Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts fr. föreg. häfte, sid. 18.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetarens kärlek, uppqvällde en ny åder af kraft
i min själ. Det var du, som, genom att skänka mig
ditt hjerta, satte kronan på det verk, som två ädla
qvinnor före dig grundlagt och uppfört. Också älskar
jag dig derför med hela min själs glöd och ser upp
till dig som till mitt lifs ledstjerna.
Ditt mod har gjort mig förtröstansfull och lugn öfver
hvad som komma skall. Jag tror, att »ingenting kan
besegra kärleken» och att du en gång som maka skall
hvila vid mitt hjerta.
Alfred.»
Under det att de ungas oro stillades genom dessa
ömsesidiga försäkringar, tilltog oron i Barkanders
sinne allt mer, ju närmare det led mot Marias
bröllopsdag. Men det var en oro af annat slag,
som plågade herr Niklas. Tanken på, att han skulle
göra sin dotter olycklig, genom att kasta henne i
armarna på en man, som hon icke älskade eller aktade,
föll honom aldrig in att sysselsätta sig med; ty
så »romanesk» var icke herr fabrikören. De tankar,
som pressade ut ångestsvetten på hans panna, då han
ensam promenerade fram och åter i sitt arbetskabinett,
rörde sig kring hans affärer och spekulationer, hvars
ställning med hvar dag blef allt mera kritisk. Men
det var blott då han var ensam, som denna oro visade
sig i det yttre, ty då han åkte i sitt ekipage, eller
talade till sina gäster vid middagsbordet, var han den
samme som förr, lika leende, stortalig och präktig.
En eftermiddag, omkring en månad före den tid,
då bröllopet skulle äga rum, sutto herr Niklas och
hans son inne i kabinettet. En likörkaraff och två
glas stodo på bordet, men ingen gjorde min af att
fylla glasen. Far och son sutto tysta en stund, men
rörelsen, som afspeglade sig på herr Niklas’ anlete,
vittnade om, att obehagliga tankar sysselsatte hans
hjerna. Plötsligt höjde herr Niklas sina blickar
mot sonen, och sedan han en stund fixerat honom,
sade han:
»Jaså, man hviskar i staden om, att jag råkat på
obestånd.»
Barkanders röst darrade märkbart.
»Ja, och ännu värre saker», svarade Moritz. »En
oförskämd menniska har berättat för kapten Lejonklo
en gemen historia om en revers med falsk borgen.»
Moritz rodnade af förtrytelse, då han upprepade det
gemena ryktet; men herr Niklas blef blek, fastän
blott för några ögonblick. Barkander reste sig och
gick några steg öfver mattan. Då han åter stannade
framför sonen, var hans utseende temmeligen lugnt.
»Mina afundsmän vilja störta mig, men det skall icke
lyckas», sade han, och det blixtrade till i hans
öga. »Jag faller icke så lätt, och vore blott denna
vecka förbi, så skulle jag skratta mina beställsamma
ovänner midt upp i ansigtet.»
»Du är då verkligen i förlägenhet?» frågade Moritz.
»En obetydlighet, som jag nog skall veta att klarera»,
svarade herr Niklas. »Men lemna mig nu i fred, ty
jag har några angelägenheter att beställa om. Gå till
dina vänner, och låtsa, som om du ingenting hört. Och
om någon upprepar förtalet, så kom ihåg, att ingen,
som söker offentligheten, slipper undan elaka tungors
smädelser.»
»Jag tillbringar min afton ute på Hasselbacken»,
sade Moritz och steg upp. »Om du får tid, pappa,
så kom ut, ty det blir ett gladt sällskap.»
»Det är möjligt, att jag kommer», svarade herr
Niklas.
Moritz gick och lemnade fadern ensam. Då dörren
stängdes, kastade Barkander bort all förställning
och vandrade fram och tillbaka, vridande händerna
af förtviflan. Plötsligt stannade han och höjde upp
hufvudet.
»Men nej, så får jag icke ge allt förloradt!»
mumlade han. »Kanske är detta ett rykte blott. Det
är ju möjligt, att ännu ingenting är med visshet
upptäckt, och får jag blott morgondagen på mig, så
skall jag nog sopa igen spåren efter min farligaste
hemlighet. De andra skola sedan försvinna efter hand,
utan att någon anar, att de existerat.»
Barkander satte sig ned vid skrifbordet och började
med ifver genomsöka en mängd papper, som han tog
fram ur lådorna. Han ordnade dem och gjorde sina
noteringar med feberaktig arbetsamhet. När skymningen
kom, tände han sjelf sin lampa och fortsatte att skrifva, tills han
fram på qvällen stördes af, att någon sakta bultade
på hans dörr.
Barkander steg upp och drog undan regeln.
»Det är ett angeläget bref till herr fabrikören»,
sade betjenten, som öppnade dörren.
Barkander tog brefvet och gaf betjenten befallning
att icke vidare störa honom och att icke släppa in
någon, hvem det än månde vara. När betjenten gått och
Barkander åter reglat dörren, gick han till lampan,
för att läsa brefvet. Der stod:
»Allt är upptäckt. Konsul R. har förklarat, att
hans namn som borgenär på en af er utfärdad vexel är
falskt. Fly, medan ännu är tid.
En vän till er familj.»
Barkander sjönk ned i sin skrifstol, som träffad
af åskan. Det svindlade för hans ögon, och det
föreföll honom, som om golfvet svigtade under hans
fötter. Länge satt han tillintetgjord, och en mängd
bilder framställde sig i oredigt hvimmel för hans
inre syn. Mången hotande hand sträckte sig emot
honom, och många röster ropade i hans öra, att han
var orsaken till familjers olycka och ruin. Samvetet
vaknade, och den härdade vinglaren bäfvade för dess
stämma. Men till sist slet han sig lös ur sin domning
och sprang upp, med tanken på, huru han skulle kunna
rädda sig sjelf från den hotande fara, som med hvarje
minut trängde allt närmare inpå honom. Han ringde
på betjenten och tillsade honom att genast packa i
ordning kappsäcken.
»Blir herr fabrikören länge borta?» frågade tjenaren.
Barkander spratt till af fruktan, men efter några
ögonblick insåg han, att denna fråga var helt
naturlig, och han svarade:
»Några dagar blott. Jag reser, för att besöka en god
vän på landet.»
»Skall jag säga till, att man spänner för?»
»Nej, skicka efter en åkaredroska.»
Betjenten gick, och Barkander skyndade att tömma
kassaskåpets innehåll af reda penningar, hvarefter
han lade ned alla papper i skrifbordets lådor, som
han stängde. Nyckeln stoppade han i sin ficka och
började derpå att kläda sig för färden.
Då allt var i ordning och Barkander stod i salen,
färdig att fly från sitt hem, stannade han, liksom
fasthållen af en osynlig makt. Han, som alltid
skrattat åt alla vekare känslor, skakades nu i grund
vid tanken på sin familj, som han lemnade qvar och
som redan i morgon skulle vakna upp till sorg och
elände. I stället för att, såsom han först hade ämnat,
gå, utan att taga afsked, ställde han ofrivilligt
sina steg till den sidan af våningen, der fruntimrens
rum voro belägna. Fru Ingeborg var inne hos Maria,
och de blefvo helt förvånade, då de sågo Barkander
stiga öfver tröskeln.
Barkander stod några ögonblick tyst och betraktade
sin maka och sin dotter. Fru Ingeborg steg upp och
gick emot honom.
»Jag ville blott säga eder, att jag reser bort på
några dagar», yttrade Barkander, och hans röst ljöd
ovanligt mild.
»Och hvart reser du, min vän?» frågade fru Ingeborg.
»Till en affärsvän ute på landet.»
Fru Ingeborg kände, huru Barkanders hand darrade i
hennes, men han drog den hastigt undan, lutade sig ned
och kysste sin maka. Derpå gick han fram till Maria,
som fortfarande var sysselsatt med sitt handarbete.
»Adjö med dig, Maria!», sade han sakta och for med
handen smekande öfver hennes lockar.
Nästa ögonblick var han borta, och de båda qvinnorna
sågo på hvarandra med en obeskriflig förvåning,
liksom begärde de hvar för sig en förklaring öfver
denna ovanliga ömhet. Maria hade tappat sitt arbete,
men i stället för att taga upp det, reste hon sig
och gick till fönstret. Fru Ingeborg följde henne
och sade med en stämma, darrande af oro:
»Något ovanligt måste ha’ händt honom.»
Barkander hade hunnit ned för trappan, då Maria och
hennes mor kommo fram till fönstret. De blefvo vittne
till en scen, som i början föreföll dem obegriplig. Då
Barkander steg ut på trottoaren och ämnade hoppa upp
i droskan, såg han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
