- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
61

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde hindra sig från att utkasta ett
litet skämt i flykten, »att han gör mer än ofta.
Men buketten är ifrån herr Ken ...»

»Låt oss icke uppehålla vigseln, herr häradshöfding –
det vore att ådraga oss brudparets missnöje!»

Matilda tog hastigt den vackra buketten i sin
hand och nickade helt vänligt åt den bortilande
marskalken. Då han var försvunnen, skaffade hon sig
någon förevändning att för en sekund få skydd af ett
gardindraperi, och hade man under den sekunden sett
henne, skulle det lätt kunnat märkas, att en snabb
kommunikation ägde rum mellan de purpurröda blommorna
och hennes purpurröda läppar.

Några minuter senare stodo brudgum och brud framför
den vigtiga brudpallen, och medan de båda, helt
förklarade, med hjerta och öra lyssnade till prestens
uttalande af det betydelsefulla vigselformuläret,
möttes tvenne par ögon, som icke på länge blickat in
i hvarandra. Robert Kennedys stannade vid perlbandet
kring Matildas hals och sänktes derefter till buketten
i hennes hand. Hennes hade, efter det flygtiga mötet,
stannat vid mattan, på hvilken brudpallen stod.

Men sedan ceremonien, med hvad dertill hörde, var
slutad och efter skålen den vanliga folkvandringen
kom i rörelse, blef det först riktigt tillfälle
för den resande svågern, att helsa på sin svägerska
och förtroligt räcka henne handen. Det är möjligt,
att han härunder gjorde tvenne upptäckter, den ena,
att handen lätt darrade och den andra att den unga
qvinnan ej gaf honom en frimodig blick.

»Bästa Matilda, huru obeskrifligt din hvita toalett
kläder dig!» sade han. »Och tack, för det du tillät
det här perlbandet att få dela äran deraf.»

»Jag kunde väl icke vara så oartig mot den okände
engelske vännen att icke begagna den oförlikneligt
vackra presenten.»

»Det var en väninna som sände den!« yttrade Robert
i en ton, hvilken icke alls lät som ett skämt.

»Huru?» utbrast Matilda. »Miss .. miss ...»

»Miss Mary Kennedy ... Men hvad i all verlden inger
hon dig för afsky?» Han såg forskande på Matilda,
som omedvetet med sin hand omslutit perlbandet,
liksom hon velat afslita det och bortkasta perlorna.

»Miss Kennedy», sade hon, »har icke, äfven om hon
skulle komma att förändra titeln miss till mistress
framför sitt namn, den allra ringaste rättighet att
belasta mig med en förbindelse, hvaruti jag icke vill
stå.»

»Nå men», utbrast Robert med sitt retsammaste
småleende, »att din antipati mot din gamle
homme d’affaires skall sträcka sig ända till den,
hvilken du anser som hans andra klient – det är för
mycket ... Men, min lilla Matilda, hvem trodde du
då hade vågat sända dig denna present? Troligtvis
icke den, som dristat skicka buketten.»

»Buketten?» svarade Matilda med så väl spelad
förundran, att hon lyckades få Robert att rodna. »Om
den vet jag ingenting annat, än att den blifvit mig
öfverlemnad af samma person, som med mig i dag delar
värdskapets omsorger, nämligen häradshöfding N.»

»Ja så, du emottog den såsom hans gåfva?»

»Naturligtvis ... Och beträffande den okände vännen,
som jag ansåg ha’ skickat perlbandet, så trodde jag,
för att tala helt öppet, att det kom från Ingeborgs
make, ett lika värdefullt som grannlaga minne från
henne till den, som först under allra sednaste tiden
börjat studera både hennes karakter och hennes sanna
värde. Och på den grund, att det, så att säga, var
ifrån Ingeborg, blir det i dag buret ... i morgon åter
(derom är jag fullkomligt viss) skall hon i följd
af det misstag, jag begått, gilla att jag utber mig
få återlemna en dyrbarhet stor, att den skulle
trycka mig såsom minne från någon annan än den,
som jag gjort orätt och önskade försona.»

»O, de qvinnorna», halfhviskade Robert, »huru blott en
enda minut kan lära dem att sätta i system parabeln
om orm och dufva ... I alla fall, Matilda», tillade
han högre och lät sin djupa blick tankfullt öfverfara
henne, »i alla fall behöfva
vi icke uppgöra den här saken förrän i morgon efter
annandagsfrukosten, då vi ha’ ännu en fråga att
afsluta.»

»Mycket riktigt, och det blir just lagom på
tiden mellan frukosten här uppe och supén hos de
nygifta. Således har jag den äran att vänta dig
omkring klockan 5 i morgon eftermiddag till vårt
allra sista affärssammanträde.»

»Förträffligt ... Jag skall vara punktuel!» Han
bugade sig lätt, men i det samma han vände sig om,
såg han Matilda med ett slags vårdslös omildhet skjuta
buketten in i en fönstersmyg.

Icke anade Robert, att vid samma fönster den nu
föraktade buketten nyss så varmt blifvit helsad. Men
både han och en stor del af sällskapet anade
hvarjehanda angående den vind i seglen, som under
hela återstoden af aftonen följde häradshöfdingen
och gaf fart åt hans förhoppningar.

*



11.

Matildas sjelfpröfning och dess frukter.

Sedan brudparet med vederbörlig ceremoni blifvit
nedföljdt i sin våning, sedan gästerna strömmat
bort och slutligen Kennedy tagit ett temmeligen
svalt afsked af Matilda, sökte hon att genom det
ena bestyret efter det andra, den ena befallningen
efter den andra för morgondagens frukost, så långt
som möjligt uttänja tiden. Ändtligen måste hon söka
sin sängkammare, för att njuta några timmars hvila,
hvilket med andra ord ville säga gifva audiens åt
alla de qväfda sinnesrörelser, som pockande begärde
att få luft.

Det var en vigtig stund i denna unga qvinnas lif, på
hvilken för henne mycket kunde komma att bero. Skulle
hon hejdlöst öfverlemna sig åt den lidelsefulla
ångest, som under några timmar hemligt marterat henne,
då var det klart, att det förstånds-guld, som hon ur
sin egen själ börjat upphämta och frigöra från allt
ömkligt slagg, icke var af stort värde, utan måhända
förfölle till blott vanligt vexelmynt. Förmådde
hon deremot att på en dag, då hon kommit till klart
medvetande af sitt eget inre tillstånd, att se det
från mer än en synpunkt, så skulle hon utan tvifvel
taga ut fulla steget, som skilde det liksom ur en
ängslig dröm uppvaknade halfgråtande barnet från den
till mogen kraft och besinning utvecklade qvinnan.

Under sednare hälften af detta för henne sjelf så
hemlighetsfulla enkår hade Matilda visat sig som en
till mognad sträfvande ande, men först nu hade hon
det rätta profvet att bestå.

Det var ett godt tecken, att hon utan alla hysteriska
utbrott satte sig ned för att, då hon ej längre kunde
undgå sig sjelf, söka taga insigt i de tvenne sista
åren af sitt lif, medan hon blygt sköt åt sidan den
punkt, till hvilken hon väl ändå slutligen skulle
komma.

Då hon gifte sig med Julius ... här stötte hon
genast på en högligen vigtig omständighet: Hvarföre
hade hon gift sig med honom? Skedde det icke
egentligen för att hämnas på den, som vågat anse
henne olämplig att blifva Julius’ hustru, det vill
säga på samma gång hans fasta och förnuftiga vän, ty
otvifvelaktigt låg det i Julius’ karakter en svaghet,
som behöfde stöd, ej uppmuntran till ett tanklöst
«låt gå»!

Men visade hon, att Ingeborg haft orätt, Ingeborg,
hvars råd, föreskrifter och hela redbara och
kärleksrika vård om brodern hon gjort till mål för
åtlöje, till och med inför sin man? Honom hade hon
dock hållit innerligt af för hans obeskrifliga svaghet
för henne sjelf, men deruti låg ingen känsla, som nu
kunde tillfredsställa henne. Snarare kände hon och
hade länge känt en ödmjuk blygsel, då hon tänkte på,
huru godtroget han litade på hennes kärlek.

»Stackars Julius,» yttrade hon sakta, »du hade nog
rätt uti att låta det sista ord, som du uttalade, vara
Ingeborgs namn. Och det var ett underligt förutseende,
att jag i afton sade till ... till Ingeborgs make,
att det var först nu jag lärt mig studera Ingeborg
och hennes värde, hon, som han begärt till hustru,
icke för hennes skönhet (hon var icke alls vacker),
utan derföre att hon var en redbar, kunskapsrik och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free