Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gissar du, min egen vän, hvad jag föreställer mig
att detta betyder?» frågade Minny.
»Ja, jag tror mig förstå dig. Du tänker, att Robert är ...»
»... förlofvad med sin slägting miss Kennedy och
att hon sändt denna gåfva till Matilda, ty utan något
närmare förhållande kunde väl ingen obekant skicka
en present.»
»Men i det fallet», invände Kerner, »skulle väl du,
såsom också blifvande slägting och brud, dertill ha’
varit lika nära.»
»Det der betyder föga, men hvad som betyder mer,
är mitt stora missnöje med utsigten till denna
förbindelse!»
»Hvarföre så, dyra Minny, om han älskar henne?»
»Jo, vet du, jag ville, att han i stället älskade
någon annan, och jag har stundom så trott.»
»Du menar väl aldrig Mat ...»
»Just henne menar jag. Och än mer, i djupaste
förtroende sagdt, jag är icke utan en aning, att hon
...»
»Nej, kära Minny, detta är både löjligt och
omöjligt! Hon har ju aldrig tålt honom, och han är ju
riktigt sträf mot henne. De äro så ytterligt skilda
från hvarandra, att jag icke vet, hvilken liknelse
jag skall ta’ till.»
»Det är intet hinder. Les extremes se touchent. Men
nu måste du lemna mig, älskade vän, så att jag får gå
upp till Matilda med asken ... Ah, tyst, här kommer
hon ... Min gud, hvad hon för hvar dag blifvit
lifligare och älskligare! Hon är mera ungdomlig nu,
än då hon gifte sig. Och fast hon ständigt säger,
att hon saknar Julius, förhåller sig dock den saken
helt olika mot för sex månader sedan.»
Nu syntes Matilda i dörren. »Jag skulle väl ändå,
så brådt jag har, springa ned och ta’ i betraktande
dina presenter, Minny ... Nå, vet ni, kära vänner,
detta var då en verklig grufva af herrligheter! Det
der har Robert minsann icke kommit åt på vinsten af
sina aktier.»
»Och detta är för dig, Matilda!» Minny framräckte
asken och observerade sin svägerska noga, medan denna
läste de skrifna raderna.
»Hvad skall detta betyda?» frågade Matilda häftigt,
och rosorna på hennes kinder förvandlades i snöbleka
liljor. »Jag har ingen vän, ej heller väninna i
England ... Minny, behåll den här asken – jag vill
icke se på innehållet!» Hon vände sig bort.
»Förlåt, goda Matilda», vågade Kerner invända,
»det tycks mig mycket illa, i fall du så skulle såra
Robert! Det är kanske djerft af mig att gifva ett råd,
men jag kan icke annat.»
»Och jag», sade Matilda, snarare nedsjunkande,
än sättande sig på den stol, som Minny lemnat,
»jag kan icke inse, hvarföre jag skall behandlas
så familiert af den blifvande mistress Kennedy –
ty ni måtte väl kunna inse, mina vänner, huru långt
de engelska affärerna nu framskridit.»
I detta ögonblick fick Minny en ljus idé, om
hvilken hon samvetsgrant öfvertygade sig sjelf,
att den var den rätta lösningen af gåtan. »Vet du
hvad, Matilda», utropade hon, »jag tror, att den
här utanskriften betyder hvarken mer eller mindre
än en mystifikation. Asken innehåller säkert någon
större dyrbarhet, och som Robert känner din lilla
mani att slippa stå i någon obligation hos honom,
har han begagnat denna pseudonym, under hvilken han
döljer sig sjelf.»
»Ja, så är det!» utropade Kerner, förtjust öfver
Minnys fintlighet. Han såg visst icke Matildas
rörelse från dess rätta sida, men han såg att hon var
ytterligt misslynt, och derföre tillade han för bättre
minnes skull: »Ja, det är alldeles tvärsäkert!»
Hans kraftiga, godmodiga försäkran inbringade honom
ett vackert leende från den unga enkans läppar, och
i det blodet åter lätt färgade hennes kind, yttrade
hon: »Det är nog möjligt, att ni har rätt ... Nåväl,
klipp af snöret!»
Då asken blifvit öppnad, befanns i den ett etui af
rödt sammet.
»Öppna, öppna!» ropade Minny gladt. »Här är tydligen
icke fråga om en väninna, utan helt enkelt om en
vän.»
Öfver Matildas ögon skymtade ömsom sol och dimma, då
hon öppnade locket, men sedan det skett, blef solen
ensam rådande: etuiet innehöll ett präktigt halsband
af äkta perlor.
»Men det är ju alldeles omöjligt, att jag skulle
kunna ta’ emot en sådan dyrbarhet såsom gåfva af –
en svåger! Men nog är halsbandet obeskrifligt vackert
... hvad säger du Minny?»
»Jag säger, att om Robert någonsin skulle ha’ skäl
att bli sårad, så vore det, om du föraktade att bära
hans gåfva.»
»Dessutom», tillade postmästaren, alltid tillreds
att insticka en liten artighet, »kommer han knappt
att kunna skilja perlorna från Matildas hals: färgen
på begge är så lika.»
»Smickrare!» Matilda gaf sin gunstlings-svåger ett
lätt slag på kinden och ilade derefter upp till sig
med sin skatt.
»Nå», yttrade Minny mycket allvarsamt, då hennes
svägerska var borta, »hvad säger du nu?»
»Ingenting, ty jag törs ej vidare motsäga dig på en
sådan dag som denna! O, min dyra Minny, du vet icke
...»
»Jo, jag vet», inföll Minny skämtande, »att tiden
redan skridit så långt fram, att den ej medger
romantiska utgjutelser ... Gå nu för all del, så att
jag får rangera om allt det, som jag ännu har att
uträtta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>