Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. III. - Rödhakesångaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon hustru kan mer göra och utstå. Hon har inte
sofvit eller ätit, utan gråt, jämmer och böner till Gud,
det har varit hennes enda spis.»
Det är naturligt, att deltagandet i dessa sorgens
dagar skulle binda Anna ännu närmare till grefvinnan
Königsmark såsom vän och såsom den enda, hvilken med
henne kunde minnas både fröjderna och sorgen under
hennes korta äktenskap. Såsom vi redan hafva nämt,
skildes de icke heller vidare åt. Anna följde sin
grefvinna tillbaka först till Stade i det Bremiska
landet, som då tillhörde Sverige, och hvarinvid låg
det efter den dödes moder uppkallade Agathenburg;
sedan till Bremen, i närheten af hvilken stad
grefvinnan ägde ett gods, der hon bosatte sig. Här
lefde de båda vänninnorna tillsammans, underhållande
och upplifvande hvarandras minnen, tills döden skilde
dem åt. Anna gjorde endast ett kort besök hos sina
slägtingar i Sverige. På dagen, nio år efter sin
man, den 15 September 1597, dog grefvinnan Katharina
Charlotta, och icke fullt fem månader derefter dog
äfven Anna, den 11 Februari 1598. Hon dog i Stade.
Men då hette hon icke mera Anna Agriconia, utan Anna
Åkerhjelm. Man känner ej dagen, när hon adlades,
men det var vid pass år 1591 (eller före utgången af
år 1590). Det skedde genom kungligt förordnande, att
hon skulle intagas under sin broder Samuels adelsskap
samt äga rätt att föra hans namn och vapen. Måhända
var det grefvinnan, hennes vän, som var verksam för
vinnandet af denna hedersbetygelse från det allmännas
sida för den lärda prestdottern, måhända
bidrog ock dertill det inflytande, som brodern
ägde. Det är dock klart, att man måste såsom
grund för hennes upphöjande sätta äfven hennes
egna förtjenster. Ty å ena sidan, om det skedde
blott och bart för broderns anseendes skull, borde
naturligtvis adelsskapet hafva blifvit utsträckt
till dennes öfriga systrar, af hvilka åtminstone
den ena äfvenledes sysselsatte sig med läsning
af lärda arbeten. Å den andra sidan kan Annas
adelsskap icke heller gerna tillskrifvas hennes
grefliga väns åtgöranden ensamt, ehuru väl hennes
höga samhällsställning dertill bidrog.
Det är emellertid något i vår historia alldeles
enstaka stående och måhända äfven af den stora
allmänheten mindre kändt, att en svensk qvinna på den
tiden, då Carl XI var »en envålds allom bjudande och
befallande suverän konung, den ingen var på jorden
för sina aktioner responsabel», blef af denne konung
hedrad med adligt namn och sköldemärke. Derför hafva
vi också ansett några drag ur hennes lefnad värda att
framhållas, eftersom de på en gång innehålla saker,
som belysa hennes samtid, och dertill utgöra i viss
mån kommentarier till fältmarskalken O. W. Königsmarks
historia. Dennes namn med hans grefvinnas och
Anna Åkerhjelms äro trenne, som efterverlden med
tillfredsställelse kan minnas, och med blicken
hvilande på run-lejonet och dess historia lärer
man knappast kunna undgå att vid sidan af Harald
hårdråde, som lät inrista runslingan, ställa dessa
tre, hvilka voro med om det sammas förflyttande
till dess nuvarande plats framför Venedigs arsenal.
St.
Rödhakesångaren.
En af våra allmännaste sångfåglar är rödhakesångaren
eller rotgeln (Rubecula sylvestris). Denna fågel är
en älskvärd varelse, som vid hvarje tillfälle röjer
sitt muntra, glädtiga väsende. Sittande på marken,
håller han sig upprätt, med vingarne något hängande,
stjerten vågrätt – något slappare, då han sitter på
trädqvistar. Han hoppar lätt och hastigt på marken
eller vågräta grenar, fladdrar från den ena qvisten
till den andra och flyger med synnerlig vighet,
om också icke regelmessigt, på korta afstånd halft
hoppande, halft sväfvande, på längre sträckor i
en af kortare eller längre bågar bildad ormlinie,
svänger sig raskt genom det tätaste buskverk och röjer
gemenligen en stor snabbhet i sina rörelser. Gerna
visar han sig fritt på en framskjutande qvist, men
ogerna, åtminstone näppeligen om dagen, flyger han
högt i luften; han är fast mera städse betänkt på
sin säkerhet, så tapper han eljest synes vara. För
menniskan fruktar han för öfrigt föga; han tyckes
förstå, att hans harmlösa förtrolighet bör vördas
af hvarje förnuftig varelse och vedergällas genom
skonsamhet. Deremot känner han ganska väl sina
naturliga fiender och röjer vid deras uppträdande
sin ångest och fruktan. Gent emot svagare varelser
eller sina likar visar han en älskvärd skalkaktighet,
men också retsamhet och obehaglig trätlystnad; han
lefver derföre icke just sällskapligt och sällan i
fred. Dock har man å andra sidan också lärt känna det
goda lynnet och erfarit, att han under omständigheter
kan vara högst medlidsam, ja barmhertig. Föräldralösa
sångfåglar, som ännu icke äro i stånd att hjelpa sig
genom lifvet, hafva i rödhakesångarne funnit trogna
fosterföräldrar, sjuka af deras egen art barmhertiga
hjelpare. – Tvenne rödhakesångare af hanslägtet,
hvilka bebodde samma bur, lefde beständigt i kif
och strid. De missunnade hvarandra hvarje bit, ja,
som det tycktes, sjelfva luften, de inandades; de
beto hvarandra på det häftigaste, jagade hvarandra
med raseri omkring i det åt dem förunnade rummet. Då
inträffade, att den ene genom en olycklig händelse
afbröt benet. Från denna stund var all strid
slutad. Den friske hanen hade glömt allt sitt hat,
tog sig medlidsamt an den lidande patienten, bar
föda till honom och vårdade honom öfver hufvud på
det sorgfälligaste. Det
afbrutna benet läktes, den sjuke hanen blef
frisk och stark som förut; men striden mellan
honom och hans välgörare var för alltid slutad! –
En annan rödhakesångarhane fångades i sina ungars
bo och fördes tillika med dessa till fågelfängarens
hem. Rödhakesångaren egnade sig efteråt som förut
åt ungarnes vård, gaf dem föda och uppfostrade dem
lyckligt. Sedermera ställde fågelfängaren ett annat
näste med unga rödhakesångare i rummet till den gamle
hanen, som han hade behållit. Och när nu ungarne
blefvo hungriga och började blifva högljudda, kom
fågeln fram, betraktade dem länge, skyndade derefter
till skålen med myrägg, började uppfostrarearbetet
med största sorgfällighet och uppfödde äfven dessa
ungar, såsom om de hade varit hans egna. Nauman
erfor någonting dylikt, då han ville uppföda en
ung hämpling. Den alltid hungrige fågeln skrek
beständigt och väckte derigenom deltagande hos en i
rummet kringflygande rödhakesångare. Denne begaf sig
till buren, som herbergerade skrikhalsen, hvilken då
bad honom om föda. Genast flög rödhakesångaren till
bordet, hämtade brödsmulor och stoppade i halsen
på honom, hvilket han upprepade, så ofta som den
föräldralöse lät höra af sig. – Äfven i det fria
sluter rödhakesångaren stundom innerlig vänskap med
andra fåglar. I en småskog har det märkvärdiga fall
inträffat, att en rödhakesångare legat i samma näste
som en guldhane. Denne sednare hade byggt nästet,
begge hade lagt sex ägg hvardera, begge hade i endrägt
samtidigt rufvat tolf ägg. Den älskvärde fågelns
varma sinnelag är således tillräckligt bevisadt.
Men rödhakesångaren har ytterligare andra
goda egenskaper. Han är en af våra täckaste
sångare. Hans visa består af flera med hvarandra
omvexlande flöjtlika och drillande toner, hvilka
föredragas än högljudt, än dämpadt, så att sången
klingar högtidligt. Denna visa är lika behaglig i
boningsrummet som i skogen, och derföre hålles fågeln
ofta tam. Han vänjer sig snart vid fångenskapen,
förlorar hastigt all skygghet, som han i början visar,
och röjer derföre åter sin vanliga förtrolighet gent
emot menniskan. Med tiden fattar han en utomordentlig
tillgifvenhet för sin vårdare och helsar honom med
älskligt qvittrande, uppblåst kräfva och hvarjehanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
