Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Affärer taga alltid tid,» yttrade Kennedy lugnt, »men
om vi hittills slösat för mycket med den, så skola
vi nu desto mer raska på. Gå derföre du tillbaka, min
käre Kerner, och säg Minny, att hon får ha’ tålamod!»
»Skola då edra saker ovilkorligt uppgöras nu?»
»Ja, nu eller aldrig ... Försvinn derföre, min bror!»
Matilda var icke i stånd att
motsäga ... ett sådant maktspråk låg i tonen.
*
Sedan de åter befunno sig ensamma, sade Kennedy efter
en minuts tystnad, den båda tycktes använda för att
orientera sig i den fråga, som nu skulle uppstå:
»Du befallde mig att läsa högt ... Så här lyder
formuläret!» Han uppvek papperet och läste:
»Till fru majorskan Matilda A. försäljer undertecknad
härmed sina i B:s grufbolag ägande tio aktier mot
ett belopp, som nedanföre namnes. Men vid detta köp
stipuleras ett särskilt vilkor. Alldenstund det för
ägaren af ifrågavarande aktier utgör en uppoffring
att skiljas ifrån dem, fordrar han att sjelf få vara
inbegripen i köpet.»
Han tystnade, medan hans ögon frågande, till och med
bönfallande, mötte hennes, i hvilka det ej var svårt
att läsa uttrycket af en hänryckt förvirring.
»Matilda,» hviskade han med obeskrifligt öm röst,
»har du icke förstått, att den der granit-mannen,
som varit dig så hård att handskas med, gömmer ett
hjerta, vekt som vax, och att den bild, som der står
aftryckt, är hennes, hvilken utgör hans första kärlek
... Matilda, jag älskar dig, jag älskade dig, såsom
jag tror, från första stund vi möttes, med säkerhet
från det ögonblick, då den lilla sångfågeln höll
på att i förtid fängsla mig. Delar du denna känsla,
så bruka ej mot mig någon farlig konst – var sann,
var ädel, sådan din själ i grunden är!»
Hon teg, ty den svindel, som fattade henne, gjorde,
att hon blott med blicken kunde svara honom.
»Nej, nej,» sade han, »det är icke nog – du måste tala!»
Matilda framhviskade då en fråga, som tillika
innefattade det blygsamma svaret: »Hvartill har
hela vår affärsuppgörelse tjenat, då ... då den blef
så .. så öfverflödig?»
»Detta var icke rättfram, Matilda! Men jag skall
skynda att svara dig, för att så mycket fortare
hinna till målet ... Köparen af Julius’ jordegendom
var, såsom du vet, köparen af det intill stötande
stora godset, och att denne köpare var jag, faller
af sig sjelft. Jag ville ovilkorligt under alla
omständigheter ha’ affärerna efter Julius utredda,
så att du kände din bestämda inkomst ... Det är min
fasta öfvertygelse, att hustrun i allmänhet bör hafva
sin egendom för sig och barnen och att i äktenskapet,
då mannen sjelf är i bergad ställning, gemensamheten
förnämligast ligger i kärleken och det ömsesidiga
sträfvandet för hemmets trefnad. Det är en sådan
ställning som bildar den förnuftiga qvinnans oberoende
i de äktenskap, hvilka äga förmögenhet att stödja sig
på, och som fritager henne från det sorgliga ödet, att
vid mannens möjligen inträffade obestånd sjunka ned i
det tillstånd af hjelplöshet, som så ofta påkommer vid
affärsbrytningar, då det alltid för henne gäller att
söka och finna resurser. Lefva åter mannen och hustrun
från början af sitt gemensamma arbete, så är qvinnan
just derigenom äfven oberoende, och ju säkrare de stå
hvar och en på sin botten, desto fastare förenas de,
om de ej äga alltför dåliga karakterer.»
»Jag har, sedan någon tid, börjat rätt fatta dina
upphöjda åsigter i afseende på qvinnan och hennes
ställning,» sade Matilda, som nu återvunnit mod och
besinning, »och jag skall ej frukta för de allvarliga
förbindelser, som de ålägga henne.»
»Om så är, dyra
Matilda, så förkasta det gamla slafviska bruket bland
qvinnorna, att icke kunna nalkas den man, som erbjudit
sitt hjerta och sitt lif till utbyte, förrän han med
djerf hand tagit fasta på köpet af en hustru! Jag
är visserligen en dristig man, men jag finner
mig derjemte vara en blyg man ... O, Matilda, var
ädelmodig – kom sjelfmant! Den första kyssen måste
vara skänkt, ej röfvad.»
Matilda svarade icke med ord, men en hjertats
inspiration lärde henne att genast förstå den
finkänslige mannen. Hon steg upp och nalkades honom
sakta ... Nästa sekund hvilade
hon fast sluten i hans famn .....
»Min Matilda», sade Robert, då känslornas mäktiga
flod tillät att åter begagna språkets form, »du
skall icke hafva gifvit mig den första heliga gåfvan
af din kärlek och den första ädla frukten af ditt
förstånd, då du icke kände dig sårad af min bön, utan
att jag till gengäld skall gifva dig ett förtroende
... Vet då, att jag fruktar att dyrt få betala alla
de hånfulla leenden, hvarmed jag läst Julius’ bref,
bevisen på hans gränslösa svaghet för dig eller,
rättare, din förgudning.»
»Icke ett ord mera i den andan tål jag att höra!»
sade Matilda med ädel stolthet! »Du har proklamerat
jemlikhet i vårt äktenskap, och förgudning å någondera
sidan skulle vara en fara för dess bestånd. Djup,
trofast, allvarlig kärlek, som inrymmer både aktning
och förtroende, se der vår grundval ... Dessutom»,
tillade hon, sänkande sin blick i hans, »vore detta
dubbelt mera orätt af dig, än af Julius. Skulle du,
som räddat mig från att under hela mitt lif blifva den
ömkliga halfmenniska, som du fann, då du först började
min uppfostran, sjelf förstöra ditt verk! Sådan kunde
åtminstone följden blifva, och än mer: om jag ej
alltid i dig kan akta den strängt beherrskande mannen,
kunde det vara möjligt, att min kärlek, den jag nu
fritt bekänner, ej blefve lika vidt omfattande, som
jag vet att den eljest blir.»
Medan Matilda talade,
hade troligen Robert kastat en djupare blick in i
den tänkvärda meningen af hennes allvarliga ord, och
han var en allt för klok man att icke inse, det en
qvinna säkerligen icke mer än en gång skulle gifva
en sådan vink. Också svarade han med sin vanliga
friska glädtighet: »Om allt det der hände, så vore
det sannerligen förfärliga bevis på att min dyrkan
var af det enfaldigaste slaget. Var emellertid lugn,
älskade Matilda, jag skall nog söka att hålla mig
uppe i din vackra tanke ... Men efter mitt första
förtroende kommer jag nu till min första bön ...»
»Den måtte jag väl ej kunna afslå!»
»Tre veckor från
dato skrifver du ett tacksägelsebref till miss Mary
för det orostiftande perlbandet och undertecknar
brefvet: Matilda Kennedy.»
»Hvad vill du säga – skulle vi kunna ställa till ett
bröllop inom tre veckor?»
»Det begär jag visst icke ... Gud bevare mig från
både bröllop och annandags-frukost! Jag begär endast
att lysning får uttagas nästa söndag. En affärsman,
som jag, är alltid förutseende och har sina papper
med sig.»
»Men, Robert» ... Matilda rodnade högt öfver
pannan ... »det vill säga, att du var fullkomligt
säker?»
»Icke då – men nu är jag det!» svarade han ömt och
glädtigt. »Efter tredje lysningen blir det på samma
dag vigsel och resa ... så lyder programmet. Kan du
väl göra mig den sorgen att neka?»
(I detta ögonblick hördes åter herr postmästarens
steg ila öfver salsgolfvet.)
»Skynda, o, Matilda ... Räck mig blott handen!»
Och blygsamt räckte Matilda honom handen, men hon hann
icke att få den tillbaka, innan herr postmästaren var
inne. Och han å sin sida hann icke mer än till början
af sin rapport: »Minny låter helsa, att rätt strax
hela societeten är samlad», då han fick sigte på den
vackra gruppen och hufvudstupa rusade tillbaka ned,
för att hviska Minny i örat, att hon ändå hade rätt
och att Kennedy nu, just vid enkårets slut, sålt sina
aktier till möjligast högsta pris.
Slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0068.html
