Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Då man är till. E. S-dt. - I höga norden. Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som en mor naturen träder
Hjelpsamt emot sina barn:
Dra’ ej gratis himlens väder,
Om du har en väderqvarn?
Ha’ vi skurar ej, som skölja
Fält och ängar vidt omkring;
Gunga icke haf och bölja
Våra skepp för ingenting?
Det förstås, man kläder nöter,
Men naturen vare tack!
Ty en gumse, som man sköter,
Ger oss snart en vacker frack.
Lef och verka! Lyckan knoppas
Ej på någon ann’ fason:
Den, som latas och blott hoppas,
Han är född till dårhushjon.
Emot ofärd bäst man fredas,
Om man blott gör, hvad man bör:
Lifvets härfvor lättast redas,
Om man klokt sig tänker för.
Glåd dig under lifvets öden,
Tänk ej ängsligt på din graf!
Den, som grubblar öfver döden,
Har till hälften kolat af.
E. S-dt.
<b>I höga norden.</i>
En bland de förundransvärdaste företeelser här på
jorden är menniskans förmåga att kunna existera
under de mest skilda vilkor och finna sig i de mest
olika förhållanden.
Hvarje särskilt växtslag har sin region, utom hvilken
det ej förekommer, den späda blomman såväl som den
stolta eken, den böjliga pilen så väl som den resliga
furen. Björken, som bland alla träd går längst mot
norr och klättrar närmast den eviga snöns gräns,
der hon dock antager karakteren af buske, har likväl
sin bestämda rålinie mot den trådlösa fjällregionen,
der det dock ännu finnes en vegetation – »naturens
yttersta försök att utbreda lifvet».
Hvarje djurslägte har sina bestämda distrikter, sina
kända trakter, utom hvilka det kommer på villospår
och går under. Somliga hafva sitt hemvist i den heta
zonen, somliga i den tempererade, andra i den kalla.
Menniskan, djurens beherrskare, har allena sitt
hem i jordens alla trakter. Under tropikernas
brännande sol flätar hon sitt luftiga hus; på den
ofruktbara och villsamma öknen irrar hon omkring;
hon plöjer hafvet i alla riktningar, endast vägledd
af himmelens stjernor; hon dväljes i djupen, hon
stiger inot höjderna; och ännu i höga norden, ännu vid
fjällens snögräns, der hon lemnat växtrikets längst
framskjutna förposter långt bakom sig, i fjällarnes
tysta, ohyggliga ödemarker, der lifvet nästan slutat,
finna vi henne underkastad lifvets vanliga vilkor
och sörjande för dess behof. Ända ut på Ishafvets
nakna klippöar har hon slagit ned sina bopålar,
der hon framlefver sitt bekymmerfulla lif och der
hon inom vissa gränser utstakat sitt fädernesland,
vid hvilket hennes hjerta vuxit fast.
Och under alla dessa vidt skilda vilkor och
förhållanden har hon sin trefnad af lifvet, känner hon
sig förnöjd med sin lott, i de flesta fall knappast
önskande en förändring eller anande, att en förändring
är möjlig. Den fattige lappmannen skulle ej trifvas
på slättlandet, långt från sina stormiga fjällar,
sina floders vilda brus, sina ödemarkers tystnad;
eskimåen, som lefver vid försakelsens yttersta gräns,
kastar bort fikon och dadlar såsom smaklösa ting,
klunkande förnöjd sin fisklefvertran; afrikanska
öknarnes frie, men fattige son skattar ingens lott
så lycklig som sin; och Amerikas rödskinn utbyta ej
för något pris, ej ens för »eldvattnet», sina af den
»Store Anden» anvisade jagtmarker och sin wigwam mot
ett civiliseradt lands reglementerade agrementer.
Hvilken skilnad i vilkor och förhållanden redan
på den lilla fläck af jordytan, som vi kalla vårt
fädernesland! En äkta upplandsbonde – som kan anses
som typ äfven för sina yrkesbröder i Södermanland
och Westmanland – skulle bokstafligen svälta
ihjel, om han dömdes att draga sig fram på den
ytterst fattiga jorden i södra Westergötland eller
vestra Småland. Inbyggarne der åter, huru vanda
vid försakelser de än äro och huru stor förmåga än
t. ex. smålänningen har att slå sig igenom, skulle
nära nog undergå samma öde, om de nödgades söka sin
utkomst i den sydligaste af våra lappmarker.
Om den sydligast bosatte lappmarksnybyggaren
tvingades att bosätta sig i t. ex. det omkring 50
mil norr om Åsele belägna Qvickjock, skulle han anse
det som en förvisning till Sibirien. Och ändock har
Qvickjock äfven sitt Sibirien inom Sveriges gräns,
det omkring 50 mil ännu nordligare belägna Enontekis
eller Karesuando!
Öfverallt i dessa trakter äro dock jorden, bergen och
vattendragen tagna i besittning, om än i många fall
ambulatoriskt; öfverallt finner man menniskans hem
och sträfsamma lif!
Vända vi oss äfven från fjälltrakterna, från de stora
skogarna, ned åt den vänare naturen vid Bottniska
kusten – huru många af vårt lands sydlänningar,
äfven de, som föra oförnöjsamhetens tal jemt på
tungan och tro, att inga kunna ha det sämre än de,
huru många af dem skulle väl vilja flytta sina bopålar
till någon af de äldst odlade bygderna i höga norden,
t. ex. öfre Kalix, af hvars kyrkostad här lemnas en
afbildning? Hvem skulle för nöjet att der från nästan
hvilken punkt som helst se midsommarsolen dygnet om
vilja utsätta sig för den långa vintern med 30, 35
à 40 graders köld? Hvilken, som blifvit van vid en
lifligare samfärdsel med menniskor, skulle vilja döma
sig till Kalix’ afskildhet från den öfriga verlden,
äfven med vissheten att der med möda och arbete kunna
tillgodose lifvets nödvändiga behof?
Och likväl möta vi på de smått tilltagna tegarne
vid Kalix långt äldre minnen af odling och arbete,
än dem vi påträffa i mellersta och södra Sverige
på många ställen, der bygden är tätt befolkad och
oöfverskådliga fält bära axtunga skördar. Norra
kuststräckan vester om Bottniska viken synes nämligen
mycket tidigt hafva blifvit eröfrad åt odlingen,
och att detta skett af finnar, derom vittna de många
finska ortnamn, som der påträffas och bland hvilka
sjelfva Kalix är ett.
Öfver-Kalix’ kyrkostad (Bränna), belägen omkring 7
mil från, 153 fot öfver hafvet och på en vacker udde,
der Ängesån, Kalixelfvens största biflod, inflyter
i hufvudfloden, företer föga af intresse, vare sig
i topografiskt eller historiskt hänseende, annat än
som en karaktersbild från höga norden. Landskapet,
der denna kyrkostad är en af hufvudorterna, är deremot
så mycket märkvärdigare. En blick derpå bör derför ej
sakna allt intresse, helst vi i allmänhet känna mindre
om Norrland, åtminstone dess nordligaste trakter,
än om månget främmande land.
Den nordligaste floddal, som stupar ned mot
Östersjöbäckenet, hvars hela område utgör mer än 1/5 af
Europa och hvilket genomskäres af mer än 250 floder,
Torneådalen, till hvilken Kalixelfvens vattensystem
räknas, är tillika Sveriges största floddal; den
omfattar inom svenska gränsen 460 sv. qvadratmil,
och är alltså i ytvidd jemförlig med f. konungariket
Hannover. Trots sitt nordliga läge (till största
delen inom polcirkeln) har denna floddal ett ovanligt
mildt klimat, blidare än något annat land under samma
latitud. I Enontekis, vid 68° 30’ polhöjd å dalens
nordliga gräns, 1319 pendelfot öfver hafvet och vid
sjelfva tallgränsen, är det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
