- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
56

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En presthistoria. Berättad af Claës Joh. Ljungström. - Något om Amager.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en någorlunda välbehållen bonde. Men när man kom
honom närmare och såg hans ädla anletsdrag och den
kärleksfulla, men allvarliga blicken, måste andra
tankar uppstå. Han såg då ut – såsom han verkligen
var – som en fridens budbärare, som en sanningens
och rättfärdighetens härold. Bondson från Wara på
Westgötaslätten, der nu är en jernvägsstation,
hade han bibehållit mycket, af allmogens språk
och uttal från sin födelsebygd, och detta märktes
lika väl på predikstolen, som i hvardagslifvets
förhållanden. Sjelf sade han, att han gjorde detta
till och med af grundsats, att af allmogen så mycket
bättre begripas. Men icke dess mindre hördes han med
största tillfredsställelse lika mycket af den mest
bildade man – och på sådane led pastoratet ingalunda
brist – som af den ringaste bondgumma. Der låg ljus
och sanning i allt, hvad han sade, och han lade sina
ord så, som skalden tänkte, då han yttrade: »allt det
höga är enkelt, ett barn kan fatta dess mening».

Barnen fattade honom också, såsom äfven han omfattade
dem. Han var en sann barnavän, hvilket
ock var det allmänna och välförtjenta omdömet
om honom.

Folkskolor funnos då inga. Föräldrarne lärde sjelfva
sina barn att läsa, och merendels var det modern,
som i hemmet sålunda hade lärarekallet, för så
vidt icke förmögenhetsvilkor gjorde, att man
någon vecka lät barnet vistas hos någon synnerligen
läskunnig gumma, eller också trögheten hos barnet
vållade att man skickade det till undervisning hos
en sådan.

Warén var en »barnavän», liksom ock hvarje
barn, hvilket kom att se in i hans djupblå ögon, genast
var så fängsladt af honom, att det älskade honom,
älskade honom för alltid. Den innerligaste godhet,
den renaste fromhet kom som ett mildt solsken från
hans blickar. Hans kärlek till barn gjorde, att
nästan året om samlades, ofta flera gånger i veckan,
i den rymliga sockenstugan de af församlingens,
jag kan gerna säga pastoratets, småbarn, som kunde
någorlunda läsa innantill. Här lästes innantill i
psalmboken eller Nya testamentet, här upplästes och
förklarades de utanlexor, som gifvits i katekesen,
här framkom han med små sedolärande berättelser,
här lärdes, varnades, förmanades – allt på ett sätt,
så att hvarje barn kunde fatta det sagda.

Men detta var icke nog. Warén undervisade barnen äfven
i psalmsång. – Den nya psalmboken af 1819 hade ännu
i många församlingar icke antagits. Sandhemsborna
älskade ingalunda denna nyhet i och för kyrkan. De
äldre bland befolkningen rent af härmades öfver,
att man ville ifrågasätta
borttagandet af den gamla psalmboken. De nya
melodierna voro äfvenledes obekanta, och huru herrliga
många af dem än äro, funno de ingalunda genast anklang
hos folket.

Warén visste dock sättet att så frön af kärlek till
den nya psalmbokens både ord och melodier. Han sådde
med god hand dessa frön i småbarnens hjertan. Sjelf
hade han ingen sångröst, han kunde knappt taga en
ton till sång, men han hade icke dess mindre öra
för rena toner. Med en gammal fiol under hakan och
med koralboken på bordet, gaf han sin undervisning i
psalmsången, och efter de toner, han spelade, sjöng
barnskaran, gossar och flickor, och slutligen kunde
man dem. Häraf följde, att i böndernas och torparnes
stugor klingade, med gälla barnstämmor, snart sådana
melodier som n:o 3, 12, 19, 28, 113 med mångfaldiga
flera, och föräldrar och andra äldre lärde sig dem af
de åtta till tolf år gamla barnen. Solen kunde icke
annat än få skina ifrån en klar himmel. På vägar
och stigar, i skog och på sjö, i lund och på mark,
ute och inne, i hemmet och slutligen i kyrkan, sedan
nya psalmboken antagits, genljödo barnens röster. »B»
och »kors», »giss» och »dess» och andra musiktecken
kände man icke, men sjunga psalmerna säkert, det
Minde man. – »Hvem har lärt dig den der psalmen?»
Så frågades ofta. Svaret lydde: »Det har magistern
gjort».

Sven Warén hade utan tvifvel kunnat blifva
en god artist, om han fått utbildning i
konsten. Med säkert öga och säker hand gjorde han sina
blyertsteckningar och belade dem med vatten färg. –
De barn, som visade särdeles flit och sålunda
gjorde framsteg i läsning belönades icke sällan
med hvarjehanda ritningar, och stora skaror af
barn fingo, så långt utrymmet medgaf, följa med
på hans rum och »se på magisterns taflor». Der han
fann något slags håg för ritning hos ett barn, gaf
han äfven undervisning derutinnan.

På detta sätt
verkade Warén välsignelserikt i församlingen. Väl
är det sant, att det var religionsundervisningen,
som utgjorde hufvudsak, men hvem nekar dock, att
den, när den rätt bedrifves, är den bästa och mest
fruktbärande. »Magistern» gaf ock, med en vacker stil,
förskrifter åt de barn, som det önskade, och en och
annan fick äfven undervisning i räkning.

Sven Warén gick tidigt bort. Född 1789, afled han
1835, som komminister i Daretorp af Skara stift,
och hans stoft begrofs på Welinge kyrkogård. Han var
gift med Johanna Lovisa Söderling, en syster till
orgelbyggarebröderna.

Sällan har prestkragen burits of en ädlare man.

illustration placeholder

I ett värdshus på Amager, efter en oljemålning af Exner.
(Tillhör art. "Något om Amager".)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free