bakben; – pang! – der låg den andre stendöd bredvid
sin dödligt sårade olyckskamrat!
Den lycklige skyttens skallande »als todt!» förde
snart kamraterna tillsammans. Landtmätarens näsa
syntes mig betydligt förlängd, och den upprymde
gubbens glädje öfver sin bedrift var nästan barnslig.
»Nå, hvad var det jag sa’, gubbar?» jubilerade
veteranen, i det han tog sig en djup klunk. »Jag
visste väl, jag, att f-n inte kunde få vara lös hela
tiden!»
De sammansvurne sågo ömsom på hvarandra, ömsom
på gubben. Plötsligt uppgaf hela sällskapet ett
skallande skratt, denna gång på den intrigante
landtmätarens bekostnad. I sin ifver att först få ett
godt pass hade denne i hastigheten tagit gubbens af
honom sjelf urkratsade bössa och lemnat sin egen i
sticket! Det var således med denna den triumferande
gubben gjort sina vackra skott och dymedelst
återvunnit sitt hittills obefläckade jägarrykte.
Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
