Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. II. - Den arabiske hästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke långt derefter fann den ädle svensken sin
död. Emot hans råd börjades belägringen af Negroponte
(Chalcis) på Euboea, och här angreps Königsmark af
en fältsjuka, som gjorde slut på hans bragdrika lif
den 15 September 1688. Såsom något ovanligt för
medlemmarne af denna familj må vi nämna, att den
döende hjelten, för hvilken hans grefvinna flitigt
läste ur bibeln, bad denna utvälja åt sig en sådan
liktext, som innehöll tacksägelse för Guds störa
välgerningar. »Med menniskors ringa bedrifter bör
man tiga» – sade han – »men Guds herrliga verk böra
prisas och utbredas!» – Den dödes inelfvor begrofvos i
grekisk kyrka, men hans lik balsamerades och fördes
till brehmiska landet, der det begrofs i familjegrafven i Stade.
Men i arsenalen i Venedig, framför hvars ingång
lejonen stå, lät den tacksamma republiken uppsätta sin
tappre och lycklige fältherres bröstbild af marmor,
omgifven af genier, som blåsa i ryktets basun och
uppehålla draperiet. På fotställningen finnes följande
inskrift:
Ottoni Wilhelmo Co: a Konigsmarck
in suprema terrestrium copiarum
contra Turcas Præfectura
semper Victori
MDCLXXXVIII
S. c.
Hans minne lefde länge bland Venedigs borgare. Hans
namn som krigare och fältherre stod högt, och
soldaterna älskade honom för den omvårdnad, han visade
dem, under det han lika med dem delade hvarje fara,
och det sades om honom, att af det rika byte, som togs
i de grekiska städerna, ville han icke behålla något
för sig sjelf, utan lemnade allt till belöning och
uppmuntran åt sina krigare, hvilka också å sin sida
icke ryggade tillbaka för någon möda, någon fara,
då den svenske fältmarskalken befallde: framåt!
Ännu hundra år efter hans död hörde resande
svenskar, hvilka uppehöllo sig i Venedig,
Otto Wilhelm Königsmark omtalas med beundran.
St.
Den arabiske hästen.
Blott få folkslag uppskatta hästen så, som han förtjenar.
I arabernas ögon är hästen det förnämsta af alla djur;
han står icke blott nästan i jemnbredd med menniskan,
utan njuter ofta ännu högre aktning, än denna. För
arabens existens är hästen nödvändig: med hästen
företager han sina resor; på hästryggen vaktar han
hjordarne; medelst sin häst lyser han i striderna,
vid festerna och vid de sällskapliga sammankomsterna;
han lefver, älskar och dör på sin häst. Med arabens
och i synnerhet beduinens natur är kärleken till
hästen oskiljaktig; han insuger aktningen för detta
djur redan med modersmjölken. Denne ädle varelse är
krigarens trognaste följeslagare, herskarens mest
aktade tjenare, familjens älskling; och just derför
egnar araben en sorgfällig uppmärksamhet åt detta
djur. Han gör det förtroligt med sina seder, sina
behof; han besjunger det i sina dikter; han upphöjer
det i sina visor; och hans angenämaste samtalsämne
är hans häst. Araben betraktar hästen såsom den
värderikaste af alla försynens skänker; han tror sig
vara hästens ende rättmätige ägare. »Då den skapande
ville skapa hästen», förkunna de skriftlärde, »sade
han till vinden: ’Af dig skall jag låta födas ett
väsende, bestämdt att bära min dyrkan. Detta väsende
skall vara älskadt och aktadt af mina slafvar. Det
skall fruktas af alla, som icke följa mina bud.’ Och
han skapade hästen och tillropade honom: ’Dig har jag
gjort utan like. Alla jordens skatter ligga emellan
dina ögon. Du skall kasta mina fiender under dina
hofvar, men bära mina vänner på din rygg. Denna skall
vara det säte, från hvilket böner skola uppstiga
till mig. På hela jorden skall du vara lycklig och
föredragas framför alla öfriga varelser; ty dig skall
jordens beherrskare egna kärlek. Du skall flyga
utan vingar och segra utan svärd!’» Från denna mening
härstammar också den egendomliga vidskepelsen, att den
ädle hästen blott kan vara lycklig i arabernas händer;
härpå grundar sig deras vägran att afyttra hästen åt
olika troende, och särskilt åt kristna. Abd-el-Kader
bestraffade, då han ännu var i sin makt, med döden
alla troende, om hvilka det hade blifvit sagdt honom,
att de sålt en af sina hästar till de kristna.
Araben är så genomträngd af öfvertygelsen om sin hästs
företräden och af nöjet att rida på detta ädla djur,
att han diktat hundratals visor och ordspråk, som
skola gifva ord åt hans känslor. Vi behöfva blott
anföra ett exempel, för att bevisa detta: »Jordens
paradis ligger på hästens rygg, i vishetens böcker
och vid qvinnans hjerta». Hästen står naturligtvis
främst.
Det skulle blifva oss alldeles omöjligt att här
uppräkna alla de fina kännetecken, som de arabiska
hästkännarne anföra för sina hästars större eller
mindre godhet. Vi hafva alls intet begrepp derom,
och våra största hästkännare skulle inför den arabiska
hästvetenskapen med blygsel tvingas tillstå sin
okunnighet. Blott så mycket må här i allmänhet sägas:
den ädle arabiske hästen är väl byggd, har korta
och rörliga öron, stark men dock sirlig benbyggnad,
köttlöst ansigte, näsborrar »så vida som lejonets
gap», vackra, mörka, framstående ögon, »i uttryck
lika en älskande qvinnas», krökt och lång hals,
bred bringa och bred länd, smal rygg, runda bakben,
ganska långa sanna och mycket korta falska refben,
sammansnörd kropp, länga öfverben, »liksom strutsens»,
med muskler »som kamelens», svart, enfärgad hof, fin
och gles man och rikt hårbeklädd svans, tät vid roten
och tunn mot spetsen. Han måste äga fyra kroppsdelar
med bredd: panna, bröst, höfter och leder; fyra
med längd: halsen, öfre delarne af extremiteterna,
buken och ljumskarne; fyra måste vara korta: landen,
öronen, kråkan och svansen. Dessa egenskaper bevisa,
enligt arabens mening, att hästen är af god ras samt
snabb; ty han liknar då i hela sin byggnad på samma
gång vindthunden, dufvan och kamelen.
Stoet måste äga vildsvinets mod och hufvudbredd,
gazellens behag, öga och mun, antilopens glädtighet
och klokhet samt strutsens starka byggnad och
snabbhet.
Men en rashäst känner man också af ytterligare andra
kännetecken. Han äter blott ur sin fodersäck. Han
finner behag i träden, grönskan, skuggan samt det
strömmande vattnet, och detta i så hög grad, att
han gnäggar vid anblicken deraf. Han dricker icke,
innan han upprört vattnet, vare sig med foten eller
med munnen. Hans läppar äro alltid slutna, ögonen
och öronen alltid i rörelse, och halsen kastar han
till höger och venster, liksom ville han tala eller
bedja om någonting. Vidare påstår man, att han aldrig
parar sig med någon af sina slägtingar.
De bästa rasernas namn hafva ofta den mest egendomliga
betydelse, och vanligen måste alltid den
i sagorna kunnige förklara de samma. Alla
araber tro fullt och fast, att de ädla hästarne
redan sedan årtusenden tillbaka bibehållit sig i
lika fullkomlighet inom deras stam, och
vaka derföre sorgfälligt öfver hästafveln, för att
alltid bevara rent blod. Några bruk hafva i
detta hänseende blifvit herrskande bland dem.
Så är nästan hvarje hästägare förpligtigad
att åt den, som kommer och beder derom, låna
sin hingst till betäckning af ett ädelt sto, och
derföre förädlas de arabiska hästarne mer och mer.
Hingstar af god ras äro mycket eftersökta: ägare
af ston rida ofta hundratals mil, för att erhålla
sådana hingstar till betäckning. Som ersättning
erhåller hingstägaren en viss qvantitet korn,
ett får, etc. Att emottaga penningar anses
som nesligt; den, som ville göra det, skulle
utsätta sig för skymfen att kallas »säljare
af hästens kärlek». Blott om man anmodar
en förnäm arab att låna sin ädle hingst till
betäckning af ett simpelt sto, har han rättighet att
afslå denna begäran. Men araberna äro ock
så stora hästkännare, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
