Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 45 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfru-kyrkan i Köpenhamn. II. Svante.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Om den af konstnären gifna symboliken i Kristusbilden
hänvisar på lifvet bortom grafvens rand, så betecknar
han ock, genom den hänförande, dubbla raden af
lärjungarnes karakteristiska, upphöjda och mäktigt
gripande gestalter och anletsdrag, skiftande, olika
faser för den sträfvan, som har sitt mål utom ett
varande här: den öfver allt ändligt upphöjda striden
för idéen.


Thorvaldsens Kristusbild i Vårfru-kyrkan i Köpenhamn.

Denna olika skiftning framställer skulptören genom
de skönaste kontraster mellan de särskilta, midt emot
hvarandra placerade apostlastoderna, bland hvilka vi
(då vi vända oss i riktning åt Kristusbilden) först,
till venster, finna Paulus och midtemot denne,
Petrus.

Den sistnämdes kraftiga gestalt, krusiga hår
och den liflighet, hvarmed han vänder hufvudet åt
sidan, tillkännagifver den djerfva handlingens man:
betecknande den styrka, med hvilken kristendomens
utbredande mötte hvarje hinder, samt huru från
»hälleberget», och ej från »lösan sand», dess
tempeltinnar uppspirade. Uttrycket härför är
ytterligare skärpt genom den kraftiga åtbörd,
hvarmed aposteln i ena handen samlar mantelns veck
och med den andra omsluter de båda nycklarne – under
det hans blick med trofasthet fästes vid herren och
mästaren. Paulus åter framstår såsom det eldande,
det ljungande ordets representant, talaren. Med
venstra handen stödd vid svärdfästet, höjer han med
en bevisande åtbörd sitt högra pekfinger, medan hans
skarpa, bestämda blick synes vilja nedslå hvarje
invändning, hvarje tvifvel.

Efter dessa följa Matheus och Johannes, de båda
af de tolf, hvilka tillika voro evangelister. I den
förstnämdes skäggprydda och kortlockiga hufvud skåda
vi den uppmärksamme, begrundande antecknaren af de
glada budskapen om himmelska sanningar. Han stöder
ena handen mot en griffeltafla och håller i den andra
griffeln, lyssnande till den, tätt intill hans sida
slutna, bedjande engeln – en bild
af barnaoskuldens förhoppningar och hängifvenhet.
I Johannesstoden skåda vi det omedelbaras,
fantasiens och den
poetiska inspirationens representant. Lätt höjer
han det riklockiga hufvudet med den inspirerade
blicken uppåt, under det han synes färdig anteckna
de från ofvan mottagna ingifvelserna. Betecknande för
de höga regioner, hvarest den ungdomliga anden helst
älskar dväljas, synes vid apostelns sida örnen – hans
attribut som evangelist, liksom engeln är Matthei.

Härefter komma, i samma ordning som förut, först
Philippus. I det åldriga ansigtet skönjes en tydlig
prägel af ständiga strider mot vrångheten och ondskan:
det bär en
stämpel af oändlig smärta, men ock af en
aldrig svikande
andes omutliga trohet. I detta hufvud,
i den kring hela
gestalten tätt slutna manteln, och i
den öfver bröstet
hvilande armen med rörkorset kunna vi
skåda en bild,
liknelsevis så gripande, som anblicken af den
borg, hvilken,
ehuru i ruiner, ännu höjer sitt obetvingliga
baner. Aposteln
midt emot Philippus är Jakobus den äldre, Johannes’ broder.
Om den förstnämde visar oss bilden af den i många strider
pröfvade, visar oss deremot Jakobus det unga modet,
som med
friskt sinne tågar ut till kamp. Men öfver den
öppna pannan
och den klara blicken hvilar ock uttrycket af ett
tydligt medvetande om den stora uppgiftens försakelser och
faror. Öfver
skuldran hänger hatten och i ena handen håller han
vandringsstafven, under det han med den andra sveper manteln om
sig. Hans rörelse är en gåendes: det är aposteln, som
drager ut i all land, för att förkunna evangeliet.

De tvenne, som nu följa, äro Jakobus, Alphei son,
och Andreas. Den förstnämdes blida anlete och
nedhängande hår vittna om, hvad sägnen förtäljer,
denne apostels påfallande yttre likhet med sjelfva
mästaren. Någonting rörande och mildt breder sig öfver
hela denna figur, hvilken, med ena handen hvilande
på den andra af vandringsstafven stödda, försjunker
i betraktelser öfver aldrig förgätliga minnen. Hela
hans åsyn ingifver ett visst vemod, nästan som när
man skådar den småningom försvinnande aftonrodnaden –
men ej den, som bebådar storm och oro, utan den som
låter ana en kommande och klarare dag. Vända vi oss
åt Andreas-stöden, så finna vi denna bild framstå med
all den kraft, som måste utgöra grunddraget för en
fast, en brinnande öfvertygelses hela värme och som
här fått sitt concentrerade uttryck i företrädesvis
armarne och det lockiga, med ett tveklufvet skägg
prydda hufvudet. Han höjer sin högra hand för att
gifva eftertryck åt den från hans läppar uttalade
sanningen, att genom det kors, vid hvilket han stöder
sig, skall triumfen nås, den vissa, aldrig förgängliga
segren.

Närmast i raden äro härefter Thomas och Judas
Thaddeus. En skön kontrast framstår genom dessa båda,
ty om vi i den förre skåda tviflaren, se vi deremot i
den sednares bild en i tron hängifven. Lutande kinden
mot högra handens pekfinger, synes Thomas försjunken
i djupa, grubblande tankar, och såsom betecknande
för hans andes art, håller han i andra handen ett
vinkelmått: detta är mannen som mäter och pröfvar
först, innan han kan uttala sanningen, innan han vill
göra gällande sin öfvertygelse. Med en stilla frid,
med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>